Författare: Johan Svensson

Inlägg #17: Johan Svensson tog i samband med riksdagsvalet 2018 kontakt med tre riksdagsledamöter från oppositionspartierna KD, SD och M.

Dessa tre var Caroline Szyber (KD), Jonas Andersson (SD) och Ida Drougge (M).

Samtalen med dessa förklarar varför det inte finns någon verklig rättspolitisk opposition i Sveriges riksdag idag.

Ingen av dem ville nämligen uppmärksamma eller åtgärda systemfel inom rättsstaten.

En av dem var inte tillräckligt kaxig för att göra det. En annan ansåg att frågan var för abstrakt, inte väckte känslor och därför var politiskt omöjlig att genomföra. En tredje förstod inte frågan över huvud taget.

Samtalen förklarade även varför det inte är tillräckligt med en svensk resningsdomstol för att säkerställa att enskilda garanteras Europakonventionens rätt till en rättvis rättegång i Sverige.

De förklarar vidare varför allmänheten inte kan förvänta sig att enskilda ledamöter följer sin politiska övertygelse i omröstningar i riksdagen och varför ett utökat ämbetsmannaansvar inte skulle ge fler fällande domar för brottsliga tjänstefel.

För riksdagsledamöterna är lojala med det egna partiet i första hand och den egna familjen i andra hand.

Därutöver har vi sedan många år tillbaka en situation där åklagare inte vill väcka åtal för fel och försummelser i myndighetsutövningen.

Uppklarningsprocenten för tjänstefel är nästan noll och därmed lika låg som för cykelstölder.

Detta är givetvis anmärkningsvärt.

För cykelstölderna saknar ju, till skillnad från de brottsliga tjänstefelen, nästan alltid en utpekad gärningsman.

Men så länge åklagare kan fortsätta att begå brottsliga tjänstefel genom att inte väcka åtal för anmälda tjänstefel kommer inte ett utvidgat tjänstemannaansvar att medföra någon ändring i sak.

För detta krävs det en politisk vilja och någon sådan finns uppenbarligen inte i Sveriges riksdag idag.

Inlägg #16: Johan Svensson förklarar hur det kan komma sig att Sverige idag inte uppfyller villkoren för den demokratiska rättsstaten i 1 kapitlet 1 § tredje stycket regeringsformen.

För denna är trots allt fastslagen i svensk grundlag och Sverige har genom Europakonventionen förbundit sig att garantera alla svenska medborgare har en ovillkorlig rätt till rättvisa rättegångar.

Vilket ansvar har egentligen riksdagens partier och ledamöter samt de etablerade medierna och deras journalister för detta?

Varför röstade en enig riksdag 2018 nej till införandet av en svensk resningsdomstol och hur kan det komma sig att svenska journalister inte granskar rättsväsendet kritiskt och ifrågasättande?