Bilden överst: Agneta Ögren, hovrättspresident för Hovrätten för Nedre Norrland sedan den 9 september 2021. Foto: Carl Johan Erikson, 2022-04-05, pressbild från Domstolsverket.
Inlägg #34: Johan Svensson har som ombud för en kärande överklagat en tvistemålsdom till Högsta domstolen. Det överklagade målet avser en dom i Hovrätten i Nedre Norrland där domstolen gör sig skyldig till ett grovt rättegångsfel när den bortser från bevisningen och parternas yrkanden i det underliggande målet i Ångermanlands tingsrätt för att kunna döma till kärandens nackdel.
Detta trots att Hovrätten för Nedre Norrland först hade kommit att bevilja käranden prövningstillstånd. I Ångermanlands tingsrätt hade domstolen uppenbart gjort sig skyldig till ett grovt förbiseende när den hänvisade till fel rättsregel för att kunna döma till nackdel för den kärande. Domstolen kunde därför avslå kärandens yrkande om att svaranden skulle förpliktigas att ersätta henne med nästan 600 000 kronor plus ränta.
Den svarande i målet har varit misstänkt för grovt bedrägeri mot den kärande när han efter en husförsäljning fick låna hela försäljningslikviden av käranden och lovade att återbetala lånet inom två månader. Som Johan Svensson tidigare berättat kom Polisen och Åklagarmyndigheten att lägga ner förundersökningen om grovt bedrägeri. Detta med en lagstridig motivering som helt saknade stöd i förundersökningen (“Riksåklagarens beslut visar att rättssystemet inte fungerar”, 2023-06-06). Riksåklagaren ville sen inte heller återuppta den.
Den kärande har därefter fått sin rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen kränkt av både Ångermanlands tingsrätt och Hovrätten för Nedre Norrland. Detta då domstolarna har gjort sig skyldiga till brottsliga tjänstefel när de har dömt till kärandens nackdel genom att hänvisa till samma felaktiga rättsregel i målen. Johan Svensson har därför överklagat Hovrätten för Nedre Norrlands dom till Högsta domstolen.
Skulle Högsta domstolen välja att inte meddela prövningstillstånd i mål Ö 7586-23 står Hovrätten för Nedre Norrlands dom fast. Det skulle innebära att den kärande blir tvungen att begära skadestånd av Justitiekanslern för domstolarnas, och därmed den svenska statens vägran, att följa Högsta domstolens tvingande rättspraxis och döma utifrån vad som är bevisat i målen.
Ordförande i Hovrätten för Nedre Norrlands prövning av tvistemålet var Agneta Ögren. Hon är idag hovrättspresident för Hovrätten för Nedre Norrland, men var tidigare lagman vid Umeå tingsrätt. Agneta Ögren var en av två myndighetschefer som gjorde sig skyldiga till grova tjänstefel i slutet av 2020 när hon förklarade Johan Svensson som obehörig att tjänstgöra som nämndeman i tingsrätten (“Varför har vi domstolar när de ändå inte behöver följa lagen?”, 2021-12-06). Den andra myndighetschefen var Björn Johansson, lagman för Förvaltningsrätten i Umeå.
Varför både Ångermanlands tingsrätt och Hovrätten i Nedre Norrland har kommit att döma till svarandens fördel, trots att han bevisligen har gjort sig skyldig till grovt bedrägeri mot den kärande, är svårt att förstå. Domstolarnas funktion i en rättsstat är att garantera enskilda rättvisa rättegångar genom att döma efter gällande rätt och vad som är bevisat i målen.
Här har två underrätter ändå kommit att döma till svarandens fördel, utan att han inte ens varit personligen närvarande vid någon av de två rättegångarna eller lämnat in någon bevisning i målen. Detta trots att svaranden i Polisens förundersökning om grovt bedrägeri kom att lämna in en kopia av ett gåvobrev där han hade förfalskat kärandens namnteckning. Detta gåvobrev kom sedan svaranden aldrig att lämna in i original, trots minst två uppmaningar från Polisen att göra just det.
Publicerad: 2023-11-17. Uppdaterad: 2023-11-21.
ÅNGERMANLANDS TINGSRÄTTS DOM 2020-05-15 I MÅL T 1632-19
Målet inleddes genom att käranden hade ansökt om ett betalningsföreläggande mot svaranden hos Kronofogdemyndigheten. Efter svarandens bestridande och på kärandens begäran kom målet den 9 juli 2019 att överlämnas till tingsrätten för vidare handläggning och prövning i sak.
Käranden hade i tingsrätten yrkat att domstolen skulle förplikta svararanden att betala henne ett kapitalbelopp om 567 252 kronor jämte ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen från den 18 juni 2019 till dess betalning sker. Grunden för kärandens talan var att hon i början av november 2015 hade ingått ett muntligt avtal med svaranden om att hon skulle låna ut 567 252 kronor till svaranden med villkoret att han skulle återbetala lånet inom två månader.
Svaranden slutförde som ombud för käranden en fastighetsförsäljning för henne i början av november 2015. Svaranden överförde den 6 november 2015 hela slutlikviden om 567 252 kronor till hans föräldrars gemensamma konto den 6 november 2015, utan deras vetskap. Han överförde sedan samma belopp till sitt eget bankkonto den 9 november 2015. Svaranden har därefter inte kommit att återbetala lånet till käranden.
I sina domskäl angav tingsrätten att ”som en allmän princip gäller att den som kräver betalning på grund av påstått lån (försträckning) ska styrka sitt påstående”, men att ”avsteg från denna princip har gjorts då det står klart att ett visst belopp har förts över från en person till en annan men oenighet råder om överföringen utgjort lån eller gåva (NJA 2014 s. 364)” samt att ”då det stått klart att ett visst värde förts över inom ramen för ett samboförhållande har dock bevisbördan ålagts den som påstår sig ha en fordran (NJA 2019 s. 23, p. 13 och 14)”.
Tingsrätten uppgav därefter att den ”finner inte skäl att frångå den allmänna principen om bevisbördans placering i förevarande fall” och att ”det är således [käranden] som ska styrka sitt påstående om att det mottagna beloppet har utgjort ett lån”. Detta trots att käranden och svaranden aldrig har varit gifta eller sammanboende och att tingsrätten ansåg att svaranden inte hade kunnat styrka att överföringen var en gåva, utan domstolen skriver att de uppgifter som han lämnat i ett mejl den 5 september 2018 till kärandens dåvarande ombud ”snarare [talar] mot att överföringen har avsett ett lån” till svaranden.
I detta mejl gör svaranden, enligt tingsrätten, gällande att käranden “lämnat en fullmakt och gåvobrev till honom att utkvittera överskottet från fastighetsaffären samt att det inte förekom något lån eller borgensförbindelse”.
Tingsrätten ansåg sedan “vid en samlad bedömning” att käranden, mot svarandens bestridande, inte hade styrkt sitt påstående om lån. Tingsrätten ogillade därför käromålet.
GRUNDERNA FÖR ÖVERKLAGANDET AV TINGSRÄTTENS DOM
I svensk rätt är en domstol visserligen inte formellt bunden av tidigare domstolsbeslut, varken i lägre eller högre instans. Tidigare domstolsavgöranden bör däremot följas och det är därför mycket ovanligt en domstol frångår tidigare praxis, särskilt om denna slagits fast i högsta instans.
Att avvika från prejudikat av Högsta domstolen kan i vissa fall komma att grunda skadeståndsskyldighet för staten. För enligt 3 kapitlet 2 § 1 skadeståndslagen kan staten bli skadeståndsskyldig för fel eller försummelse i myndighetsutövning som innebär en kränkning av en rättighet i Europakonventionen.
När en sådan rättighetskränkning medför en rätt till skadestånd som kompensatoriskt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen, så utgör ansvarsgrunden själva kränkningen samtidigt som skadeståndet i första hand ska bestämmas enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Vad som utgör ”fel eller försummelse” i en beslutssituation klargör i NJA 2013 s. 842 i punkterna 34 – 39. I domskälen uttalar Högsta domstolen bland annat att:
När en domstol i domskälen har redovisat en rimligt adekvat analys av rättsläget, så rör det sig inte om en felaktig rättstillämpning ifall analysen har lett fram till en slutsats som befinns avvika från gällande rätt ens om avvikelsen materiellt sett är påtaglig. […]
På den andra sidan bör gälla att om domstolen i sina domskäl inte har redovisat en sådan analys som är motiverad med hänsyn till saken, så kan det i sig vara tillräckligt för att utlösa ett skadeståndsansvar, om domstolen har kommit till ett resultat som är oförenligt med gällande rätt.
Hovrätten var därmed skyldiga att pröva överklagandet, eftersom att det finns anledning att tvivla på att tingsrätten har dömt rätt. Tingsrätten förklarar nämligen inte i domskälen varför den gör avsteg från Högsta domstolens vägledande avgörande i NJA 2014 s. 364. Enligt detta avgörande är det nämligen svaranden som ska bevisa att överföringen på 567 252 kronor utgjorde en gåva.
Det är alltså enligt gällande rätt inte käranden, som enligt den allmänna principen om bevisbördans placering, skulle styrka att överföringen var ett lån. Det var svaranden som skulle bevisa motsatsen, men trots detta kom alltså tingsrätten ändå att ogilla kärandens talan och det med motiveringen att hon inte hade styrkt sitt påstående om att överföringen utgjorde ett lån.
Som ombud för käranden kom därför Johan Svensson att lämna in ett överklagande till hovrätten den 24 februari 2022 där han ansåg att domstolen skulle bevilja prövningstillstånd och pröva överklagandet, eftersom att det fanns anledning att tvivla på att tingsrätten dömt rätt (så kallad ändringsdispens).
Johan Svensson hade dessförinnan även hjälpt käranden att lämna in en ansökan om försutten tid för att kunna överklaga tingsrättens dom från den 15 maj 2020. Denna ansökan hade Hovrätten för Nedre Norrland kommit att bifalla i sitt slutliga beslut den 4 februari 2022 i mål Ö 101-21.
HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLANDS DOM 2023-10-05 I MÅL T 300-22
Domstolen kom att bevilja prövningstillstånd i målet den 11 mars 2023 (se hovrättens aktbilaga 4), då den ansåg att det fanns anledning att tvivla på att tingsrätten dömt rätt.
I tingsrätten hade domstolen nämligen kommit att tillämpa fel rättsregel, trots att den i sina domskäl faktiskt redogör för de två rättsregler som skulle kunna vara tillämpliga i målet. Tingsrätten kom i sin dom inte heller att förklara varför den gjorde avsteg från Högsta domstolens vägledande avgörande i NJA 2014 s. 364. Enligt detta avgörande var det svaranden som skulle bevisa att överföringen på 567 252 kronor utgjorde en gåva.
Av oklara skäl kom tingsrätten istället ändå att tillämpa den allmänna principen som säger att det är den som kräver betalning på grund av ett påstått lån som ska styrka sitt påstående. Tingsrätten ogillade därför kärandens talan, eftersom att hon inte ansågs ha styrkt sitt påstående om att överföringen utgjorde ett lån.
Hovrätten kom sedan den 5 oktober 2023 att fastställa tingsrättens dom. Detta trots att hovrätten dessförinnan alltså hade beviljat prövningstillstånd, då målets utgång i tingsrätten uppenbarligen endast kunde bero på ett grovt förbiseende eller grovt misstag (tingsrätten hade tillämpat fel rättsregel).
I sina domskäl skriver hovrätten att domstolen anser att “det genom den åberopade skriftliga bevisningen är visat att det skett en överföring av ett belopp om 567 252 kr från [käranden] till [svaranden]”. Men “eftersom [svaranden] åberopat en grund för sitt bestridande först i hovrätten och denna avvisats är utgångspunkten för hovrättens bedömning att [han] inte har åberopat någon grund för sitt bestridande utöver att kravet är oriktigt”.
Hovrätten ansåg därför att det “vid detta förhållande är huvudregeln [som är] tillämplig och att det är [käranden] som ska styrka att de överförda pengarna utgör ett lån”. Detta på grund av “beviskravet är att hon ska styrka sitt påstående” och “det har hon inte gjort”.
Av denna anledning kom hovrätten att avslå överklagandet och fastställa tingsrättens dom.
GRUNDERNA FÖR ÖVERKLAGANDET AV HOVRÄTTENS DOM
Att både tingsrätten och hovrätten har dömt fel genom att tillämpa samma rättsregel i båda målen är mycket anmärkningsvärt. Det finns bara två rättsregler att välja på och det är uppenbart vilken som är rätt. Parterna är alltså överens om att det har skett en överföring, men inte om överföringen avser ett lån eller en gåva.
För det är, som sagt, redan styrkt i tingsrätten att svaranden ansåg att överföringen utgjorde en gåva till honom från käranden (se tingsrättens aktbilaga 4, s. 12 och bevisuppgift 4.5). Detta framgår även av tingsrättens domskäl (se tingsrättens dom s. 4 och s. 5):
”Det är utrett en summa om 567 252 kr har överförts till [svaranden]. Av ett e-postmeddelande som [svaranden] har skickat den 5 september 2018 till [kärandens] tidigare ombud har framgått att [svaranden] har gjort gällande att [käranden] lämnat en fullmakt och gåvobrev till honom att utkvittera överskottet från fastighetsaffären samt att det inte förekom något lån eller borgensförbindelse. Enligt tingsrätten talar de uppgifter som framgått i mailet snarare mot att överföringen har avsett ett lån till [svaranden].”
Det borde med denna formulering ha stått klart för tingsrätten att den skulle ha gjort avsteg från den allmänna princip som innebär att den som kräver betalning på grund av ett påstått lån ska styrka sitt påstående. Det har nämligen enligt tingsrättens egna domskäl ”gjorts då det står klart att ett visst belopp har förts över från en person till en annan men oenighet råder om överföringen utgjort lån eller gåva (NJA 2014 s. 364)”.
Hovrätten nämner däremot inte alls att det redan i tingsrätten ansågs vara styrkt att svaranden hade kommit att invända att överföringen på 567 252 kronor skulle ha varit en gåva från käranden. Detta trots att hovrätten under ”Parternas talan och utredningen” skriver att käranden ”har åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på samma sätt som vid tingsrätten” samt att hon ”har åberopat samma bevisning som i tingsrätten”.
Istället kom alltså hovrätten att avvisa svarandens yttrande som inkom den 20 april 2023 i målet och där han på nytt invänder att överföringen hade utgjort en gåva (se hovrättens aktbilaga 25, s 2):
”När fastigheten såldes så betaldes lånet [käranden] tecknat och överskottet förmedlades till min mors konto. […] Gåvobrev skrevs där [käranden] skänkte överskottet till mig personligen. […] Gåvobrevet undertecknades flera dagar före affären gjordes upp. Den undertecknades av [käranden] i Bergdala Hovmantorp.”
I domen påstår hovrätten som skäl för sin uppenbart felaktiga avvisning av svarandens yttrande och för sitt lika uppenbart felaktiga val av rättsregel för att kunna avslå överklagandet och fastställa tingsrättens dom (se hovrättens dom, s. 3):
”Eftersom [svaranden] åberopat en grund för sitt bestridande först i hovrätten och denna avvisats är utgångspunkten för hovrättens bedömning att [svaranden] inte har åberopat någon grund för sitt bestridande utöver att kravet är oriktigt. Vid detta förhållande är huvudregeln tillämplig och det är [käranden] som ska styrka att de överförda pengarna utgör ett lån. Beviskravet är att hon ska styrka sitt påstående. Det har hon inte gjort. Överklagandet ska därför avslås och tingsrättens dom fastställas.”
Det innebär att hovrätten inte har kommit att avvisa det mejl i tingsrätten där svaranden invänder att överföringen utgör en gåva, men väljer att bortse från mejlets existens utan att motivera varför. Svarandens invändning i tingsrätten om att överföringen är en gåva innebär att hovrätten var skyldig att tillämpa det undantag från huvudregeln som tingsrätten tar upp i sina domskäl (se tingsrättens dom s. 4):
”Avsteg från denna princip har gjorts då det stått klart att ett visst belopp har överförts från en person till en annan men oenighet råder om överföringen utgjort ett lån eller gåva (NJA 2014 s. 364)”.
Det var sålunda svaranden som skulle styrka att de överförda pengarna var en gåva. Detta har han inte gjort, eftersom att han inte kunnat uppvisa något gåvobrev i original i målet. Svaranden har vidare inte heller kunnat styrka att han var sambo med käranden vid tidpunkten för överföringen (i sitt yttrande i hovrätten medger han faktiskt att parterna aldrig varit sammanboende).
Genom hovrättens aktbilaga 35 var det styrkt att svaranden den 24 juli 2020 kom att lämna in en kopia av ett påstått gåvobrev från käranden i Polisens förundersökning 5000-K987027-18 som hon skulle ha skrivit under i samband med fastighetsförsäljningen den 6 november 2015. Av hovrättens aktbilaga 37 framgår det även att svaranden aldrig kom att lämna in gåvobrevet i original till polisen.
Det bör här vidare framhållas att målet är ett mål där endast rättsfrågan (inte någon bevisfråga) är tvistig. Sådana mål utgör undantag från muntlighetsprincipen och kan därför avgöras utan huvudförhandling i tingsrätten enligt 42 kapitlet 18 § första stycket 5 punkten rättegångsbalken.
Sammanfattningsvis innebär det ovan sagda att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på ett grovt förbiseende eller grovt misstag. Hovrätten har nämligen varit skyldig att bifalla kärandens överklagande och fastställa att överföringen till svaranden var ett lån.
Johan Svensson kom därför att lämna in ett överklagande till Högsta domstolen den 13 oktober 2023.
POLISENS FÖRUNDERSÖKNING OCH RIKSÅKLAGARENS BROTTSLIGA BESLUT ATT INTE ÅTERUPPTA DENNA
I inlägget “Riksåklagarens beslut visar att rättssystemet inte fungerar” (2023-06-06) kunde Johan Svensson berätta hur han som ombud för käranden i Hovrätten för Nedre Norrlands mål T 300-23 kom att lämna in en begäran den 13 februari 2023 att Polismyndigheten skulle återuppta förundersökningen i ärendet med diarienummer 5000-K987027-18. Denna förundersökning avsåg grovt bedrägeri med svaranden i Hovrätten för Nedre Norrlands mål T 300-23 som misstänkt.
Johan Svensson kunde nämligen visa att Polisens skäl för att lägga ned förundersökningen om grovt bedrägeri i ärende 5000-K987027-18 anmärkningsvärt nog saknade objektivt stöd av Polisens egen utredning.
I Polismyndighetens brottsrapport från den 12 mars 2021 uppges som skäl för nedläggningsbeslutet ”bevisproblem”. Polisens beslutsfattare menade att det, på det utredningsmaterial som då förelåg, inte gick att bevisa att svaranden hade gjort sig skyldig till brott och att ytterligare utredning inte ansågs kunna förändra bevisläget på ett avgörande sätt:
”Även om man utgår ifrån att pengarna som överförts till [svaranden] den 5 november 2015 var ett lån till honom [på 567 252 kronor] som skulle återbetalas inom två månader så går det inte att bevisa att han vid den tidpunkten hade för avsikt att inte återbetala lånet.
Att han senare inte återbetalade lånet förändrar inte den bedömningen utan det kan det finnas andra förklaringar till.
En omständighet som skulle kunna tala för att han inte hade för avsikt att återbetala lånet i samband med att han ingick en sådan överenskommelse med [käranden] skulle kunna vara att de gåvobrev som han åberopat är förfalskat.
Men även detta kan ha andra förklaringar, t ex att han upprättat gåvobrevet efter den 5 november 2015 när han förstått att [käranden] på civilrättslig väg försökt återfå pengarna som hon lånat ut till honom. Det skulle i så fall vara frågan om en urkundsförfalskning som nu skulle vara preskriberad.”
Åklagarmyndigheten hade dessförinnan i ett beslut den 10 mars 2022 beslutat att lägga ner förundersökningen med samma motivering som i Polisens beslut två dagar senare.
I förundersökningen framkom det att svarandens föräldrar inte kände till att pengarna överfördes till deras konto. De har därför friats från misstankar om medhjälp till brott.
Av de handlingar som den målsägande har fått ta del av i förundersökningen framgår det att Polis och åklagare inte skulle ha tagit reda på samtliga de tillgångar som den misstänkte hade vid tidpunkten för det misstänkta brottet.
Det går dock att konstatera att svaranden faktiskt förfogande över likvida medel och hade avyttringsbara tillgångar till täckande av skulden till käranden under åtminstone perioden den 5 november 2015 till och med den 4 januari 2016. Detta faktum motbevisar därför Polisens motivering för att lägga ned förundersökningen om grovt bedrägeri den 12 mars 2021.
För svaranden kunde till exempel återbetala skulden i sin helhet på 567 252 kronor med de likvida medel som fanns på bankkonton som han förfogande över till och med den 7 mars 2016.
Detta motbevisar alltså Polisens påstående om att han vid tidpunkten för lånet hade en avsikt att återbetala skulden till käranden inom två månader, men att han på grund av senare inträffade omständigheter skulle ha kommit att sakna återbetalningsförmåga.
Bolaget hade ju kunnat återbetala lånet i sin helhet med en enda överföring mer än fyra månader senare och sen uppdelat i flera överföringar under perioden den 8 mars 2016 till och med i varje fall den 31 juli 2016 (se sidorna 46 – 69 i förundersökningen). Att svaranden bevisligen ändå inte kom att återbetala lånet till den målsägande styrker att han faktiskt hade ett uppsåt till grovt bedrägeri den 6 november 2015.
I ett beslut i ett överprövningsärende av riksåklagaren den 23 februari 2023 motiveras beslutet att inte granska ett beslut av en högre åklagare från 2021 med att “riksåklagaren normalt inte tar upp åklagarbeslut till granskning” (AMR-1208-23).
Riksåklagarens beslut fattades av kammaråklagare Sara Sundström och avsåg beslutet i det underliggande ärendet AMR-3758-21, där överåklagare Peter Lundkvist den 16 februari 2023 inte hade funnit skäl att ändra sitt beslut att lägga ner förundersökningen i Polismyndighetens ärende 5000-K987027-18 genom beslutet i AMR-3758-21 den 21 maj 2021.
Det saknades alltså objektivt stöd i förundersökningen för att lägga ner denna. Därmed var Riksåklagaren enligt lag skyldig att fatta beslut om att återuppta förundersökningen.
Sverige har därför i dag inte heller ett fungerande rättssystem där oskyldiga frias och skyldiga döms.
OM HÖGSTA DOMSTOLENS PRÖVNING, HOVRÄTTSPRESIDENTENS TIDIGARE LAGBROTT SOM LAGMAN OCH MÖJLIGHETERNA TILL SKADESTÅND
Ordförande i Hovrätten för Nedre Norrlands prövning av tvistemålet i mål T 300-22 var Agneta Ögren. Hon är idag hovrättspresident för Hovrätten för Nedre Norrland, men var tidigare lagman vid Umeå tingsrätt. Agneta Ögren var en av två myndighetschefer som gjorde sig skyldiga till grova tjänstefel i slutet av 2020 när hon förklarade Johan Svensson som obehörig att tjänstgöra som nämndeman i tingsrätten (“Varför har vi domstolar när de ändå inte behöver följa lagen?“, 2021-12-06). Den andra myndighetschefen var Björn Johansson, lagman för Förvaltningsrätten i Umeå.
Orsaken till Agneta Ögrens och Björn Johansson olagliga obehörighetsförklaringar visade sig vara de brottsanmälningar av högre domare till Justitiekanslern som Johan Svensson hade gjort under sommaren 2017, då han hade JK-anmält sex hovrättsråd i Hovrätten för Övre Norrland och två justitieråd i Högsta domstolen, Göran Lambertz och Mari Heidenborg, för grova brottsliga tjänstefel (“Systematiska lag- och grundlagsbrott i Förvaltningsrätten i Umeå“, 2021-09-21).
Skulle nu Högsta domstolen välja att inte meddela prövningstillstånd i mål Ö 7586-23 står Hovrätten för Nedre Norrlands dom i mål T 300-22 fast. Det skulle innebära att den kärande blir tvungen att begära skadestånd av Justitiekanslern för domstolarnas, och därmed den svenska statens vägran, att följa Högsta domstolens tvingande rättspraxis och döma utifrån vad som är bevisat i målen.
En sådan skadeståndstalan är i praktiken utsiktslös, då även Justitiekanslern är en del av det systemfel inom rättsstaten där myndigheter och domstolar idag tillåts att kränka rätten till en rättvis rättegång i artikel 6.1 av Europakonventionen. Detta görs genom att avslag i beslut och domar saknar klargörande motiveringar.
Om detta berättade Johan Svensson redan i inlägget “Därför uppfyller inte den svenska orättsstaten inte villkoren för orättsstaten” (2019-10-15). I detta inlägg beskriver Johan Svensson Högsta domstolens och Justitiekanslerns summariska avslag.
När det gäller Högsta domstolens beslut att inte meddela prövningstillstånd används samma standardiserade skäl för alla beslut, det vill säga utan att ange några individualiserade skäl för detta. Europadomstolen har i ett antal domar fastslagit att det inte finns någon rätt för medlemsstaternas högsta instanser att avslå ett överklagande med just standardiserade domskäl. Samma praxis tillämpas idag även av Justitiekanslern, som alltså är den myndighet som ska pröva enskildas skadeståndsanspråk mot staten på grund av påstådda kränkningar av Europakonventionen.
Europarådets generalsekreterare Thorbjörn Jagland fastslog redan 2015 att summariska rättegångar stred mot den mänskliga rättigheten till en rättvis rättegång i artikel 6.1 av Europakonventionen, då Ungern kom att avslå ansökningar om asyl “inom bara ett par timmar” (“Europarådet: Man kan inte ha summariska rättegångar”, SVT 2015-09-16).
Ett sådant förfarande innebär givetvis att det är missvisande att tala om avslag. Dessa är inget annat än lagstridiga avvisningsbeslut, då det är en självklar mänsklig rättighet att få en ansökan eller ett överklagande i sak och med individuella skäl för beslutet eller domen.
Johan Svensson har tidigare visat att Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen systematiskt kränker rätten till en rättvis rättegång i och då ifrågasatt hur länge Europadomstolen ska tillåta summariska avslag vara norm på statsnivå i Sverige (“Hur länge ska summariska avslag tillåtas vara norm i Sveriges högsta domstolar?“, 2022-02-15).
Sverige kom till exempel att behålla ett förfarande med både skattetillägg och en brottmålsprövning tills dess att Europadomstolen 2014 fastslog att Sverige därmed kränkte dubbelbeskattningsförbudet i Europakonventionen (“Sverige fälls för dubbelbestraffning“, SVT 2014-11-27).
Att någon inte kan bli straffad två gånger för samma brott följer av den rättsliga principen “ne bis in idem”. Denna regel finns i det sjunde tilläggsprotokollet av artikel 4.1 i Europakonventionen.
Den tidigare chefsåklagaren Sven-Erik Alhem och advokaten Peter Althin framhåller exempelvis i den gemensamma debattartikeln “Rättssäkerheten hotad efter utpekandet av Skandiamannen” (Expressen 2020-07-15) att åklagarens utpekande av Skandiamannen som Olof Palmes mördare “utan några som helst konkreta bevis” strider den objektivitetsplikt som en åklagare är skyldig att följa.
Även om Johan Svensson har kunnat visa att Sven-Erik Alhems och advokaten Peter Althins gemensamma debattartikel endast är hyckleri, så konstaterar de ändå att “grundläggande rättsprinciper måste gälla i alla mål” och att “en rättvis rättegång förutsätter att hela förundersökningen varit rättvis” samt att “åklagaren måste alltid värna rättsstaten och rättssäkerheten” (“Varför påstår Sven-Erik Alhem att rättsstaten Sverige är hotad när han vet att den aldrig har existerat?“, 2020-07-16).
I fallet Sienna lämnade Johan Svensson in en begäran om skadestånd till Justitiekanslern den 7 juli 2018 (se “Utmaningen – villkor och kontakt“, 2019-10-15, Utmaning 2). Denna begäran kom Justitiekanslern att avslå utan en klargörande beslutsmotivering den 29 maj 2019 (se Justitiekanslerns beslut 2019-05-29 i ärende 2880-19-4.3.2 och aktbilaga 229).
Johan Svensson hade då, som ombud för Sienna, begärt skadestånd av staten enligt 3 kapitlet 2 § skadeståndslagen med 25 000 kronor för kränkning på den grunden att Brottsoffermyndighetens beslut 2018-06-04 utgjorde en överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen och med 465 000 kronor för ren förmögenhetsskada på grund av att beslutet stred mot både brottsskadelagen och Nämnden för brottsskadeersättnings egen vägledande praxis.
Möjligheterna för käranden i Hovrätten för Norrlands mål T 300-22 att få skadestånd av den svenska staten för de grova brott i myndighetsutövningen som hon har utsatts för att Polisen, Åklagarmyndigheten, Ångermanlands tingsrätt och Hovrätten för Övre Norrland är därför i bästa fall minimala.
För det troliga är att även Justitiekanslern kommer att kränka kärandens mänskliga rättighet till en rättvis rättegång genom att avslå hennes skadeståndsbegäran med ett summariskt avslag.
Johan Svensson
