Bilden överst: Avgående riksåklagaren Petra Lundh. Hon tillträdde tjänsten som Sveriges riksåklagare den 1 september 2018 och avslutar denna den 31 augusti 2023. Foto Per Groth, pressbild från Åklagarmyndigheten.

 

Inlägg #33: Johan Svensson visar att det svenska rättssystemet inte fungerar, trots att Åklagarmyndigheten hävdar det motsatta.

Åklagarmyndigheten påstår nämligen att en nedlagd förundersökning är ett uttryck för den viktiga principen att ingen ska dömas oskyldig.

Dessa beslut sägs vara professionella bedömningar av möjligheterna att få en fällande dom och är därmed viktiga för allmänhetens förtroende för rättssystemet.

Det omvända måste givetvis gälla i så fall, det vill säga att nedlagda förundersökningar måste återupptas när de höga beviskraven är uppfyllda och det kan visas att brott har begåtts.

Trots detta vill nu inte riksåklagaren granska ett beslut som Johan Svensson överklagade den 16 februari 2023.

I detta beslut har en överåklagare beslutat att inte ändra ett beslut att lägga ner en förundersökning om brott i ett ärende där en kvinnlig målsägande hade blivit utsatt för grovt bedrägeri.

Riksåklagaren beslutade den 23 februari 2023 att inte återuppta förundersökningen och det utan att ange några individuella skäl för beslutet.

Detta trots att Johan Svensson i sitt överklagande hade visat att skälen för att lägga ner förundersökningen inte ens har objektivt stöd i Polisens egen utredning.

Därmed var Riksåklagaren enligt lag skyldig att fatta beslut om att återuppta förundersökningen.

Att förundersökningen ändå inte återupptas visar därför att det svenska rättssystemet inte fungerar.

Riksåklagare Petra Lundhs beslut att därefter överklaga den uppmärksammade så kallade Snippa-domen till Högsta domstolen den 20 mars 2023 motsäger inte denna slutsats.

Överklagandet innebär inte att rättssäkra beslut och domar är viktiga för att behålla allmänhetens förtroende för Åklagarmyndigheten.

Det är endast ett bevis för att riksåklagare Petra Lundh inte vill medge att rättssäkerheten helt saknar betydelse för Åklagarmyndighetens beslut.

För om det är viktig princip att ingen ska dömas oskyldig, så måste hon låtsas som att det är lika viktigt att det omvända gäller.

Att Sverige har ett fungerande rättssystem där skyldiga döms.

 

Publicerad: 2023-06-06. Uppdaterad: 2023-06-06.

 

Myndighetschef för Riksåklagaren är idag Petra Lundh. Hon kommer antagligen att bli ihågkommen för att ha överklagat ett brottmål till Högsta domstolen, efter det att hon offentliggjort att hon hade sökt tjänsten som hovrättspresident i Svea hovrätt (“Riksåklagaren ensam sökande till presidentposten i Svea hovrätt”, Dagens Juridik 2023-01-16).

I det överklagade målet hade hovrätten i sina domskäl förklarat att den hade kommit att frikänna en tilltalad från våldtäkt av en ung flicka efter det att domstolen hade slagit upp ordet “snippa” i en ordbok.  Denna dom överklagade riksåklagare Petra Lundh den 20 mars 2023 (“Riksåklagaren överklagar den uppmärksammade snippa-domen”, SVT 2023-03-20).

Petra Lundh kommer efter att tillträda sin tjänst i Svea hovrätt den 1 september 2023. Hon utnämndes till ny hovrättspresident av regeringen den 17 maj 2023 (“Ny hovrättspresident i Svea hovrätt”, pressmeddelande från Justitiedepartementet 2023-05-17).

Som riksåklagare menar Petra Lundh att det är viktigt att Åklagarmyndigheten fattar rättssäkra beslut. Under rubriken “Nedlagda förunderundersökningar visar att systemet fungerar” (aklagare.se, 2021-08-06) uttrycker Åklagarmyndigheten denna inställning enligt följande:

“Visar att rättssystemet fungerar

Så en nedlagd förundersökning – eller ett väckt åtal – är precis bara en professionell bedömning av möjligheterna att få en fällande dom utifrån det samlade bevisläget. Men om man lyfter blicken kan man se att det handlar om något mer. Nämligen principen att ingen oskyldig ska kunna dömas – och därmed förtroendet för vårt rättssystem.”

Enligt Åklagarmyndigheten är det alltså oskuldspresumtionen och professionella bedömningar av bevisläget som ligger bakom åklagarnas beslut att inte väcka åtal. Det kan med andra ord ses som ett bevis för att rättssystemet fungerar att många förundersökningar om brott läggs ner:

“– Det är rättssäkerhet som ska styra. Med tanke på hur många brott som anmäls och de höga beviskraven vi har – att det i princip ska vara uteslutet att brott inte begåtts – så är det inte konstigt att många förundersökningar läggs ner. Tvärtom. Det visar att systemet fungerar.”

I ett beslut i ett överprövningsärende av riksåklagaren den 23 februari 2023 motiveras beslutet att inte granska ett beslut av en högre åklagare från 2021 med att “riksåklagaren normalt inte tar upp åklagarbeslut till granskning” (AMR-1208-23).

Riksåklagarens beslut kan inte heller överklagas.

 

Riksåklagarens beslut fattades av kammaråklagare Sara Sundström och avsåg beslutet i det underliggande ärende AMR-3758-21, där överåklagare Peter Lundkvist den 16 februari 2023 inte fann skäl att ändra sitt beslut att lägga ner förundersökningen i Polismyndighetens ärende 5000-K987027-18 genom beslutet i AMR-3758-21 den 21 maj 2021.

Överåklagare Peter Lundkvists skäl för att inte återuppta förundersökningen beslutet den 16 februari 2023 är alltså att han “inte funnit skäl att ändra” sitt beslut, varför ärendet överlämnades till riksåklagaren.

Denna motivering uppfyller givetvis inte kraven på en klargörande beslutsmotivering enligt rätten till en rättvis rättegång i artikel 6.1 i Europakonventionen, då överåklagare Peter Lundkvist inte anger varför han “inte funnit skäl att ändra” beslutet.

När det gäller omfånget av en sådan motivering uttalar Europadomstolen att det ofta “inte krävs detaljerade svar på samtliga argument som framförs av parterna” och att detta ”i stor utsträckning beror på den konkreta situationen” (”Både domar och beslut ska motiveras – då bryter domstolarna mot Europakonventionen”, Dagens Juridik 2019-04-23, advokat Jan Södergren).Motiveringsskyldigheten innebär med andra ord att “om en part objektivt inte – det vill säga inte ens med hjälp av en expert – har möjlighet att utröna huruvida domstolen har förbisett eller avvisat ett argument eller hur den resonerat, föreligger det enligt stadgad konventionspraxis en överträdelse av kravet” (se exempelvis domarna i Ruiz Torija mot Spanien, 9 december 1996, § 30; Hirivisaari mot Finland, 27 september 2001, 31 §; Anitca och La Socisété mot Rumänien, 2 mars 2010, §§ 33-39). Minimikravet för en motivering enligt artikel 6.1 i Europakonventionen är alltså att ”en expert kan förstå varför den som författar avgörandet har kommit till den givna slutsatsen – inte enbart att slutsatsen har dragits”.

Rätten till en rättvis rättegång omfattar även förundersökningen, vilken innebär att Åklagarmyndighetens beslut genom överåklagare Peter Lundkvist den 16 februari 2023 kränker den målsägandes rättigheter i Europakonventionen.

Detsamma gäller här även skälen för riksåklagarens beslut den 23 februari 2023. I beslutet skriver nämligen kammaråklagare Sara Sundström endast att “det inte finns skäl att göra undantag från [den] huvudregel” som säger att riksåklagaren normalt inte tar upp åklagarbeslut till granskning när detta “redan har granskats av högre åklagare”.

Detta är ingenting annat än en rättsstridig skenmotivering. För av åklagarens beslut framgår det inte varför det skulle saknas skäl att göra ett undantag från huvudregeln. Kammaråklagare Sara Sundström ger istället sken av att denna huvudregel skulle vara en absolut regel, vilket är en regel hon inte kan göra undantag från.

 

I detta ärende har alltså Åklagarmyndigheten genom två beslut på en vecka att inte återuppta en förundersökning, trots att jag som ombud för den målsägande har visat att Polisens skäl för att lägga ner förundersökningen saknar stöd av den objektiva bevisningen i denna.

Det innebär att såväl Polismyndighetens som Åklagarmyndighetens beslut i ärendet är rättsstridiga och kränker målsägandens ovillkorliga rätt till en rättvis rättegång. Om det nu är som Åklagarmyndigheten påstår, det vill säga att “det är rättssäkerhet som ska styra”, måste det innebära att förundersökningen ska återupptas.

För om de höga beviskraven vi har idag medför att “många förundersökningar läggs ner” och detta “visar att systemet fungerar” så måste givetvis även det omvända gälla. Åklagarmyndigheten måste med andra ord i fall där det senare kan visas att det inte är “uteslutet att brott inte begåtts” återuppta förundersökningen.

Att först en överåklagare och sedan också riksåklagaren nu vägrar att återuppta förundersökningen avseende ett grovt bedrägeri visar dock att vi inte har någon rättssäkerhet eller något fungerande rättssystem idag.

Som ombud för den målsägande kom jag i min begäran den 13 februari 2023 att Polismyndigheten skulle återuppta förundersökningen avseende grovt bedrägeri i ärendet med diarienummer 5000-K987027-18 och sedan överlämna den till åklagare för väckande av allmänt åtal.

Jag kunde nämligen visa att Polisens skäl för att lägga ned förundersökningen om grovt bedrägeri i ärende 5000-K987027-18 anmärkningsvärt nog saknade objektivt stöd av Polisens egen utredning.

I Polismyndighetens brottsrapport från den 12 mars 2021 uppges som skäl för nedläggningsbeslutet ”bevisproblem”. Polisens beslutsfattare menade att det på det utredningsmaterial som då förelåg inte gick att bevisa att den som varit misstänkt har gjort sig skyldig till brott och att ytterligare utredning inte ansågs kunna förändra bevisläget på ett avgörande sätt:

”Även om man utgår ifrån att pengarna som överförts till [den misstänkte] den 5 november 2015 var ett lån till honom som skulle återbetalas inom två månader så går det inte att bevisa att han vid den tidpunkten hade för avsikt att inte återbetala lånet.

Att han senare inte återbetalade lånet förändrar inte den bedömningen utan det kan det finnas andra förklaringar till.

En omständighet som skulle kunna tala för att han inte hade för avsikt att återbetala lånet i samband med att han ingick en sådan överenskommelse med målsäganden skulle kunna vara att de gåvobrev som han åberopat är förfalskat.

Men även detta kan ha andra förklaringar, t ex att han upprättat gåvobrevet efter den 5 november 2015 när han förstått att målsäganden på civilrättslig väg försökt återfå pengarna som hon lånat ut till honom. Det skulle i så fall vara frågan om en urkundsförfalskning som nu skulle vara preskriberad.”

Åklagarmyndigheten hade dessförinnan i ett beslut den 10 mars 2022 beslutat att lägga ner förundersökningen med samma motivering som i Polisens beslut två dagar senare.

 

 

Den målsägandes tidigare advokat kom därefter att begära att förundersökningen i Polisens ärende 5000-K987027-18 skulle återupptas. Denna begäran kom den vice överåklagaren Peter Lundkvist att pröva i ett beslut den 21 maj 2021 (se Åklagarmyndighetens ärende AMR-3758-21).

Skälen för beslutet att inte ändra åklagarens beslut att lägga ner förundersökningen innebar även denna gång en kränkning av den målsägandes rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. För i sina skäl för beslutet att inte ändra beslutet skriver vice överåklagare Peter Lundkvist endast att han “har gått igenom ärendet och delar åklagarens bedömning”.

Varför han delar den tidigare bedömningen framgår som vanligt inte, trots att han enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har en absolut skyldighet att redogöra för dessa i sin beslutsmotivering. Syftet med flerinstansordningen är att garantera enskilda ett skydd mot rättsstridiga beslut och domar. Varje instans är därför skyldig att pröva varje enskilt fall självständigt.

 

Av Polisens förundersökning i 5000-K987027-18 framgår det dock att den misstänkte kom att överföra slutlikviden på 567 252 kronor för den målsägandes försäljning av sin fastighet till ett konto som hans mammas och pappas disponerade över i Swedbank den 6 november 2015.

I ett handskrivet brev daterat i Gävle den 20 september 2018 kom den misstänktes mamma att uppge att slutlikviden satts in på kontot utan hennes och den tilltalades pappas vetskap. Enligt den tilltalades mamma har han sedan fört över denna likvid per telefon till sitt bolag.

Av inlämnat kontoutdrag för bolagets konto framgår det att pengarna överfördes per telefon i fem omgångar mellan den 9 – 10 november 2018. De fyra första överföringarna avsåg belopp på 150 000 kronor vardera och det femte på 13 570 kronor.

Av kontoutdraget från bolaget under perioden 2015-11-01 till och med 2016-07-01 kan man se att pengarna från lånet satts in på bolagets konto i Swedbank genom fyra överföringar på 150 000 kr vardera mellan den 9 november 2015 och den 10 november 2015 och att saldot efter dessa fyra överföringar var drygt 1,5 miljoner kr (se sidan 47 i kontoutdraget för bolaget).

 

I förundersökningen har det framkommit att den misstänktes föräldrar inte kände till att pengarna överfördes till deras konto. De har därför friats från misstankar om medhjälp till brott.

Av de handlingar som den målsägande har fått ta del av i förundersökningen framgår det att Polis och åklagare inte skulle ha tagit reda på samtliga de tillgångar som den misstänkte hade vid tidpunkten för det misstänkta brottet.

Det går dock att konstatera att den misstänkte faktiskt förfogande över likvida medel och hade avyttringsbara tillgångar till täckande av skulden till den målsägande under åtminstone perioden den 5 november 2015 till och med den 4 januari 2016, så motbevisar detta ju det av Polisen uppgivna skälet för beslutet att lägga ned förundersökningen om grovt bedrägeri den 12 mars 2021.

För den misstänkte kunde till exempel återbetala skulden i sin helhet på 567 252 kronor med de likvida medel som fanns på bankkonton som han förfogande över till och med den 7 mars 2016.

 

Detta motbevisar alltså Polisens påstående om att han vid tidpunkten för lånet hade en avsikt att återbetala skulden till den målsägande inom två månader, men att han på grund av senare inträffade omständigheter skulle ha kommit att sakna återbetalningsförmåga.

Bolaget hade ju kunnat återbetala lånet i sin helhet med en enda överföring mer än fyra månader senare och sen uppdelat i flera överföringar under perioden den 8 mars 2016 till och med i varje fall den 31 juli 2016 (se sidorna 46 – 69 i förundersökningen). Att den misstänkte bevisligen ändå inte kom att återbetala lånet till den målsägande styrker att han faktiskt hade ett uppsåt till grovt bedrägeri den 6 november 2015.

 

Med anledning av att preskriptionstiden för det grova bedrägeriet som den målsägande anser sig ha blivit utsatt för av den 6 november 2015 är tio år (se 9 kap 3 § brottsbalken och 35 kap. 1 § tredje punkten), så kan förundersökningen återupptas och allmänt åtal väckas till och med den 5 november 2025.

När det gäller den misstänktes invändning om att det överförda beloppet var en gåva till honom från den målsägande är huvudregeln att den som kräver betalning på grund av påstått lån ska styrka sitt påstående, men att det är mottagaren som har bevisbördan när parterna är oense om överföringen var ett lån eller en gåva (NJA 2014 s. 364).

NJA 2019 s. 23 kom sen Högsta domstolen att utreda om denna regel för bevisbördans placering även gäller när en överföring har gjorts inom ett samboförhållande. I rättsfallet konstaterade Högsta domstolen att huvudregeln inte är tillämplig, utan att bevisbördan då ligger på den som påstår att det är fråga om en fordran på grund av exempelvis en investering i den andra sambons egendom.

Den misstänkte i Polisens ärende 5000-K987027-18 har dock inte kunnat uppvisa något giltigt gåvobrev där två vittnen styrker den målsägandes underskrift. Han har istället kommit att lämna in ett gåvobrev där den målsägandes underskrift har förfalskats.

Det bör dessutom framhållas att den målsägande aldrig varit sammanboende med den misstänkte. Deras förhållande var ett rent särboförhållande.

 

Hovrättsdomen i Snippa-målet fick stor uppmärksamhet medierna, ledde till upprop i sociala medier, demonstrationer och mer än 100 JO-anmälningar. Riksåklagaren Petra Lundh kom alltså att överklaga denna till Högsta domstolen den 20 mars 2023 (“‘Snippadom’ överklagas till HD”, SvD 2023-03-20).

Att domen skulle komma att överklagas av Riksåklagaren var dock långt ifrån säkert. En som var skeptisk till detta var Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet (“Mårten Schultz: Resonemanget om ‘snippadomen’ fick mig att omvärdera”, SvD 2023-03-20).

Dennis Martinsson, lektor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, säger att han beträffande Högsta domstolens beslut att lämna prövningstillstånd i målet “tror att uppståndelsen kring fallet kan ha haft viss påverkan på processen” (“Rättsexperten: Uppståndelsen kan ha påverkat riksåklagaren”, SVT 2023-05-15).

Normalt sett ska “medial uppmärksamhet och allmänhetens upprördhet inte spela någon roll” enligt Dennis Martinsson, “men det är klart att domare är ju också människor och har kanske någonstans också påverkats av det här”.

Han tror framför allt att “uppståndelsen kring fallet kan ha påverkat riksåklagaren”, det vill säga Petra Lundhs beslut att överklaga målet till Högsta domstolen. Det Dennis Martinsson säger är att riksåklagaren i vanliga fall inte överklagar mål där hovrätterna har dömt i strid med lag.

Det förklarar riksåklagarens beslut i Polisens ärende 5000-K987027-18. Detta är ett fall som medierna inte har uppmärksammat och kommit allmänheten till kännedom. Riksåklagaren kan därför besluta att inte återuppta förundersökningen avseende grovt bedrägeri, trots att den målsägande har visat att det finns en skyldighet att göra det.

Riksåklagare Petra Lundhs skriver däremot i sitt överklagande av Snippa-domen den 20 mars 2023 att “hovrätten har inte dömt den tilltalade för något brott, men i domskälen uttalat att åklagarens gärningspåståenden såvitt gäller objektiva brottsrekvisit är styrkta och att utredningen inte medger någon annan slutsats än att JS handlade med uppsåt” (“Överklagande av en hovrättsdom – våldtäkt mot barn”, Åklagarmyndighetens ärende AMR-1685-23, sidan 13).

 

Så även om riksåklagare Petra Lundh anser att den tilltalade i Snippa-målet ska dömas för våldtäkt mot barn till fängelse i tre år och betala skadestånd till målsäganden med yrkat belopp anser hon att hovrättens uttalanden kränker den tilltalades rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.2 i Europakonventionen, då han inte har möjlighet att överklaga domskälen vid en friande dom.

Enligt bestämmelsen i artikel 6.2 har den tilltalade rätt att betraktas som oskyldig tills dess att det finns en lagakraftvunnen dom som säger motsatsen. Med andra ord menar riksåklagare Petra Lundh att rätten till en rättvis rättegång är viktigare för den tilltalade i Snippa-målet än den målsägande i Polisens ärende 5000-K987027-18.

I båda fallen har brott begåtts, men bara i det ena fallet är det viktigt att värna rätten till en rättvis rättegång. Det är inte för den målsägande i Polisens ärende 5000-K987027-18, utan för den tilltalade i Snippa-målet.

Det är därför uppenbart att Sverige inte har ett fungerande rättssystem där oskyldiga inte döms och skyldiga döms.

Rättssäkerheten är enligt Åklagarmyndigheten endast viktig i fall som uppmärksammas i medierna och där domsluten i målen riskerar att allvarligt skada allmänhetens förtroende för rättssystemet.

 

/Johan Svensson