Bilden överst på sidan: “Skylt vid Högsta domstolen i Stockholm (2010)”. Foto av Holger Ellgaard, Wikimedia Commons 3.0.

 

Publicerad: 2022-03-16. Uppdaterad: 2022-03-17.

Inlägg # 26: Johan Svensson granskar Högsta domstolens avslag den 1 mars 2022 på Lars Appelviks andra resningsansökan i det så kallade Rönnäs-fallet.

Genom avslaget slår nämligen Högsta domstolen fast en ny rättspraxis, Lex Appelvik, som innebär att rättsstaten Sverige anser att de som är dömda för grova brott i Sverige ska fortsätta vara det, oavsett om de är skyldiga eller oskyldiga.

Det innebär även att Högsta domstolen inte längre bryr sig om att upprätthålla eller ens putsa rättsstaten Sveriges alltmer nedsolkade fasad.

Enligt Johan Svensson borde därför fler nu våga gå ut och öppet anklaga höga företrädare för staten och rättsstaten för fel och försummelser i myndighetsutövningen.

Detta då både Kjell-Olof Feldts (S) och Johan Svenssons erfarenheter av sådana utpekanden är att ingen ändå vågar bemöta dessa i offentligheten.

För ingen vill nämligen riskera att systemfelen kommer till allmänhetens kännedom, då det skulle bli slutet för den vänskapskorruption som är grunden för den svenska orättsstaten.

 

Den 1 mars i år avslog Högsta domstolen även advokat Marko Tuhkanens andra resningsansökan för Lars Appelvik i det så kallade Rönnäs-fallet.

Högsta domstolen kom nu att avslå Lars Appelviks 42 sidor långa ansökan i mål Ö 6954-21 med en enda kort mening (“Nytt bakslag för Lars Appelvik – HD säger nej igen”, Folkbladet 2022-03-02):

”Lars Appelvik har inte visat någon omständighet som kan föranleda resning i målet.”

Det är för övrigt samma standardmotivering som Högsta domstolen den 27 oktober 2020 avslog advokat Marko Tuhkanens första ansökan om resning med.

Det innebär att Högsta domstolen inte heller denna gång har bedömt det som sannolikt att hovrätten skulle ha kommit fram till en annan utgång eller mildare brottsrubricering, om de haft informationen som lyfts fram i Lars Appelviks nya resningsansökan.

Att det inte fanns synnerliga skäl att pröva ansvarsfrågan igen kommenterade justitierådet Kerstin Calissendorff så här vid Högsta domstolens första avslag (“Beskedet: HD avslår Lars Appelviks resningsansökan”, Aftonbladet 2020-10-27):

“– Det nådde inte upp till det kravet, som ju är ett rätt högt ställt krav”.

Högsta domstolens beslut att avslå Lars Appelviks andra resningsansökan var dock väntad. I ett inlägg från slutet av förra året noterade jag att Högsta domstolen tycktes ha blivit alltmer sluten och auktoritär efter 2017 när den böjde sig för mediernas granskning av fallet Kaj Linna och beviljade hans tredje eller fjärde resningsansökan (“Om Anna Dahlgrens auktoritära syn på mediernas granskning och Expressens tystnadskultur”, Orättsstaten.se 2021-11-03):

“När advokat Marko Tuhkanen nu granskar den dom där Lars Appelvik utan teknisk bevisning och mot sitt nekande dömdes till 11 års fängelse för bland annat en dödsmisshandel och en grov våldtäkt som ägde rum i Rönnäs 2014 finns det inget som talar för att Högsta domstolen skulle komma att bevilja resning.

Detta trots att fallet nu har uppmärksammas i en tv-dokumentär i fem delar på Kanal 5 (“Rönnäsfallet – jakten på sanningen ny dokumentär på Discovery Plus och Kanal 5”, Expressen 2021-09-23) och trots att Högsta domstolen kom att avslå en första resningsansökan 2020 (“Beskedet: HD avslår Lars Appelviks resningsansökan”, Aftonbladet 2020-10-27).

Skulle Högsta domstolen även komma att avslå advokat Marko Tuhkanens andra resningsansökan i Rönnäsfallet kan man möjligen tala om en “Lex Appelvik”, det vill säga ett än mer slutet och auktoritärt svenskt rättsväsende där domstolarna inte ens böjer sig för de traditionella mediernas granskningar av felaktiga domar.

Då borde det också stå klart för alla som har påstått att rättsstaten Sverige existerar att den faktiskt inte gör det.”

Advokatbyrån Marko Tuhkanen AB skriver trots detta i ett inlägg i Facebook den 3 mars i år att man avser att lämna in en tredje resningsansökan för Lars Appelvik:

“I tisdags kom beskedet från HD. Avslag. Resningsansökan skickades inte ens till RÅ. Besvikelsen är massiv. Vi konstaterar snabbt att vi inte kommer att sluta kämpa för denna mans resning.. men måste samtidigt meddela de 100-talet som står på väntlistan för resning att det känns helt kört. Hopplöst. Vi kommer tyvärr inte att orka försöka med fler.”

Frågan är bara varför? För det finns ingenting som talar för att Högsta domstolen skulle komma att frångå den nya praxis som domstolen har etablerat i Rönnäs-fallet, nämligen Lex Appelvik.

Det är dessutom högst osäkert om Högsta domstolens ens kommer att hinna pröva en tredje resningsansökan innan juni 2022, det vill säga innan Lars Appelvik förväntas bli villkorligt frigiven och därmed i praktiken har avtjänat sitt straff (“Appelvik ute ur fängelset – tillbaka i Vilhelmina med fotboja”, Folkbladet 2021-11-23).

I en debattartikel i Svenska Dagbladet kunde den förre finansministern Kjell-Olof Feldt (S) redan 2014 konstatera att det fanns strukturella brister inom rättsväsendet och att dessa gör att ständigt nya rättsskandaler med fall som Thomas Quick, Osmo Vallo och Cathrine da Costa kan uppstå (“Hur rättssäker är den svenska rättsstaten?”, SvD 2014-11-10).

En annat sådan rättsskandal hade Kjell-Olof Feldt tillsammans med Birgitta von Otter uppmärksammat året innan i boken “Barnläkarfallet: en förnekad rättsskandal” (2013).

Att rättsvårdande myndigheter som Polisen, Åklagarmyndigheten och Rättsmedicinalverket sällan eller aldrig hittade något fel i sin maktutövning gjorde att Kjell-Olof Feldt hade “svårt att undgå slutsatsen att alla skyddsvallarna runt rättsväsendet byggts utifrån tanken att folkets förtroende för rättsstaten skadas om dess företrädare erkänner att de gjort fel”:

“Utmärkande för dessa myndigheter, som granskar sig själva, är att de sällan hittar något fel i sin maktutövning. Och tvingas de medge att tjänstefel begåtts är det ”ringa” och därmed inte leder till att någon tjänsteman ställs till ansvar.”

Men enligt Kjell-Olof Feldt var detta ett allvarligt tankefel av den lagstiftande makten:

“Ingenting skadar förtroendet så mycket som att ämbetsmän undgår ansvar för sina handlingar när de strider mot lagen eller mot de etiska normer staten åtagit sig att följa.”

2019 anmäldes 7 200 tjänstefel, men det var endast 16 personer som dömdes för tjänstefel (“Snart kan det bli lättare att straffas tjänstefel”, Dagens Samhälle 2021-03-21). Påföljden blir dessutom nästan alltid böter. De senaste tio åren har ingen dömts till fängelse för tjänstefel.

I en intervju från 2015 menade Kjell-Olof Feldt vidare att det fanns “stora brister på insynen i hur förundersökningar bedrivs i Sverige” (“Hur säker är rättssäkerheten?“, Magasinet Paragraf 2015-05-03). För denna insyn bygger helt på åklagarens objektivitetsplikt och gör att oskyldiga kan dömas för brott i de alltför många fall där åklagaren inte är objektiv:

“– Det är få mål som blir genomlysta idag, säger han. När det händer beror det på att det är en resursstark person som kan göra motstånd, eller att någon eller några engagerat sig och det blir uppmärksammat i medierna. Och det därmed kan bli genomlyst och granskat.”

Kjell-Olof Feldt framhöll samtidigt att det var “självklart” att det finns fel och brister i “alla rättssystem”:

“– Det är inte konstigt om det blir fel ibland, säger han. Men då borde man i varje fall ha modet att erkänna att inget rättssystem är perfekt. Och därför borde vi ha öppenhet, transparens, i systemet. Det som kallas slasken i polisutredningar bekymrar mig. Där kan man stuva undan det man inte vill att någon ska se. Och om det inte är någon väldigt energisk person som går igenom slasken så kommer det inte fram.”

Högsta domstolens “Lex Appelvik” innebär att det idag inte längre ens är möjligt för resursstarka och energiska personer eller för medierna att presentera en sådan övertygande genomlysning av ett mål att det leder till att de som faktiskt kan vara felaktigt dömda ges en möjlighet att få sina domar överprövade.

För trots att advokat Marko Tuhkanen lagt ned mycket tid och pengar, idag troligtvis motsvarande tre till fyra miljoner i debiteringsbar tid (“Jag ska vara en nagel i ögat på rättsväsendet”, NSD 2020-08-28), för att få Lars Appelvik frikänd, gått igenom den så kallade slasken i polisutredningen och granskat målet i en tv-sänd dokumentärserie i fem delar (“Rönnäsfallet – jakten på sanningen”, TV5 2021-10-11), så vägrar alltså Högsta domstolen att bevilja resning.

Detta trots att advokat Marko Tuhkanen själv anser att det är uppenbart att Lars Appelvik ska beviljas  resning och att han är oskyldigt dömd. I en intervju med Samhällsprogrammet Media i Kalix den 24 november 2021 (45 minuter 21 sekunder) förklarar advokat Marko Tuhkanen varför han anser att frågan om arbetet med oskyldigt dömda är så viktig för honom:

“Det här är en viktig rättssäkerhetsfråga. För det är det värsta övertrampet man kan råka ut för i en demokrati. Nån låser in dig oskyldigt på en obestämd tid” (17:02 – 17:15).

Något som irriterar eller som kan göra advokat Marko Tuhkanen “vansinnigt arg” är när domstolarna inte är objektiva eller till och med har en förutfattad mening:

“Det kan kanske vara när man inte tar sin roll eller arbetsuppgifter på allvar och det märker man ju ibland. Ibland får man känslan att domstolen har bestämt sig på förhand” (43:06 – 43:16).

För enligt advokat Marko Tuhkanen har vi “ett bra system” när alla sköter sitt. Han framhåller att professionella brister i detta arbete riskerar att påverka människors liv på ett negativt sätt och menar att det ibland finns skäl att kräva lite mer av domstolarna och åklagarna, då det ändå handlar om “välavlönade arbeten”

Till sist måste även Kjell-Olof Feldts “inga reaktioner” efter det att han och Birgitta von Otter publicerade boken “Barnläkarfallet: en förnekad rättsskandal” (2013) nämnas. I intervjun “Hur säker är rättssäkerheten?” (Magasinet Paragraf 2015-05-03) gör Kjell-Olof Feldt följande reflektion över den tystnad som följde efter det att han publicerat boken:

“– Vi har hängt ut ett antal namngivna höga ämbetsmän i boken, säger Kjell-Olof Feldt. Och vi anklagar dom för att ha begått alvarliga fel. Jag föreställde mig att någon av dom skulle hoppa upp och säga att det där är lögn. Eller stämma oss för förtal eller liknande. Men det tigs. Inte ett ljud hörs.

Vi pratar om att på ett politiskt plan är inte de här frågorna partiskiljande.”

Jag har själv funderat över den tystnad som mina kritiska inlägg om rättsstaten gett upphov till. Inte ens det faktum att jag har anklagat eller anmält enskilda riksdagsledamöter, advokater, domare eller åklagare för brott har gett några reaktioner.

Min slutsats blir därför att ingen vill riskera att systemfelen inom rättsstaten diskuteras offentligt. Istället väljer man att tiga om dessa brister för att kunna fortsätta begrava sina misstag och utnyttja rättsstaten för egen vinning.

 

Johan Svensson