Bilden överst på sidan: Justitierådet Margit Knutsson, ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen sedan 2005. Foto av Carl Johan Erikson (bilden är något beskuren).

 

Inlägg # 25: Johan Svensson granskar två beslut om prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen och Högsta domstolen. Slutsatsen är att ingen av domstolarna har tagit del av överklagandena innan dessa har nekats prövningstillstånd.

Högsta förvaltningsdomstolen påstår genom sitt beslut att den har avslagit ett överklagande av en kammarrättsdom som inte går att överklaga, eftersom att målet har återförvisats till förvaltningsrätten för ny prövning i sak.

Högsta domstolen kan, i sin tur, inte förklara varför den anger en annan rättsfråga än den som ska överprövas under saken i sitt beslut.

En domare som ombads förklara varför han hade avslagit ett överklagande sade att inte deltagit i beslutet och därför inte kunde ange några skäl för detta. På frågan om varför hans namn i så fall fanns med på beslutet, så svarade domaren att ”de gör så ibland”.

Det framstår därför som att Sveriges två högsta domstolar systematiskt och i strid med rätten till en rättvis rättegång i Europakonventionen. Dessa summariska avslag kan dessutom utgöra så mycket som 90 % av alla överklagande mål till de båda domstolarna.

 

Högsta förvaltningsdomstolen beslutade den 9 februari 2022 att inte meddela prövningstillstånd i mål nummer 7689-21. Därmed står kammarrättens avgörande fast. Skälen för detta är enligt beslutet att ”Högsta förvaltningsdomstolen finner att det inte har kommit fram skäl att meddela prövningstillstånd”.

Några individuella skäl för beslutet att avslå överklagandet anger alltså inte justitierådet Margit Knutsson. Enbart detta faktum gör att beslutet strider mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. För enligt denna bestämmelse ska en expert kunna förstå skälen för domstolens avgörande, vilket gör att domstolens nu valda standardmotivering inte uppfyller det grundläggande rättssäkerhetskravet på en klargörande motivering.

Justitierådet Margit Knutsson ska enligt beslutet ändå ha prövat målet och därefter kommit fram till att det inte finns skäl för Högsta förvaltningsdomstolen att meddela prövningstillstånd. För hon har enligt beslutet fått målet föredraget av justitiesekreteraren Margit Knutsson. Så gör det då verkligen något att Högsta förvaltningsdomstolens motivering kränker rätten till en rättvis rättegång, om nu beslutet trots allt har prövats i sak?

Målet prövades inte av Högsta förvaltningsdomstolen den 9 februari 2022. Mer troligt är dock att detta datum var då det genom lottning bestämdes att målet inte skulle komma att prövas av domstolens justitieråd. För det finns inget som talar för att mer än kanske högst 10 % av de överklaganden som inkommer till Högsta förvaltningsdomstolen ens blir granskade innan de avslås.

Summariska avslag är dock norm i såväl Högsta förvaltningsdomstolen som Högsta domstolen på grund av att både den och den svenska staten är ointresserade av att garantera enskilda rätten till rättvisa rättegångar i Sverige, något som vi alla ska vara garanterade på individnivå enligt Europakonventionen.

Kan detta bevisas? Ja, det är enkelt att visa att Sveriges två högsta domstolar summariskt och i strid med Europakonventionen avslår utan att något justitieråd ens har tagit del av innehållet i de överklagande domarna eller den klagandes invändningar till stöd för att överklagandet ska prövas.

I mål 7689-21 påstår Högsta förvaltningsdomstolen att det överklagade avgörandet är ”Kammarrätten i Sundsvalls dom den 1 november 2021 i mål nr 37-21 och 38-21” och att den sak som ska prövas är ”mervärdesskatt; fråga om prövningstillstånd”. Detta felaktigt och lätt att inse för den som tagit del av mer än de uppgifter som finns i dagboksbladet från det underliggande målet i kammarrätten.

Av överklagandet framgår det att tydligt att det endast är domen i mål 37-21 som överklagas. För av kammarrättens dom den 1 november 2021 i mål 38-21 framgår det lika tydligt att domen i mål 38-21 inte går att överklaga. Kammarrätten avslår nämligen överklagandet i mål 37-21, men upphäver förvaltningsrättens dom rörande mervärdesskatt och skattetillägg och återförvisar därför mål 38-21 till förvaltningsrätten för ny prövning.

Det återförvisade målet ligger nu för prövning i Förvaltningsrätten i Luleå. Där har målet fått domstolens nummer 1958-21. Det är alltså ett pågående mål som Högsta förvaltningsdomstolen den 9 februari 2022 påstår att den inte meddelar prövningstillstånd i och att kammarrättens dom i målet står fast. Detta trots att det av Kammarrätten i Sundsvalls dom framgår att ”domen i mål nr 38-21 kan enligt 34 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) inte överklagas”.

På samma sätt förhåller det sig med ett beslut den 31 augusti 2017 från Högsta domstolen. För i fallet Sienna kunde justitiesekreteraren Janina Kastevik inte svara på frågan om varför hon angett att saken i Högsta domstolens mål Ö 2909-17 var ”avvisande av begäran om utvidgning av åtal och skadeståndsyrkanden” när det av överklagandet framgår att detta avser en ”begäran om justering av åtalet”.

Justitiesekreteraren Janina Kastevik svarar den 5 september 2018 att hon ”kan tyvärr inte ge några extra motiveringar till HD:s beslut utöver dem som framgår av själva beslutet”. När jag påpekar att anledningen till är att jag frågar är att beslutet saknar individualiserade skäl för detta och vill veta vem som kan svara på min fråga får jag endast ett svar av en domstolsassistent på Högsta domstolen:

”Högsta domstolen har den 5 september 2017 tagit emot en skrivelse från dig rörande mål nr Ö 2909-17. Målet avslutades den 31 augusti 2017 genom att Högsta domstolen beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Beslutet kan inte överklagas eller omprövas och Högsta domstolen lämnar inte några skäl utöver de som framgår av beslutet. Din skrivelse föranleder inte någon annan åtgärd från Högsta domstolens sida än detta svarsbrev. Ytterligare skrivelser med likartat innehåll kan komma att lämnas obesvarade.”

Justitierådet Ella Nyström har troligtvis därför inte heller kommit att pröva överklagandet i sak, utan Högsta domstolens avslag den 31 augusti 2018 är även detta ett summariskt avslag som nästan helt säkert avgjordes efter ett lottningsförfarande där kanske så många som 90 % av målen gallras bort.

I mål Ö 2909-17 anges visserligen ”avvisande av yrkande m.m.” under saken i målets dagboksblad, men då har Högsta domstolen istället endast utgått ifrån det underliggande slutliga beslutet i hovrätten. I detta anger nämligen Hovrätten för Övre Norrland den 23 maj 2017 i mål B 601-16 att domstolen avvisar den målsägandes ”begäran om utvidgning av åtalet och avvisar de av henne framställda skadeståndsyrkandena”.

Överklagandet är tydligt när det gäller vad som ska prövas. I detta förklarar nämligen den klagande varför Hovrätten för Övre Norrlands påstående om att det skulle handla om en otillåten utvidgning av talan och inte en tillåten justering av talan:

”1) Hovrättens avvisande strider för det första mot 45 kapitlet 5 § tredje stycket rättegångsbalken, som medger justering av åtal:

Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än i stämningen uppgivits eller ny omständighet till stöd för åtalet.

För det andra strider Hovrätten för Övre Norrlands avvisande mot Högsta domstolens prejudikat i NJA 1990 s. 361.”

Sammanfattningsvis innebär det ovanstående att varken Högsta förvaltningsdomstolen eller Högsta domstolen har tagit del av överklagandena i de två målen innan domstolarna har beslutat att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i dessa.

Denna uppfattning stöds av ett annat överklagat mål. I detta ringde den klagande upp en av de domare som uppgavs ha beslutat att inte ge honom prövningstillstånd. Den klagande ville veta på vilka grunder domaren hade avslagit överklagandet, då detta inte framgick av beslutet. Domaren uppgav då att han inte visste, eftersom att han inte deltagit i beslutet. På en fråga om varför domarens namn i så fall fanns med på beslutet, så svarade domaren att ”de gör så ibland”.

Det framstår därför som att Sveriges två högsta domstolar systematiskt och i strid med rätten till en rättvis rättegång i Europakonventionen. Dessa summariska avslag kan dessutom utgöra så mycket som 90 % av alla överklagande mål. Att det är så är uppenbart för alla som arbetar i domstolarna – advokater, domare, åklagare – och inom medierna och rättsvetenskapen – kriminalreportrar, rättsdebattörer och professorer i juridik.

Att Högsta domstolens ordförande Anders Eka förnekar att domstolens “arbetsbörda och begränsade resurser” påverkar antalet fall där man beviljar prövningstillstånd och påstår att “det som förs fram i överklagandena är också förstås mycket viktigt” innebär inte att detta är sant (“Anders Eka: Svårt att hitta fall som vi kan ta upp i Högsta domstolen”, Dagens Juridik 2022-02-18). För det enda sättet för honom och Högsta domstolen att bevisa att den faktiskt har prövat ett överklagande i sak är genom att avslå det med en individuell motivering.

Justitierådet Anders Eka medger själv att Högsta domstolen “landar ganska konstant på 120-130 mål per år där vi beviljar prövningstillstånd”, trots att antalet mål ökar från år till år. Att Högsta domstolens huvuduppgift är att vara prejudikatdomstol innebär inte att det är domstolens enda uppgift att skapa vägledande rättspraxis eller att domstolen har rätt att i förväg bestämma att den inte ska bevilja prövningstillstånd i fler än “ungefär 130 +/- 30 mål per år” (“Därför uppfyller inte den svenska orättsstaten villkoren för rättsstaten”, Orättsstaten.se 2019-10-15).

Synnerliga skäl är nämligen en annan grund för prövningstillstånd i Högsta domstolen, även om den endast innebär att krävs grova felaktigheter och inte ska ses som en rättighet att få sin sak prövad materiellt på nytt. När det gäller resning kom Högsta domstolen under åren 2016 till 2020 att ta emot sammanlagt 2 971 ansökningar om resning. I dessa mål beviljades resning i 12 mål, vilket motsvarar 0,40 % av målen. Det borde ha varit 434 mål, om vi hade haft samma utfall (15 %) som i Norge där man 2004 inrättade sin fristående resningskommission (“Därför framstår advokat Marko Tuhkanens kamp för rättvisa lika äkta som en lösnagel i ögat på rättsväsendet”, Orättsstaten.se 2021-10-16).

Frågan är dock hur länge Europadomstolen tillåter summariska avslag vara norm på statsnivå i Sverige? För ingenting talar tyvärr för att Sveriges riksdag eller regering vill göra något åt de systematiska kränkningarna av rätten till en rättvis rättegång i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen.

Johan Svensson

Sidan uppdaterad: 2022-02-19.