Varför har vi domstolar när de ändå inte behöver följa lagen?

Bilden överst på sidan: Justitierådet Kristina Svahn Starrsjö, ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen sedan 2017 (bilden är beskuren).

 

Inlägg # 23: Johan Svensson granskar hur Umeå tingsrätt och Förvaltningsrätten i Umeå kunde få sina obehörighetsförklaringar av honom som nämndeman i oktober och november 2019 fastställda av Domstolsverket och förvaltningsdomstolarna.

Detta trots att det var uppenbart att skälen för att förklara honom som obehörig att tjänstgöra som nämndeman saknade stöd i lag och därför utgjorde en kränkning av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. 

Det framstår därför som att obehörighetsförklaringarnas fastställande i beslut av Domstolsverket och i domar och beslut av Förvaltningsrätten i Luleå, Kammarrätten i Sundsvall och Högsta förvaltningsdomstolen var beställningsdomar.

För alla de motiveringar som de rättsliga instanserna uppgav som skäl för att avslå överklagandena hade redan motbevisats i dessa.

Högsta förvaltningsdomstolens beslut att inte meddela prövningstillstånd strider dessutom mot ett av dess tidigare avgöranden.

Beslutet, som inte motiverades särskilt, medförde därför en skadeståndsskyldighet för staten på grund av fel eller försummelse i myndighetsutövningen.

Att det verkliga skälet till obehörighetsförklaringarna var att Johan Svensson hade kommit att rikta kritik mot högre domare och anmäla dessa för brottsliga tjänstefel var det däremot ingen som ville medge öppet.

Rättsväsendets hantering av obehörighetsförklaringarna av mig som nämndeman visar att enskilda domare idag är beredda att begå brott för att skydda staten från ansvar genom avslå överklaganden av felaktiga beslut och domar i lägre instanser.

Därmed finns det inte heller någon svensk rättsstat som garanterar enskilda rättssäkra beslut och domar samt ett skydd mot godtycklig rättstillämpning.

Bara en grov och organiserad brottslighet i svenska domstolar där domare, advokater och åklagare hjälper staten att undgå sina skyldigheter enligt lag, grundlagen, EU-rätten och den internationella folkrätten.

***

 

1. Tingsrättens och förvaltningsrättens obehörighetsförklaringar

Den 18 oktober 2019 blev jag uppringd av Agneta Ögren, lagman och myndighetschef vid Umeå tingsrätt. Hon ville att jag skulle dra tillbaka min nominering till nämndeman för perioden 2020-2023. Den påstådda anledningen för detta var att jag hade varit ombud i tingsrätt, hovrätten och Högsta domstolen. Att jag gick med på att avveckla min enskilda firma var inte heller tillräckligt för Agneta Ögren.

 

4. Om rättsväsendets hantering av obehörighetsförklaringarna och den skadeståndsgrundande skyldigheten att följa prejudikat i svensk domstol

I de överklagade målen har kammarrätten endast utgått från domstolarnas påståenden om att det skulle ha varit mitt yrke att föra andras talan i domstol. Kammarrättens domar innehåller därför inte någon definition av vad som ska avses med uttrycket ha ”till yrke att föra andras talan i domstol”.

Kammarrättens tolkning strider dessutom mot bestämmelsernas ordalydelse, då tolkningen skulle innebära att det inte finns några fritidsombud. Alla ombud som erhåller ersättning för att föra andras talan i domstol skulle vara att anse som yrkesombud. Denna tolkning strider, som sagt, mot Högsta förvaltningsdomstolens avgörande i HFD 2017 ref 28 (om gränsdragningen mellan yrkespolitiker och fritidspolitiker).

Såväl Domarstolsverket och förvaltningsrätten som kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen bortser från från mina invändningar om att Umeå tingsrätts och Förvaltningsrätten i Umeås beslut att förklara mig som obehörig att tjänstgöra som nämndeman skulle innebär att det till exempel inte finns några fritidsdomare eller fritidsuppdrag som god man och förvaltare.

Samtliga instanser låtsas med andra ord som att det skulle vara sant att alla nämndemän, gode män och förvaltare skulle ha dessa uppdrag som yrken. Detta trots att domstolarna själva skiljer mellan exempelvis yrkesdomare och fritidsdomare samt yrkesförvaltare och fritidsförvaltare.

När det gäller påståendet att jag skulle ha bedrivit näringsverksamhet framgår det av Kammarrätten i Stockholms dom 2020-05-15 i mål 7870-20 att min enskilda firma, vid tidpunkten för domstolarnas beslut att förklara mig som inte behörig hade tjänstgöra som nämndeman, var att anse som en hobby- eller fritidsverksamhet i rättslig mening. Detta innebär, i sin tur, att jag endast var ett fritidsombud och därför behörig att tjänstgöra som nämndeman (se min komplettering i HFD:s båda mål).

Jag hade bevisligen haft min enskilda firma vid sidan av mitt heltidsarbete sedan 2016, det vill säga i mer än tre års tid, och under perioden den 1 maj 2018 till den 31 oktober 2019 endast utfört arbete som motsvarade intäkter på 15 000 kronor exklusive moms. I Kammarrätten i Stockholms mål 7870-20 hade den enskilda firman gett den enskilde inkomster på 17 000 kronor efter skatt per år de tre senaste åren vid sidan av sitt heltidsarbete. Min enskilda firma hade under de fyra åren mellan 2016 till 2019 redovisat intäkter med i genomsnitt 7 715 kronor per år och en sammanlagd förlust på 22 435 kr.

I svensk rätt är en domstol visserligen inte formellt bunden av tidigare domstolsbeslut, varken i lägre eller högre instans. Tidigare domstolsavgöranden bör däremot följas och det är därför mycket ovanligt en domstol frångår tidigare praxis, särskilt om denna slagits fast i högsta instans.

Att avvika från prejudikat av Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen kan i vissa fall komma att grunda skadeståndsskyldighet för staten. Enligt 3 kapitlet 2 § 1 skadeståndslagen kan staten nämligen komma att bli skadeståndsskyldig för fel eller försummelse i myndighetsutövning som innebär en kränkning av en rättighet Europakonventionen.

Vad som utgör ”fel eller försummelse” i en beslutssituation klargör Högsta domstolen i sitt avgörande  i NJA 2013 s. 842 i punkterna 34 – 39:

“När en domstol i domskälen har redovisat en rimligt adekvat analys av rättsläget, så rör det sig inte om en felaktig rättstillämpning ifall analysen har lett fram till en slutsats som befinns avvika från gällande rätt ens om avvikelsen materiellt sett är påtaglig. […]

På den andra sidan bör gälla att om domstolen i sina domskäl inte har redovisat en sådan analys som är motiverad med hänsyn till saken, så kan det i sig vara tillräckligt för att utlösa ett skadeståndsansvar, om domstolen har kommit till ett resultat som är oförenligt med gällande rätt.”

Detta innebär att det staten kränker rätten till en rättvis rättegång i artikel 6 av Europakonventionen om en domstol inte för ett rättsligt resonemang i sina domskäl där det motiveras särskilt varför domstolen avviker från ett prejudikat i Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen.

Den enskilde har i sådana fall alltså en rätt till skadestånd av staten för fel eller försummelse i myndighetsutövning. Samtidigt bör bristen på sådana särskilda motiveringar medföra ett straffrättsligt ansvar för de domare som har meddelat beslutet eller domen.

Av 32 § förvaltningslagen framgår det att ”ett beslut som antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt ska innehålla en klargörande motivering, om det inte är uppenbart obehövligt.” Motiveringen ska enligt samma bestämmelse ”innehålla uppgifter om vilka före-skrifter som har tillämpats och vilka omständigheter som har varit avgörande för myndighetens ställningstagande”.

När det gäller domar i brottmål och tvistemål ska dessa ange ”domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet” (se 17 kapitlet 7 § rättegångsbalken respektive 30 kapitlet 5 § första stycket femte punkten rättegångsbalken). Med domskälen avses de skäl som har bestämt utgången i målet i såväl bevisfrågan som i rättsfrågan. JO har beträffande domskälen i brottmål utvecklat innebörden av bestämmelsen i ett yttrande (se JO:s ämbetsberättelse 2013/14 s.72).

Enligt Domstolsverket innebär exempelvis skrivningen i 30 kapitlet 5 § första stycket femte punkten rättegångsbalken att en dom ska innehålla ”domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat” att parterna har ”ett fullt rimligt krav på att kunna förstå rättens avgörande och få svar på alla frågor i processen”. Detta innebär vidare att ”den självklara utgångspunkten måste därför vara att rätten i domskälen på ett tillräckligt tydligt och pedagogiskt sätt presenterar de skäl som har legat till grund för avgörandet.  Att medvetet välja oklara formuleringar är således förkastligt” (se ”Domstolsverkets Brottmålshandbok”, ”8.5 Rättens bedömning och slutsatser”, http://www.dvhandbok.domstol.se).

I de fall domstolarna måste göra skälighetsbedömningar är det Domstolsverkets uppfattning att domstolen då bör ange de omständigheter som ”har varit särskilt avgörande för domslut-et” och ”alltså inte nöja med sig en formulering som exempelvis Vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter i målet finner tingsrätten….” Därutöver påpekar Domstolsverket att den förlorande parten får ”lättare att bedöma om det lönar sig att överklaga” om domstolen anger de särskilt avgörande omständigheterna i sina domskäl.

Av rättssäkerhetsskäl ställs generellt höga krav på en korrekt handläggning inom rättsväsendet (se NJA 2002 sidan 336 och NJA 2003 s. 291). Det är särskilt viktigt att domar i förvaltningsdomstolar är korrekta avseende både domskrivning och domslut. Aktsamhetskravet är av denna anledning här ytterligare förhöjt. Särskilt höga krav måste givetvis ställas på kammarrättsråd och justitieråd. Dessa ska bland annat ska pröva ärenden av principiell betydelse och säkerställa att enskilda garanteras rättssäkra beslut och domar genom att överpröva felaktiga sådana i förvaltningsrätterna respektive kammarrätterna.

De kammarrättsråd och det justitieråd som har dömt i målen måste därför anses ha åsidosatt vad som gällde för uppgiften, då Umeå tingsrätts och Förvaltningsrätten i Umeås beslut att förklara mig som obehörig att tjänstgöra som nämndeman helt uppenbart inte bara strider mot lag, utan även Högsta förvaltningsdomstolens egen vägledande praxis och Europakonventionen.

Det är därför sannolikt att domarna i Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen har gjort sig skyldiga till brottsliga tjänstefel alternativt grovt tjänstefel enligt 20 kapitlet 1 § brottsbalken för tjänsteutövning utan stöd i lag.

 

5. Domare som tillåts begå brott i myndighetsutövningen – den praktiska konsekvensen av att rättsstaten Sverige bara existerar på pappret

Så här skriver Brita Sundberg-Weitman, tidigare docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet samt hovrättsråd i Svea hovrätt och lagman i Solna tingsrätt i “Sverige och rättsstaten på 2000-talet (2008, se s. 15-19):

“Lever vi i ett rättssamhälle? Frågan ställs ibland av journalister till justitieministern, justitiekanslern, justitieombudsmannen med flera. Den besvaras alltid med ett ja. Ofta sägs det rentav att Sverige är den mest utpräglade rättsstaten i världen.

Någon definition är det dock aldrig tal om i dessa sammanhang. Det förefaller som om ordet rättsstat – eller rättssamhälle – uppfattas som något gott i största allmänhet, som om frågan hade varit: lever vi i ett bra land?”

Brita Sundberg-Weitman fortsätter sen med att konstatera att det även bland jurister finns en utbredd oförståelse för vad som definierar en rättsstat, trots att Riksdagens konstitutionsutskott kom att definiera det redan i utlåtande nr 17 till 1948 års riksdag:

“Ibland förefaller det som om särskilt jurister tror att begreppet rättsstat betyder att det finns lagar och förordningar och att domstolar och myndigheter för det mesta håller sig inom dessa ramar. Men i så fall skulle alla stater vara rättsstater.”

Ett exempel på en sådan jurist är Richard Sannerholm, lektor i juridik på Södertörns högskola. För när jag den 11 maj 2020 ställer en fråga till honom på Twitter, om vilket stöd han har för att utgå ifrån att rättsstaten Sverige faktiskt existerar i boken “Rättsstaten Sverige. Skandaler, kriser, politik” (2020), får jag aldrig något svar:

“Jag har läst din bok “Rättsstaten Sverige: Skandaler, kriser, politik” och undrar om du har möjlighet att besvara två frågor om rättsstaten som icke-binär samt vilket stöd som finns för att Sverige uppfyller kriterierna för en rättsstat?”

Richard Sannerholm menar på sidorna 16-17 i sin bok att “rättsstaten har sin främsta betydelse genom att den uppställer regler för hur makt ska organiseras (genom val, riksdag, domstolar) och utövas (rättvist, rättssäkert, lika för alla)”.

Enligt min mening är rättsstatens viktigaste uppgift att garantera enskilda ett absolut skydd mot godtycklig rättstillämpning och rättsstridiga beslut och domar. För utan detta skydd finns det ingen rättssäkerhet.

I sin bok besvarar Richard Sannerholm sen själv frågan om Sverige är en rättsstat med ett ja på sidan 55. Detta gör han genom att fastslå att “Sverige är alltså inte bara en rättsstat utan också en demokratisk rättsstat”. Ett bevis för detta är enligt honom att Sverige kom på fjärde plats i den senaste mätning av rättsstatens välmående i olika länder av “World Justice Project” och dess “Rule of Law Index”.

Richard Sannerholm menar vidare att “rättsstaten uppfattas bäst i grader och skalor, snarare än något som är binärt av eller på” och att “rättssäkerheten i Sverige som helhet är hög”, även om “det för en del av befolkningen upplevs som att allmänna rättsprinciper inte gäller i samma utsträckning”. Som ett exempel på detta uppger han att den låga uppklarningsprocenten vid sexualbrott kan göra att en del kvinnor inte upplever att “grundläggande rättstrygghet och rättvisa inte gäller lika för alla”.

Men går det till exempel verkligen att hävda att en stat är en rättsstat i de fall där andelen beslut och domar som har stöd i rättsordningen är noll eller nästa noll procent?

Idag beviljar Högsta domstolen i Sverige bara mindre än en av två hundra ansökningar om resning. Detta samtidigt som den fristående resningskommission i Norge sedan 2004 beviljar nästan en av sex resningsansökningar.

Det innebär att Högsta domstolen för närvarande endast beviljar prövningstillstånd i 2,7 % av de mål där villkoren för resning är uppfyllda (“Därför framstår Marko Tuhkanens kamp för rättvisa lika äkta som en lösnagel“, Orättsstaten.se 2021-10-16).

På sidan 62 i sin bok skriver Richard Sannerholm om den svenska regeringens definition av rättsstaten Sverige så här i en skrivelse till riksdagen (Regeringens skrivelse 2016/17: 62, s.35):

“att alla personer, institutioner och andra sammanslutningar, både offentliga och privata, är ansvariga under lagar som skapats på demokratisk grund, samt att dessa lagar ska vara tydliga, tillämpas effektivt och rättvist och ligga i linje med de mänskliga rättigheterna”.

Trots denna definition av den demokratiska rättsstaten är det nog uppenbart för de flesta som arbetar inom rättsväsendet, medierna eller som yrkespolitiker att de svenska domstolarna konsekvent åsidosätter vad som gäller enligt lag vid rättstillämpningen och därför inte tillämpar lagarna just “rättvist”.

Högsta domstolen tillåts exempelvis idag avslå 97.3 % av alla mål där en sökande begär resning och villkoren för detta är uppfyllda.

I 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen uttrycks emellertid grunden för den demokratiska rättsstaten så här:

“All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.”

Det faktum att det offentliga Sverige genom myndigheter och domstolar inte utöver makten under lagarna har jag skrivit inlägg om på min rättsblogg sedan 2019 (se “Därför uppfyller orättsstaten Sverige inte villkoren för rättsstaten”, Orättsstaten.se 2019-10-15).

En annan person som kommit fram till samma slutsats är Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt.  Så här skriver han om sitt arbete som ordförande i Bankrättsföreningen, vilken bildades 1998 som ett resultat av bank- och finanskrisen 1987-1993 och har som uppgift att avslöja att bankernas, finansbolagens och manschettbrottslingarnas så kallade affärsmetoder står över lagen, kortsluter rättssamhället och gör att brottslingar går fria:

“Genom artiklar belyser vi varför Sverige inte längre följer vare sig Europarätten eller Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som ingår i den svenska grundlagen.”

Mats Lönnerblad skriver senare även om den svenska statens systematiska lagbrott genom att domstolarna regelmässigt beslutar att inte bevilja prövningstillstånd i hovrätt eller kammarrätt, trots att samtliga dispenskrav är uppfyllda (“Svenska domstolar kränker Europakonventionen”, MRRS 2021-09-04).

Det innebär att dessa avvisningsbeslut, utan några individuella skäl för besluten, utgör en kränkning av både rätten till en rättvis rättegång i artikel 6 av Europakonventionen och skyldigheten att motivera beslut och domar i artikel 45:

“I alla de fall där hovrätten lämnar avvisande beslut utan några som helst motiveringar är min uppfattning att det måste ske någon form av överprövning av hovrättens beslut eftersom man uppenbarligen inte följer artikel 45 EKMR. Hur skall annars parterna kunna ta ställning till vilka vidare åtgärder som måste vidtas när prövningen bara lämnar efter sig stora frågetecken? Felaktiga domslut måste ju rättas till genom omprövning i högre instans enligt gällande lagstiftning vilket alltså numera inte sker i många mål jag tagit del av.”

I sammanfattningen skriver Mats Lönnerblad att Sverige därför inte kan kalla sig en rättsstat förrän svenska domstolar följer vad som gäller enligt Europakonventionen:

“Sverige påstår sig vara en demokratisk rättsstat. Sverige måste därför börja uppfylla kraven för att tillämpa Europarättens regler och direktiv enligt ovan. […]

När de svenska domstolarna fortfarande inte lärt sig att anpassa sig till de grundläggande rättigheter och skyldigheter som Europakonventionen utgör, så måste detta skyndsamt åtgärdas för att vi på nytt får ett svenskt rättssystem som håller måttet.”

En annan är Bo Severin, pensionerad rådman i tingsrätten i Lund. I debattartikeln “Vart tog våra riktiga domare vägen?” (Advokaten nr 7 2013 årgång 79) skriver han att “rättssäkerhet kräver i stället att olika fall bedöms olika” och “av en utbildad, bildad, rättrådig och självständig domarkår”.

Någon sådan domarkår tycks dock inte finnas i Sverige och skälet till detta är enligt Bo Severin den svenska utnämningspolitiken:

“I diktaturer får domstolarna order. I Sverige placerar regeringen sina tjänstemän direkt som domare i bland annat våra tingsrätter och hovrätter. Regeringen ger inte domarna order i enskilda fall men om domarna har anknytning till regeringen framstår skillnaden inte som stor.” 

Jag kan tyvärr bara hålla med. Idag gör den svenska regeringens och riksdagens ointresse för att Sverige ska uppfylla villkoren för rättsstaten att vi har domare som systematiskt tillåts göra sig skyldiga till grova brottsliga tjänstefel i myndighetsutövningen.

Detta trots att dessa domare på heder och samvete försäkrat att de “i alla domar rätt göra” och “aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap” genom den domared som alla ledamöter i svenska domstolar måste avlägga för att kunna tjänstgöra som lagfarna domare eller nämndemän (se 4 kap. 11 § rättegångsbalken).

Samtidigt som Sverige kan fortsätta att systematiskt kränka bland annat rätten till en rättvis rättegång så utreder nu EU-kommissionen Polen och Ungern för misstänkta brott mot rättsstatens principer (“Startskott för EU:s rättsstatsmekanism – Polen och Ungern krävs på svar”, Europaportalen 2021-11-22).

De båda länderna har nu två månader på sig att besvara frågor om domstolarnas oberoende och korruption från kommissionen. Den polska regeringen anklagas till exempel för att den i praktiken försöker ta över makten i landets domstolar genom att tillsätta domare som är partilojala.

I Sverige är domstolarna en förlängning av staten. Vi har domare som är utnämnda av den svenska regeringen och är lojala med staten istället för rättsstaten. Därutöver finns det en utbredd vänskapskorruption i domstolarna, där överinstanserna skyddar underinstanserna från överprövning av rättsstridiga beslut och domar.

Den svenska statens intresse av rättseffektivitet framför rättssäkerhet gör därför rättegångarna i de svenska domstolarna till skenprocesser, där besluten och domarna är bestämda i förväg, och domarna som expedierar dessa beställningsdomar till brottslingar.

Att man inte alltid kan lita på svenska domstolar uppger även försvarsadvokaten Peter Althin (“Högsta domstolens livstidsdom var politisk”, Dagens Juridik 2021-10-08). Förklaringen till det är att “domstolar kan ha bestämt sig från början i både skuld- och påföljdsfrågorna”:

“– Jag har med jämna mellanrum läst domar där man inte förstår hur rätten har kommit fram till sin slutsats på annat sätt än att domarna, så att säga, har resonerat baklänges: man har bestämt sig för att döma och sedan hittat på de argument som passar in… Och det är inte bra.”

Så tycks det alltså ha varit även 2019 när Umeå tingsrätt och Förvaltningsrätten i Umeå förklarade mig som obehörig att tjänstgöra som nämndeman. De båda domstolarna hade helt enkelt bestämt sig för att de inte ville att jag skulle tjänstgöra där under 2020  till 2023.

Detta fastställer sedan Domstolsverket och förvaltningsdomstolarna i beslut och domar där de bara expedierar tingsrättens och förvaltningsrättens beställningar och fastslår den påstådda obehörigheten, trots att denna uppfattning saknade stöd i lag.

Av boken “Gärningsmannen är polis. Om trakasserier och tystnadskultur inom svensk polis” (2021) av Lisa Bjurwald och Kerstin Dejemyr framgår det att det i princip råder straffrihet för poliser som trakasserar och våldtar.

Motsvarande slutsats för domare som begår brott kom advokat Per E Samuelson fram till i sin roman “Domardansen” (2018). Han menar nämligen att domare som begår brott än i dag skyddas av rättsväsendet och av höga företrädare för staten (“Domarkåren har attitydproblem”, Legally Yours 2018-05-15).

Att fallet med domaren Folke Lundquist i dag mer eller mindre är bortglömt förklarade advokat Per E Samuelson så här:

“- Det tror jag beror på att han var just domare, att det var en av rättsväsendets egna som orsakade övergreppet. Boken handlar framför allt om hur han i 25 år skyddades av makthavare i Sverige, och om varför det måste ta 25 år innan ett rättsövergrepp kan avslöjas. Vi ser detsamma i Quickskandalen och liknande fall.”

I intervjun “Högsta domstolens livstidsdom var politisk” i Dagens Juridik 2021-10-08 kom sen advokat Peter Althin att förklara varför han menar att man inte alltid kan lita på svenska domstolar. Peter Althin vet att nämligen av egen erfarenhet att “domstolar kan ha bestämt sig från början i både skuld- och påföljdsfrågorna”:

Med andra ord: Svenska domare är idag i princip fria att begå brott och ägnar sig åt godtycklig rättstillämpning genom att fria skyldiga och döma oskyldiga.

Mellan 1980 och 2005 var det bara tre domare som förlorade sina anställningar efter att ha begått eller misstänkts för brott som de inte begått i tjänsten (“Få brottsdömda domare mister jobbet“, SVT 2005-06-05). Fyra andra domare avgick visserligen självmant, men mörkertalet troddes vara stort då många domstolschefer underlät att anmäla sina domares brott till Statens ansvarsnämnd.

Den tystnadskultur som finns inom exempelvis Polisen finns alltså även inom domstolarna. Men att som domare begå brott i tjänsten är däremot inte bara straffritt, utan det förväntas man även göra regelmässigt för att få fortsätta döma som domare.

Umeå tingsrätts lagman Agneta Ögren avslutade, som sagt, den fördjupade lämplighetsprövningen med mig den 23 oktober 2019 med att varna mig för att driva fler processer mot domare eller andra inom rättsväsendet framöver, då det enligt henne skulle kunna göra att hon ansåg att jag inte uppfyllde kravet på personlig lämplighet och det oavsett de faktiska omständigheterna, det vill säga oavsett om dessa personer hade begått brott eller inte.

Detta gjorde att jag förstod varför ingen anmäler domare som begår brott till åtal när de gör sig skyldiga till brott. För den som gör det kommer nämligen inte att tillåtas att arbeta kvar inom rättsväsendet och det oavsett om man är advokat, åklagare eller domare.

 

6. Magasinet Paragrafs hyckleri om rättsstatens betydelse ställer den viktiga frågan om varför vi har domstolar när de ändå inte behöver följa lagen?

I krönikan “Varför ha domstolar när vi har politiker?” (Magasinet Paragraf 2021-12-03) skriver advokaten Michael Pålsson att det är viktigt med “oberoende domstolar”, det vill säga domstolar som är helt fristående från våra politiker, för att kunna “upprätthålla principen om allas likhet inför lagen och som en garant mot att vi inte ska bli överkörda av makthavarna”.

Michael Pålsson menar vidare att det är “beklämmande insiktslöst när de som är satta att stifta våra lagar inte själva tycks begripa detta”.

Fast frågan borde egentligen vara varför vi ska ha domstolar när de ändå inte behöver följa lagen eller varför vi ens ska ha en riksdag med folkvalda politiker som stiftar lagar när det uppenbarligen saknas en skyldighet för staten att följa dessa?

Det går också att fråga sig varför vi ska ha medier som granskar rättsstaten när det är lika uppenbart att medierna inte vill eller vågar granska systemfel inom denna?

För jag kom den 27 maj 2019 att tipsa Magasinet Paragrafs chefredaktör och ansvarige utgivare, Dick Sundevall, om att sex hovrättsråd hade gjort sig skyldiga till grova tjänstefel i myndighetsutövningen i fallet Sienna (“Medborgarrättsjurist räddade Sienna när rättsstaten svek“, Nya Tider 2019-04-25). Detta genom att förfalska bevis (hänvisa till rättsfakta som inte var bevisade i målet) för att kunna döma till den målsägandes nackdel och avvisa mig som hennes ombud i brottmålet.

I mitt mejl “Granskningstips till Magasinet Paragraf: Enskilt åtal mot sex hovrättsråd i HD” (2019-05-27) till Dick Sundevall kom jag då att hänvisa till en debattartikel som just advokat Michael Pålsson hade skrivit om rättsstatens betydelse och vad som blir konsekvenserna om denna inte upprätthålls:

“Magasinet Paragraf har även nyligen publicerat en debattartikel av advokat Mikael Pålsson där han påminner oss om “vad rättsstaten betyder och att utan den kommer vi snart att befinna oss i ett totalitärt rike” (se “Om rättsstatens anatomi“, 2019-05-16). 

Det borde därför vara minst lika angeläget för Magasinet Paragraf att sakligt och konsekvensneutralt berätta för tidningens läsare att sex hovrättsdomare nu står åtalade för brott i tjänsten i Högsta domstolen.”

Dick Sundevalls svar var lika snabbt som kort:

“Återkom när HD fattat slutgiltigt beslut i frågan, så får vi i så fall ta det därifrån”.

Jag skrev därför till Dick Sundevall en andra gång den 27 maj 2019, men hörde sen aldrig av honom igen:

Resning till nackdel för åtalad är dock i praktiken inte möjligt.

Det skulle därför vara att föredra om Magasinet Paragraf kunde uppmärksamma detta inför Högsta domstolens beslut.

För att därigenom garantera en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Minns att Torgny Jönsson skrivit ett flertal artiklar inför hans rättegång i hovrätten och hans överklagande till Högsta domstolen mot de tre åklagare som han ansåg hade gjort sig skyldiga till tjänstefel, t ex “Tre åklagare inför rätta – på torsdag inleds rättegången“(2019-01-07), “Skyldig utan rättegång – när ingen vaktar väktarna” (2019-01-28), “Åtalade åklagare fick landets dyraste advokater” (2019-02-05), “Står åklagare över lagen?“(2019-04-04).

Jag hoppas därför med anledning av det ovanstående att du kan tänka om angående publiceringen?

Enbart det faktum att sex hovrättsråd åtalas för brott i tjänsten i samma mål torde ha ett tillräckligt stort nyhetsvärde för att motivera att Magasinet Paragraf granskar detta före Högsta domstolens beslut.”

Dick Sundevalls efterföljande tystnad kan nämligen bara tolkas som att Magasinet Paragraf inte ville eller vågade granska det systemfel som beskrivs i fallet Sienna.

Tystnaden innebär dock även att vi inte har någon fri och oberoende advokatkår, vilket Magasin Paragrafs krönikör advokaten Michael Pålsson ansåg vara ett av de villkoren för rättsstaten i sin debattartikel “Om rättsstatens anatomi” (Magasinet Paragraf 2019-05-16).

För sist i denna debattartikel sammanfattar advokaten Michael Pålsson sina slutsatser om rättsstatens betydelse så här:

  “Rättsstaten är följaktligen av helt avgörande betydelse för att den enskildes rättigheter ska kunna upprätthållas gentemot staten. Det gäller såväl i frågor om att inte bli oskyldigt dömd och bestraffad, men också för att kunna planera sitt yrkesliv och förvalta sina tillgångar och inkomster.

   När domare, advokater och andra jurister talar om rättsstaten är det alltså inte för att i första hand framhäva vikten av sitt eget skrå. Det är för oss alla.

   Låt oss därför inte gå i den av politikerna gillrade fällan och montera ned rättsstaten. Kom istället ihåg att vad rättsstaten betyder och att utan den kommer vi snart befinna oss ett totalitärt rike.”

Trots den påstådda existensen av en svensk rättsstat kunde alltså Umeå tingsrätt och Förvaltningsrätten i Umeå under 2019 förklara mig som obehörig att tjänstgöra som nämndeman med uppenbara svepskäl för besluten och sen få dem fastställda av både Domstolsverket och Högsta förvaltningsdomstolen.

Jag blev med andra ord “oskyldigt dömd och bestraffad” för att jag anmälde hovrättsråd som gjort hade gjort sig skyldiga till grova brott i myndighetsutövningen. Detta hade varit en omöjlighet i en rättsstat, men är alltså möjligt i en stat där domare och advokater talar om rättsstaten för att “framhäva vikten av sitt eget skrå” och inte “för oss alla”.

Den stat som måste monteras ned är därför inte rättsstaten Sverige, utan den svenska orättsstat där domare begår brott för att inte behöva följa lagen.

Först då kan det finnas en rättsstat som garanterar enskilda rättssäkra beslut och domar samt ett skydd mot godtycklig rättstillämpning.

Idag gäller istället det omvända när domstolarna skyddar staten från ansvar för fel och försummelse i myndighetsutövningen.

Som i Högsta domstolens domslut 2019-07-04 i mål B 2687-19 där jag hade väckt enskilt åtal för grovt förtal och talan om skadeståndsanspråk mot de sex hovrättsråd skapat falska bevis eller rättsfakta som inte var bevisade i målet för att kunna avvisa mig som ombud i fallet Sienna.

Då kom Högsta domstolen att ogilla det enskilda åtalet för grovt förtal genom att hävda att det skulle ha varit försvarligt för de sex domarna i hovrätten att ljuga i sina skäl för besluten (se “Utmaning 13” i “Utmaningen – få mer än 1 000 000 kr om du bevisar att jag har fel”):

“I den mån uttalandena och besluten varit ägnade att utsätta Johan Svensson för andras missaktning har det varit försvarligt och det har funnits skälig grund [för] dem”.

Att statens åklagare, Justitiekanslern, inte hade kommit att göra någon annan bedömning än Högsta domstolen var däremot inte oväntat.

Men jag måste erkänna att jag hade väntat mig mer av den “oberoende domstolen”.

För det är ju Högsta domstolen som ytterst ska “upprätthålla principen om allas likhet inför lagen” och skydda Sverige från att bli “ett totalitärt rike”.

Johan Svensson