Bilden överst på sidan: “Expressens Anna Dahlberg under Almedalsveckan 2013”Wikimedia Creative Commons 2.0, foto av “Politikerveckan Almedalen”, den 1 juli 2013.

Bilden infogad överst: Expressens Thomas Mattsson vid “Manifestation på Sergels torg i Stockholm efter dödsskjutningarna i Paris den 7 jan 2015”, Wikimedia Creative Commons 4.0, foto av “Frankie Fouganthin”, den 11 januari 2015.


Inlägg # 22: Johan Svensson granskar en ledare av Expressens Anna Dahlberg den 23 oktober 2021 där hon anser att domstolarna måste skyddas från “orättvisa granskningar”.

Detta då Anna Dahlberg anser att mediernas ifrågasättande av avslag hotar “tilltron till rättsstaten” och att det är en myt “att den enskilde är helt rättslös gentemot byråkratin”.

Ett av villkoren för rättsstaten är att det finns fria och oberoende medier som granskar rättsväsendet. Det innebär att medierna ska vara domstolarnas domstol.

Några svar på mina frågor om varför Anna Dahlberg i så fall inte tycker att det är ett större problem att medierna allt för sällan granskar rättsväsendet får jag inte.

Inte heller Thomas Mattsson, tidningens tidigare chefredaktör och ansvarige utgivare, kom att besvara mina frågor från den 24 mars 2019 om mediernas uppenbara ovilja att granska felaktiga beslut och domar.

Det talar för att det, utöver en auktoritär syn på mediernas granskning av rättsstaten, finns en tystnadskultur på Expressen avseende systemfel inom denna.

***

1. Anna Dahlberg: Domstolarna måste skyddas från orättvisa granskningar

Expressens Anna Dahlberg ifrågasätter mediernas granskning av beslut och domar ledaren “Domstolarna borde akta sig för att leka domstolar” den 23 oktober 2021:

“Vad gör det med tilltron till rättsstaten när medier och politiker på lösa grunder ifrågasätter utvisningsbeslut och andra former av avslag? Det är ett stort ansvar som man tar på sig.”

Anna Dahlberg anser även att mediernas uppgift är att skydda domstolarna från att bli orättvist granskade:

“Eva Edwardsson är hovrättsråd vid Svea hovrätt med ett förflutet inom Migrationsöverdomstolen. Hon känner en stor frustration över medierapporteringen om ömmande fall, som hon menar nästan aldrig är rättvisande.”

Mediernas granskning av domstolarna är därför enligt Anna Dahlberg ett hot mot rättssamhället:

“Det är en tung kritik som medierna borde ta på allvar. Vad händer med tilltron till rättsstaten när politiker och reportrar ständigt sparkar Fru Justitia på smalbenen?”

Anna Dahlberg menar vidare att situationen i Sverige allt mer påminner om den i Polen och Ungern, där “respekten för domstolarnas oberoende undermineras” samtidigt som vi blundar för de “återkommande försöken att påverka rättsprocessen i våra egna förvaltningsdomstolar”, och det är en myt att enskilda skulle vara rättslösa i Sverige:

“Den som får nej hos Försäkringskassan, exempelvis, kan först kräva en omprövning av beslutet och sedan överklaga till förvaltningsrätten, därefter till kammarrätten och till slut söka prövningstillstånd hos Högsta förvaltningsdomstolen. Ändå har det spridits en uppfattning om att den enskilde är helt rättslös gentemot byråkratin.”

En person som tycks dela Anna Lindbergs syn på vad som är de verkliga problemet med mediernas granskning av rättsväsendet är samhällsdebattören Mattias Lindberg. För i ett okritiskt inlägg på Facebook den 26 oktober 2021 skriver han “bra gräv av Anna Dahlberg” och anger samtidigt skälen för detta:

‘Vad fallet i grunden handlar om är alltså en person som har hållit sig kvar i Sverige i 20 år genom att byta spår, överklaga och ignorera avslagsbeslut, och längs vägen bildat familj’.

Jag anser dock att Anna Dahlgrens genom sin ledare döljer ett långt större problem. Nämligen det att vi har domstolar som leker domstolar och medier som tillåter dem att göra detta.

Anna Dahlgrens ledare kan därför tolkas som en uppmaning till medierna att vara statslojala, det vill säga precis som i andra auktoritära orättsstater som Kina och Ryssland, snarare än att fullgöra vad som är deras uppgift i en rättsstat.

Ett av villkoren i en rättsstat är nämligen att det finns fria och oberoende medier som granskar fel inom rättsväsendet. Någon granskning av sådana fel existerar knappt i Sverige idag. När det gäller systemfel finns ingen granskning alls.

2. Daniel Claesson: Högsta domstolen en skyddad institution som måste förklara sig

Bara en vecka efter Anna Dahlgrens ledare i Expressen, där hon anser att mediernas och politikernas ifrågasättande av rättsväsendets beslut och domar är skadlig för allmänhetens förtroende för rättsstaten, skriver Daniel Claesson en debattartikel i Expressen där slutsatsen är den motsatta.

I ingressen till “Någonting är konstigt i HD:s bedömningar” (Expressen 2021-10-29) sammanfattar tidningen Expressen Daniel Claessons debattartikel enligt följande:

“En förtroendeklyfta växer mellan rättsväsendet och vanliga medborgare. Efter två uppmärksammade fall behöver Högsta domstolen förklara sig.”

Daniel Claesson är dock inte journalist vid någon av de traditionella medierna. På Expressen Debatt uppger tidningen att han är en “liberal debattör och rådgivare inom public affairs”. Det är också kanske förklaringen att han vågar se de verkliga problemen inom rättsväsendet?

När Andréasson Public Relations, en av Sveriges äldsta PR-byråer, rekryterade Daniel Claesson som ansvarig för byråns PA-avdelning uppgav företaget i ett meddelande att han hade en “bakgrund som pressekreterare och regionpolitiker för Moderaterna”. Daniel Claesson är även jurist och har studerat juridik på Uppsala universitet enligt företagets presentation av honom.

Daniel Claesson sade så här om hur public affairs idag “kommer in och gör skillnad” när han rekryterades till Andréasson Public Relations:

“- Public Affairs handlade förr ofta om att påverka i det dolda, nästan en “shady business”. Idag är det tvärtom en nödvändig del i ledningsstrategin hos företag. […] Ett ansvarsfullt agerande, hållbarhet och ett genuint samhällsengagemang är nödvändigt för att verksamheten eller produktionen ska kunna fungera på sikt.”

I Expressens debattartikel varnar Daniel Claesson därför vad som kan bli konsekvenserna av att allmänhetens kritik mot Högsta domstolens resningsbeslut i de två fallen från 2021 inte tas på allvar och följs upp:

“Det är journalistiska insatser som satt ljuset på de här beskrivna fallen. Faran är dock att den upprördhet som de väcker inte leder till önskad förändring. Alltför ofta avfärdas allmänhetens kritik som okunnig eller att den bygger på missuppfattningar – och därmed inget att bry sig om.”

Det första fallet avsåg en gärningsman som dömdes till ett långt fängelsestraff för en flera timmar lång våldtäkt med tortyrliknande inslag. Högsta domstolen beviljade resning efter det att gärningsmannen lämnat in handlingar som påstods visa att han var under 18 år när han begick brottet.

Denna förklaring godtog Högsta domstolen, som fastslog att han som underårig därmed hade suttit för länge i fängelse. JK kom sen att bevilja gärningsmannen ett skadestånd på 840 000 kronor för denna tid, pengar som enligt gällande lagstiftning inte kan utmätas för att betala hans skadestånd till brottsoffret (“Våldtäktsman var för ung – får 840 000 kronor av JK”, Aftonbladet 2021-08-14).

En av de som menade att Justitiekanslern Mari Heidenborg gjorde fel var Ole Settergren, analyschef vid Pensionsmyndigheten. För efter en granskning av lagen och dess förarbeten fann han att hon hade haft möjlighet att sänka skadeståndet till noll kronor (“JK slängde underlaget för jätteskadestånd till våldtäktsman”, Kvartal 202109-22).

Tryck- och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke ansåg vidare att Marie Heidenborg gjorde fel när hon raderade underlaget till beslutet  (“JK har gjort svenskt rättsväsende en otjänst”, Expressen 2021-09-28).

I det andra fallet dömdes en gärningsman till våldtäkt, men beviljades sen resning av Högsta domstolen efter att ha lämnat in ett läkarintyg långt i efterhand där det framgick att han kunde ha begått gärningen i sömnen. Detta räckte för att Högsta domstolen skulle fria mannen, vilket också innebar att det skadestånd på 150 000 kronor som han betalat till brottsoffret  skulle betalas till honom (“Nu tvingas hon betala 150 0000 kronor till sin våldtäktsman: ‘Känns som ett hån'”, Bulletin 2021-08-27).

Båda fallen har fått stark kritik av allmänheten. Det första fallet för att skadeståndet som sådant kan ifrågasättas. Detta har medfört att det finns politiker som menar att lagen måste ses över. En av dessa är justitieminister Morgan Johansson, som lovade att lagen måste ändras (“JK försvarar skadestånd till dömd våldtäktsman”, Expressen 2021-10-23). Det andra fallet för att den sena invändningen om sexsomni framstår som en “uppenbar efterhandskonstruktion”.

Sist i debattartikeln skriver därför Daniel Claesson att det nu är dags för Högsta domstolen att förklara sig och för medierna att börja granska dess beslut på allvar:

“Den vrede som finns där ute är påtaglig och den kan inte bara bemötas med tystnad.

Det är dags att syna en institution som länge haft en skyddad verkstad. Ytterst handlar det om att den förtroendeklyfta som nu växer mellan rättsväsendet och vanliga medborgare måste slutas.”

Det är enligt Daniel Claesson viktigt att Högsta domstolen förklarar sig, eftersom att han fått veta att den bara beviljar resning “i några enstaka fall om året” och trodde att det då var i “fall där det är tydligt att den tidigare domen blev fel”.

I mitt förra inlägg på min rättsblogg kunde jag visa att Högsta domstolen under åren 2016 till 2020 endast har beviljat resning i lite mer än två fall per år (“Därför framstår advokat Marko Tuhkanens kamp för rättvisa lika äkta som en lösnagel i ögat på rättsväsendet”, Orättsstaten.se 2021-10-16).

Det är med andra ord dags för Högsta domstolen att se över sina “public relations”, sin kommunikationsteknik mot allmänheten genom de beslut och domar  den meddelar, förutsatt att HD verkligen anser sig behöva “skapa samtycke till rådande förhållanden”.

För i dag beviljar Högsta domstolen i Sverige bara mindre än en av två hundra ansökningar om resning. Detta samtidigt som den fristående resningskommission i Norge sedan 2004 beviljar nästan en av sex resningsansökningar.

3. Thomas Mattsson: Tystnadskultur och en granskning utan ryggrad på Expressen

Jag granskade själv Expressens syn på det svenska språket, den undersökande journalistiken och den oberoende granskningen av makthavare på min språkblogg redan 2012.

I inlägget “Sanningen om Expressen: Sex, lögner och incestuösa medieband?” (Detodemokratiskaspråket.se 2012-09-26) skriver jag då så här efter det att Expressens dåvarande chefredaktör Thomas Mattson hade undvikit att svara på en fråga om varför tidningen använde sig av en osaklig tidningsrubrik:

“Att Thomas Mattsson inte vill svara på frågan är kanske inte så konstigt. För det skulle ju bara bevisa att Expressen anser att det är viktigare att tjäna pengar än att tala sanning och bedriva ett verkligt kvalitetsarbete. Att i efterhand rätta några av de små och obetydliga felen på fast plats i tidningens egen rättelsespalt, ”Fråga Expressen”, blir i alla fall betydligt billigare än att bedriva ett verkligt kvalitetsarbete med professionell förhandsgranskning (”Varför är rättelsen mindre än artikeln?”, Exp 2011-09-08).”

För Thomas Mattsson hade trots allt själv och bara ett år tidigare menat att de pressetiska reglerna av trovärdighetsskäl måste vara överordnade Expressens vinstintresse av säljande formuleringar genom den nya kvalitetspolicy med 76 punkter som han stolt presenterade 2011 (“Så ska pressetiken utvecklas”, Expressen 2011-12-01).

Jag kom därför att sammanfatta Expressens syn på pressetik och en granskning av rättsväsendet och medierna så här i mitt inlägg den 26 september 2012:

“Mediernas egen uppfattning är alltså att poliser som granskar poliser är ett allvarligt samhällsproblem som måste granskas, men att det inte ens finns några journalister som granskar andra journalister håller man däremot kollektivt tyst om. Inte heller Expressen belyser problemet annorlunda: ”När polisen utreder sig själv händer – ingenting” (”De avslöjade: Polisens våld straffas sällan” (Exp 2011-04-25).”

I en senare granskning har jag sedan kunnat konstatera att förklaringen till att medierna inte granskar systemfel inom rättsstaten Sverige beror på att de själva är en del av systemfelet. I “Den granskande journalistikens moment 22” (Nyhetsbyrån NB 2020-10-20) förklarar jag varför inte ens fristående journalister enligt de pressetiska reglerna inte anser sig kunna ta emot uppdrag från andra än medierna själva:

“Detta är den svenska journalistikens moment 22 och förklarar varför det i dag inte finns någon granskning av systemfel inom rättsstaten.

För att systemfel ska granskas behöver uppdraget komma utifrån, vilket hindras av journalisternas egna yrkesregler. Enligt dessa kan journalisten endast åta sig uppdrag som kommer inifrån, från de egna redaktionerna.”

När jag sedan skriver till Thomas Mattsson igen den 24 mars 2019 ville jag ställa några frågor med anledning av hans hyllning till de granskande lokaltidningarna, “själva ryggraden inom den svenska journalistiken” (“Lokalpressen som uppdrag granskning – bra av SVT att visa Linda Hedenljung”, Expressen 2019-03-24).

Det jag nu ville veta var om Thomas Mattsson och Expressen nu var beredda att granska de rättsliga övergreppen i fallet Sienna, eftersom ingen av de lokala tidningarna Västerbottens-Kuriren och Folkbladet eller ens P4 Västerbotten hade vågat göra detta (en kopia av mejlet “Fråga om ‘Lokalpressen som har uppdrag granskning’ (Exp 2019-03-24)” kan läsas längst ned på denna sida).

“Om inte Expressen har modet att berätta om detta finns det inget som motsäger påståenden om att Sverige inte är en rättsstat annat än på pappret.

Vart vänder sig i så fall enskilda som har utsatts för brott och sen utsätts för nya brott fast nu av den rättsstat som är skyldiga att ge dem upprättelse?

Att medierna är den yttersta garanten för rättssäkerheten är allmänt känt.

För det är av denna anledning som Högsta domstolen endast formellt sett är resningsinstans.

I praktiken är det radio, tidningar och tv. Fråga bara Kaj Linna. Han medger själv att han hade suttit kvar i fängelse på livstid för ett mord som han inte hade begått om det inte varit för att en journalist på DN hade granskat fallet.”

Något svar på mina frågor fick jag dock inte av Thomas Mattsson. Den enda rimliga slutsatsen till detta är att det fanns en tystnadskultur på Expressen avseende granskningen av systemfel inom rättsstaten.

Det vill säga samma tystnadskultur som gör att Anna Dahlberg inte kommer att besvara mina frågor till henne från den 25 oktober 2021 om hennes slutsatser i “Domstolarna borde akta sig för att leka domstolar” (Expressen 2021-10-23).

Hon har i varje ännu inte kommit at besvara de frågor som jag ställde till henne om slutsatserna i ledaren (en kopia av mitt mejl med rubriken “Fråga om ‘Medierna borde akta sig för att leka domstolar’ (Exp 2021-10-23)” från den 25 oktober 2021 kan läsas längre ned på sidan).

4. Högsta domstolen: En allt mer sluten och auktoritär domstol med Lex Appelvik som slutmål?

Mina frågor till Expressens Thomas Mattsson och Anna Dahlberg tycks även visa att Högsta domstolen blivit alltmer sluten och auktoritär sedan 2017.

Då böjde sig Högsta domstolen nämligen för mediernas granskning av fallet Kaj Linna och kom då också att bevilja hans tredje eller fjärde resningsansökan för det mord som han dömts till livstids fängelse för mot sitt nekande 2004.

När advokat Marko Tuhkanen nu granskar den dom där Lars Appelvik utan teknisk bevisning och mot sitt nekande dömdes till 11 års fängelse för bland annat en dödsmisshandel och en grov våldtäkt som ägde rum i Rönnäs 2014 finns det inget som talar för att Högsta domstolen skulle komma att bevilja resning.

Detta trots att fallet nu har uppmärksammas i en tv-dokumentär i fem delar på Kanal 5 (“Rönnäsfallet – jakten på sanningen ny dokumentär på Discovery Plus och Kanal 5”, Expressen 2021-09-23) och trots att Högsta domstolen kom att avslå en första resningsansökan 2020 (“Beskedet: HD avslår Lars Appelviks resningsansökan”, Aftonbladet 2020-10-27).

Skulle Högsta domstolen även komma att avslå advokat Marko Tuhkanens andra resningsansökan i Rönnäsfallet kan man möjligen tala om en “Lex Appelvik”, det vill säga ett än mer slutet och auktoritärt svenskt rättsväsende där domstolarna inte ens böjer sig för de traditionella mediernas granskningar av felaktiga domar.

Då borde det också stå klart för alla som har påstått att rättsstaten Sverige existerar att den faktiskt inte gör det.

En annan märklig slutsats av Högsta domstolens uppenbara ambition att endast vara en prejudikatsinstans är att den tycks sakna intresse av att överpröva underinstansernas beslut och domar även i fall där dessa strider med Högsta domstolens egen vägledande praxis.

Det framstår därför som att Högsta domstolen endast anser att dess uppgift är att godtyckligt välja ut rättsligt intressant frågor att pröva till stöd för rättstillämpningen i tingsrätterna och hovrätterna, inte att garantera enskilda rätten till rättvisa beslut och domar.

Att Högsta Domstolens faktiskt är en prejudikatsinstans medger den tidigare ordföranden och justitierådet Stefan Lindskog (2008-2018) i Thérèse Juels dokumentärfilm “Döms oskyldiga i Sverige?” (2017). Så här skriver jag om detta i “Orättsstatens administratörer – därför är Sverige ingen rättsstat (Orättsstaten.se, 2021-03-16):

“Stefan Lindskog menar att det går att ‘sätta ett frågetecken för domstolens oberoende’ i resningsärenden, då dessa nästan alltid redan har överklagats till och nekats prövningstillstånd i Högsta domstolen. Han menar vidare att justitieråden är ‘prejudikatdomare’ och att Högsta domstolen ‘egentligen arbetar med ren juridik och gör prejudikat’. “

Detta gör att Högsta domstolens prövning i princip endast tar sikte på teoretisk rättstillämpning. För något intresse av att säkerställa rättssäkra beslut och domar för enskilda finns i varje fall inte i Högsta domstolen.

I fallet Sienna ansåg sig exempelvis Högsta domstolen 2017-11-09 inte ens vara bunden av sitt eget beslut 2017-08-24, då den beviljade prövningstillstånd och undanröja avvisningen av mig som ombud i Hovrätten för Övre Norrlands mål B 601-16, eftersom att  handläggningen i hovrätten hade inneburit att en från rättssäkerhetssynpunkt väsentlig regel hade åsidosatts när varken jag eller Sienna hade getts möjlighet att yttra oss innan beslutet.

För när Högsta domstolen sen kom att pröva samma fråga på nytt en andra gång kom den fram till den motsatta slutsatsen, det vill säga att prövningstillstånd inte skulle beviljas, trots att förutsättningar var identiska med de som låg till grund för Högsta domstolens beslut drygt fyra månader tidigare (se “Utmaning 8” i “Utmaningen” på Orättsstaten.se).

Att samma rättsfakta inte skulle komma att medföra samma rättsföljd är givetvis en rättslig och logisk omöjlighet. Detta följer av binär logik.

En tilltalad kan inte samtidigt både fällas och frikännas för samma brottsliga gärning. Antingen är den tilltalade skyldig eller oskyldig – aldrig både och!

Hade vi haft fria och oberoende medier i Sverige hade detta och många andra rättsliga övergrepp kommit till allmänhetens kännedom.

Johan Svensson

Sidan uppdaterad 2021-11-04.

 


Från: Johan Svensson <calbalacrab@hotmail.com>
Skickat: den 25 oktober 2021 07:38
Till: anna.dahlberg@expressen.se <anna.dahlberg@expressen.se>
Ämne: Fråga om “Medierna borde akta sig för att leka domstolar” (Exp 2021-10-23)

Hej Anna,

Jag skriver nu till dig med anledning av din ledare “Medierna borde akta sig för att leka domstolar” (Expressen 2021-10-23).

Av denna framstår det som att du anser att medierna ska skydda domstolarna från att bli granskade:

“Vad gör det med tilltron till rättsstaten när medier och politiker på lösa grunder ifrågasätter utvisningsbeslut och andra former av avslag?

Det är ett stort ansvar som man tar på sig.”

Att du sedan skriver om vad som är de fria och oberoende mediernas huvuduppgift i en rättsstat, nämligen att granska rättsväsendet, förändrar inte denna tolkning:

“Självfallet ska medier kritiskt granska beslut fattade av myndigheter, socialnämnder och domstolar, och det finns gott om goda exempel i genren.”

Det gör inte heller din slutsats, din “lathund” till de granskande medierna, med ett “lycka till!” sist i ledaren:

“1) Läs alltid domen eller myndighetsbeslutet först och återge ärendet så sakligt som möjligt, 2) Se till att ha tillgång till juridiskt kunniga personer som kan göra en bedömning och 3) Tänk igenom vinkeln: Är det domstolarna som har gjort fel i sin rättstillämpning? Eller är det lagen som är felskriven? Enligt vem i så fall? Lagarna är trots allt demokratiskt beslutade av riksdagen.”

För du vill att ju att faktiskt att medierna ska skydda domstolarna från att bli orättvist granskade:

“Eva Edwardsson är hovrättsråd vid Svea hovrätt med ett förflutet inom Migrationsöverdomstolen. Hon känner en stor frustration över medierapporteringen om ömmande fall, som hon menar nästan aldrig är rättvisande.”

Du anser nämligen att mediernas granskning av domstolarna är ett hot mot rättssamhället: “Det är en tung kritik som medierna borde ta på allvar. Vad händer med tilltron till rättsstaten när politiker och reportrar ständigt sparkar Fru Justitia på smalbenen?”

Och att situationen i Sverige allt mer påminner om den i Polen och Ungern:

“I Sverige oroar vi oss med rätta över hur respekten för domstolarnas oberoende undermineras i Östeuropa. Situationen här kan givetvis inte jämföras med den i Polen överhuvudtaget. Men det är ändå talande att många inte ens verkar reflektera över de återkommande försöken att påverka rättsprocessen i våra egna förvaltningsdomstolar. Då heter det i stället att vi står upp för den lilla människan mot makten.”

För du menar uppenbarligen att det skulle vara en myt att enskilda är rättslösa i Sverige och att dessa inte systematiskt får rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen kränkta av Sverige:

“Den som får nej hos Försäkringskassan, exempelvis, kan först kräva en omprövning av beslutet och sedan överklaga till förvaltningsrätten, därefter till kammarrätten och till slut söka prövningstillstånd hos Högsta förvaltningsdomstolen. Ändå har det spridits en uppfattning om att den enskilde är helt rättslös gentemot byråkratin.”

Det verkliga problemet i Sverige är inte att vi har medier som leker domstolar, utan att vi har medier som blundar för att vi har domstolar som just leker domstolar samtidigt som medierna blundar för detta faktum genom att avstå från att granska detta.

Så jag hoppas nu att du är beredd att låta mig visa att det är just så och att du sen i så fall uppmärksammar detta på ledarplats, om du anser att jag kan bevisa det.

Den tidigare chefredaktören och ansvarige utgivaren för Expressen, Thomas Mattsson (2009 – 2019), vågade inte ens svara mig personligen på en fråga 2019-03-24 om han och tidningen var beredda att granska höga domare som gjorde sig skyldiga till grova brott i myndighetsutövningen genom att förfalska bevis till nackdel för målsäganden i ett brottmål och sen skyddades av Riksåklagaren och Högsta domstolen.

Du kan läsa mitt mejl till Thomas Mattsson om de systematiska lagbrotten som rättsväsendet begick i ärendet, utan att dessa granskades av medier som Uppdrag granskning och Expressen, nedan.

Mvh, Johan Svensson 

https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/medierna-borde-akta-sig-for-att-leka-domstolar/


Från: Johan Svensson <johancsvensson74@gmail.com>
Skickat: den 24 mars 2019 08:47
Till: thomas.mattsson@expressen.se <thomas.mattsson@expressen.se>
Ämne: Fråga om “Lokalpressen som har uppdrag granskning” (Exp 2019-03-24)

 

Hej Thomas,

Tack för ditt intressanta, viktiga och välskrivna blogginlägg “Lokalpressen som har uppdrag granskning – bra av SVT att visa Linda Hedenljung” i dag!

Du skriver bland annat om “lokaljournalistikens viktiga roll” och hur allvarligt “vi  – samhället, medborgarna, lagstiftarna! – [ser] på värdet av journalistik”.

Juryns motivering till nomineringen av Östersunds-Posten till “Årets redaktion” på tidningsgalan i april 2019:

“ÖP vågade sätta bollen i rullning. Det krävs mod och gott journalistiskt hantverk när obekväma sanningar om bygdens stolthet ska publiceras. […] Hot och hat har inte stoppat ÖP från att berätta […]”.

Kort om den grävande lokalreportern Linda Hedenljung, som varit anställd på Östersunds-Posten i 15 är:

“Utbildad vetenskapsjournalist i Umeå med två magisterexamen. En gång nominerad till Föreningen grävande journalisters utmärkelse ‘guldspaden'”.

I SVT-programmen sade Linda Hedenljung bland annat att hon bara gör sitt jobb:

“- Jag gör mitt jobb. Mitt jobb är att granska de eventuella oegentligheter som har förekommit.”

Med anledning av det ovanstående vill jag nu veta om Expressen har modet att göra det jobb som inte en lokaltidning vågar göra?

Detta trots att lokaltidningens tidigare grävande journalist och guldspadevinnare bedömt uppgifterna som intressanta och trots att dess kriminaljournalist, som haft tillgång till uppgifterna sedan i mitten av januari, sagt detsamma muntligen i telefonsamtal men som sen inte ens haft modet att säga ja eller nej skriftligen till en granskning.

En annan journalist på den konkurrerande lokaltidningen medgav att det var “allvarliga anklagelser”, men ville ändå inte veta mer med hänvisning till att det var “en annan fråga” än den han hade fått i uppdrag att granska vid det tillfället.

Det jag kan visa är ett omfattande och systematiskt maktmissbruk inom rättsväsendet som börjar på lokal nivå, med åklagare och en försvarsadvokat som gör sig skyldiga till grova fel, utan att detta leder till åtgärder, och sedan följs ändå upp till Högsta domstolen och JK.

Bland de personer som gör sig skyldiga till brottsliga åsidosättanden av svensk lag finns bland annat två riksdagsledamöter och en mycket känd professor i rättsvetenskap, som ofta syns i tv och i tidningar i egenskap av rättsexpert.

En annan är en generaldirektör för en myndighet som sedan 2016 i strid med lag, egna riktlinjer och praxis har vägrat en målsägande prövning av sitt ärende.

En före detta professor i rättsvetenskap har tillsammans med minst fem andra hovrättsråd skyldiga till grova brott i sin myndighetsutövning när de skapar falska bevis (!) för  att kunna döma till nackdel för den målsägande (!) i ett brottmål där den tilltalade ändå döms för grova brott.

Flera justitieråd i Högsta domstolen har likaledes gjort sig skyldiga till brottsliga fel när de dömt på ett sätt som strider mot ett tidigare beslut i en fråga i ett brottmål och sen även nekat målsäganden sin lagliga rätt till en prövning i en annan fråga.

Detta har medfört att en och samma hovrätt nu har kommit fram till två oförenliga rättsföljder (!) i samma fråga (!) i syfte att neka den målsägande prövning.

Jag har tidigare varit i kontakt med bland annat advokaten Per E Samuelson, känd från SAAB-rättegångarna 2016-2017 och som nu senast företrädde ledamoten Katarina Frostensson mot Svenska Akademien (2019).

Detta med anledning av att han skrivit en boken “Domardansen” (2018) om en domare som gjorde sig skyldig till brott under på 1930-talet, men som länge skyddades av både rättsväsendet och av företrädare för staten innan han dömdes till sex års fängelse i mitten på 1950-talet.

I en intervju med anledning av boksläppet förklarar advokat Per E Samuelsson varför det än i dag är så att “det måste ta 25 år innan ett rättsövergrepp” av domare kan avslöjas (Domarkåren har attitydproblem” (Legally Yours 2018-05-05):

“- Det tror jag beror på att han var just domare, att det var en rättsväsendets egna som orsakade övergreppet. Boken handlar framför allt om hur han i 25 år skyddades av makthavare i Sverige, och om varför det måste ta 25 år innan ett rättsövergrepp kan avslöjas. Vi ser detsamma i Quickskandalen och liknande fall.

– Domare har höga tankar om sig själva. Ser de en kollega anklagas för något, så tror de inte på det.”

Trots detta tackade advokat Per E Samuelson 2018 nej till att åta sig uppdrag mot ett flertal hovrättsdomare som alltså har begått grova brott mot en målsägande med hänvisning till “tidsbrist”. Inte heller han har alltså modet att avslöja domare som begår rättsövergrepp innan det har gått 25 år.

Jag hoppas nu att Expressen har modet att göra det som ingen annan har modet att göra, vilket egentligen bara innebär att Expressen gör sig jobb enligt ÖP-journalisten Linda Hedenljungs sätt att se det.

Till sist vill jag framhålla att jag inte påstår något som jag inte kan bevisa. Allt finns dokumenterat i form av objektiv bevisning. Jag har fler hundratals om inte tusentals sidor med text, främst allmänna handlingar i form av beslut och domar, men även mejl och andra skriftliga handlingar.

Det jag vill är att du ber någon modig grävande journalist på Expressen att ta kontakt med mig. Jag vill också helst få ett löfte om att Expressen publicerar uppgifterna, förutsatt att tidningen anser att jag kan bevisa dem. Jag kommer då också att delge er mina fullständiga person- och kontaktuppgifter, så att ni kan kontrollera min identitet och också ringa mig för muntliga kompletteringar.

Som jag ser det finns det underlag för en hel serie med granskande reportage med anledning av mina uppgifter, då det finns så många makthavare som måste ställas till svars för alla de fel och brott som har begåtts i ärendet.

Om inte Expressen har modet att berätta om detta finns det inget som motsäger påståenden om att Sverige inte är en rättsstat annat än på pappret.

Vart vänder sig i så fall enskilda som har utsatts för brott och sen utsätts för nya brott fast nu av den rättsstat som är skyldiga att ge dem upprättelse?

Att medierna är den yttersta garanten för rättssäkerheten är allmänt känt.

För det är av denna anledning som Högsta domstolen endast formellt sett är resningsinstans.

I praktiken är det radio, tidningar och tv. Fråga bara Kaj Linna. Han medger själv att han hade suttit kvar i fängelse på livstid för ett mord som han inte hade begått om det inte varit för att en journalist på DN hade granskat fallet.

Mvh, Johan Svensson

Lokalpressen som har uppdrag granskning – bra av SVT att visa Linda Hedenljung

Alla journalistutbildningar borde visa de senaste ”Uppdrag: granskning”-programmen för sina studenter och elever som en påminnelse om varför lokaltidningarna är själva ryggraden inom den svenska journalistiken.

https://www.expressen.se/blogg/thomasmattsson/2019/03/lokalpressen-som-har-uppdrag-granskning-bra-av-svt-att-visa-linda-hedenljung/