Bild överst på sidan: “Bondeska palatset Högsta domstolen detalj”, Wikimedia Creative Commons, foto av Frankie Fouganthin, den 24 september 2011.


Inlägg # 21: Johan Svensson granskar advokat Marko Tuhkanens trovärdighet utifrån hans kamp för rättvisa i Rönnäsfallet.

Detta med anledning av den dokumentärserie i fem delar om Rönnäsfallet som premiärvisades 2021-10-11 i TV5 och Discovery+.

Slutsatsen blir att advokat Marko Tuhkanens kamp för rättvisa, sett i ljuset av fallet Sienna, inte är trovärdig.

En annan slutsats är att Sverige inte är någon rättsstat.

Det framgår nämligen av den senaste statistiken i mål om resning från Högsta domstolen.

För enligt denna är det idag endast tur eller godtycke som avgör rätten till en rättvis rättegång.

 

***

I måndags, det vill säga den 11 oktober 2021, hade “Rönnäsfallet – jakten på sanningen” premiär i TV5 och Discovery+.

Då visades den första delen av fem i den nya dokumentärserien där man följer advokaten Marko Tuhkanen och hans kamp för att få Högsta domstolen att bevilja resning för Lars Appelvik.

Lars Appelvik hävdar nämligen att han är oskyldigt dömd till 11 års fängelse för grovt vållande till annans död i ett uppmärksammat mord som ägde rum i byn Rönnäs utanför Wilhelmina i Västerbotten den 21 november 2014.

Detta trots att det saknas både teknisk bevisning liksom vittnesmål som binder Lars Appelvik till våldsdådet. Lars Appelvik blev tidigt i utredningen utpekad som medmisstänkt av en medåtalad, men utpekandet drogs senare dras tillbaka.

Så här säger advokat Marko Tuhkanen om hans inställning till att få upprättelse för sin klient Lars Appelvik (“Rönnäsfallet – jakten på sanningen ny dokumentärserie på Discovery Plus och Kanal 5”, Expressen 2021-09-23):

“Jag vet att Lars är oskyldig och jag ger mig inte innan det är bevisat, det får kosta mig livet. Det enda som kan hindra mig är att jag dör innan jag får den upprättelsen för Lars.”

Så här sade advokat Marko Tuhkanen om det som driver honom, nämligen “kraften finner han i möten med klienter i svåra resningsärenden”, och vad det har kostat honom (“Jag ska vara en nagel i ögat på rättsväsendet”, NSD 2020-08-28):

“I Rönnäsfallet är tid nedlagd som motsvarar två miljoner kronor i debiterbart arbete, uppger advokaten.

– Jag har jobbat med det i 16 månader. Men det tycker jag att man som advokat under sin livsgärning någon gång är skyldig att göra. Det brukar jag alltid prata om med kollegorna, ’om inte vi gör det, vem ska då göra det?’”

I dag, det vill säga mer än ett år senare, torde den debiteringsbara tid som advokat Marko Tuhkanen har lagt ned utan ersättning i Rönnäs-fallet ha passerat tre miljoner kronor.

Detta är givetvis hedervärt, men det gör ändå inte att advokat Marko Tuhkanen kan frias från misstankarna om att vara en “gansteradvokat”, det vill säga lojal mot staten och inte rättsstaten.

För så här skriver jag i “De verkliga gangsteradvokaterna” (Orättstaten.se 2020-09-22) angående mitt arbete i fallet Sienna och min uppdragsförfrågan för hennes räkning till advokat Marko Tuhkanen:

“Att även advokat Marko Tuhkanen, liksom advokat Per E Samuelson hade gjort tidigare skulle tacka nej till uppdraget var lite mer förvånade.

För den senare hade fått frågan personligen och då kommit att avböja uppdraget med hänvisning till evig tidsbrist. Advokat Marko Tuhkanen hade fått frågan om han eller hans advokatbyrå kunde åta sig uppdraget:

‘Jag skulle därför önska att du eller någon annan advokat från Advokatbyrån Tuhkanen AB företräder henne i en begäran om omprövning i Nämnden för brottsskadeersättning och samtidigt begär muntlig förhandling vid denna.'”

Detta gör att advokat Marko Tuhkanen framstår som en av de “statligt avlönade människorättskämpar” eller “advokater som inte ens åtar sig betalda uppdrag i medborgarnas kamp för deras rätt till rättvisa rättegångar”, så “länge medborgarnas motpart är den svenska staten”.

Så om advokat Marko Tuhkanen idag ändå anser sig “vara en nagel i ögat på rättsväsendet”, så framstår han i detta avseende vara lika äkta som en lösnagel.

Advokat Marko Tuhkanen har dock rätt i sak när han konstaterar att “om man lyckas få ut en felaktigt dömd är det som att vinna på Lotto” (“Jag ska vara en nagel i ögat på rättsväsendet”, NSD 2020-08-28).

För under åren 2016 till 2020 kom Högsta domstolen att ta emot sammanlagt 2 971 ansökningar om resning:

“År: Inkom:

2016 710

2017 637

2018 516

2019 594

2020 514″

Detta samtidigt som Högsta domstolen under samma period kom att bevilja resning i sammanlagt 12 mål under fem år eller 2,4 mål per år. Det motsvarar 0,40 % av målen:

“Bifallet år: 2016 – 2020

12 resningsansökningar”

Tydligare än så kan nog inte det svenska systemfelet, där Högsta domstolen ska överpröva sina egna mål och då komma fram till att den gjorde fel senast målen prövades, illustreras.

Högsta domstolen är med andra ord per definition jävig och därmed egentligen inte behörig att vara resningsinstans, men fortsätter ändå alltså att vara det i Sverige.

I Norge infördes en fristående resningsinstans 2004. Den norska resningskommissionen hade till och med 2017 kommit att bevilja resning i 15 % av fallen (“Fler vill ha ett oberoende resningsinstitut”, Dagens-Nyheter 2018-02-04):

“Sedan inrättandet har kommissionen fått in 2.023 ansökningar, cirka 150 per år, varav 15 procent har fått medhåll till resning, enligt Ulf Stridbeck. Av de 277 resningsmål vars nya domstolsbehandling är avslutade har 84 procent av de tilltalade frikänts.”

Det innebär med andra ord att det nästan är en av sex som ansöker om resning i Norge som beviljas det, så är det mindre än en av två hundra som beviljas resning i den svenska Högsta domstolen.

En annan viktig skillnad mellan resningsförfarandet i Sverige och i Norge är att det endast är i Norge som det finns ett öppen prövning, vilket garanterar enskilda rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Detta faktum kommenterade Ulf Stridbeck, professor i straffrätt vid Oslo universitet, och den som utvärderade den norska resningskommissionen så här:

“En annan viktig poäng är att man får en centraliserad enhet som bygger upp en kompetens. Tidigare hamnade resningsansökningar hos den hovrätten som hörde till fallet och man saknade en översikt.

– Den kunskapen får du inte hos Högsta domstolen i Sverige. Där är det inte ett transparent system men det är det i Norge”.

För i Sverige är det, enligt Ulf Stridbeck, tur eller godtycke som avgör om enskilda blir garanterade sin rätt till en rättvis rättegång eller inte:

“– Poängen är att det är lätt att få sin sak prövad. I Sverige är man beroende av ivriga journalister eller ivriga advokater som jobbar gratis”.

Den felaktigt livstidsdömde Kaj Linna hade till exempel fortfarande nästa helt säkert avtjänat ett livstidsstraff i svenskt fängelse för ett mord som han inte begått, om han inte hade haft turen att få sitt mål granskat och uppmärksammat av journalisten Stefan Lisinski på DN.

I boken “Att ta ett liv” (2018) presenteras författaren Stefan Lisinski, som började granska Kaj Linnas fall ett år efter den fällande morddomen 2004, så här:

“Han förärades 2017 med Föreningen Grävande Journalisters hedersomnämnande vid utdelningen av priset Guldspaden. Juryns motivering löd: För långt och uthålligt grävande i ett rättsfall som de flesta andra valt att glömma, och där Kaj Linna nu beviljats resning.”

När Högsta domstolen den 27 oktober 2020 i mål Ö 4558-20 avslog advokat Marko Tuhkanens ansökan om resning för Lars Appelvik i Rönnäsfallet gjorde domstolen det med två korta meningar:

“Lars Appelvik har inte visat någon omständighet som kan föranleda resning i målet. Högsta domstolen avslår resningsansökan.”

Det fick advokat Marko Tuhkanen att be Lars Appelvik om ursäkt för att han hade “skruvat upp förväntningarna” inför beslutet och kallade det för “obegripligt (“Efter HD:s beslut: En mörk dag för rättssäkerheten”, Folkbladet 2020-10-27).

Enligt advokat Marko Tuhkanen är “det inte är något fel på lagstiftningen, det är HD:s tillämpning av lagen som brister”. Advokat Marko Tuhkanen anser att Högsta domstolen genom sitt avslag på hans resningsansökan i Rönnäsfallet har lyckats skrämma bort honom från att driva fler resningsärenden i framtiden:

“Jag tar den här vinken från HD och lämnar oskyldigt dömda i fred. Sådana här påfrestningar klarar inte mitt psyke i längden.”

För Högsta domstolens inställning i resningsärenden gör att man enligt advokat Marko Tuhkanen kan ifrågasätta om Sverige verkligen är en rättsstat:

“– Efter den här dagen finns det inga ursäkter för Sverige. Vi har en oskyldigt dömd i fängelse och ingen bryr sig om det. Jag blir rädd av att bo i det här landet. Beslutet är äckligt, säger Marko Tuhkanen.”

Med ett fristående resningsinstitut i Sverige hade antalet mål som beviljas resning sannolikt ökat från drygt 2 per år (0,4 %) till nästan 90 (15 %). Det är en ökning med 3 650 %!

För bara under åren 2016 till 2020 har därför 434 personer, i strid med lag, nekats resning i Sverige. Sedan 2004, då Norge inrättade sin fristående resningskommission, fram till och med 2020 är det ännu fler.

För Sverige har under denna period sannolikt kommit att kränka den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inte mindre än 1 388 gånger genom att inte bevilja enskilda resning i alla de mål som villkoren för resning har varit uppfyllda.

Dessa fall har inte heller granskats av den svenska rättsstatens dödgrävare, det vill säga de svenska medier som har som uppgift att granska just fel inom rättsväsendet, men ändå inte gör det.

Inte för att de inte kan, utan för att de faktiskt inte vill eller vågar granska systemfel inom rättsstaten Sverige.

Det är också förklaringen till att vi inte har några fria och oberoende medier i Sverige idag.

Medier som skulle kunna ifrågasätta varför det är viktigare att klara upp cykelstölder (“Bara en halv procent av cykelstölderna klaras upp”, SVT 2021-10-18) än att ge felaktigt dömda en chans till upprättelse genom att bevilja dem resning.

Johan Svensson

 

Sidan uppdaterad 2021-10-18