Bilden ovan till vänster: “Caroline Szyber in June 2015” av Frankie Fouganthin 2015-06-03, Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0.

Bilden ovan infälld i mitten: “Jonas Andersson i Skellefteå SD”, ledamot i Sveriges riksdag 2018-2022.

Bilden ovan till höger: “Ida Drougge” av Anders Henrikson 2015-01-02, Wikimedia Commons, CC BY 2.0.

 

Inlägg #17: Johan Svensson tog i samband med riksdagsvalet 2018 kontakt med tre riksdagsledamöter från oppositionspartierna KD, SD och M.

Dessa tre var Caroline Szyber (KD), Jonas Andersson (SD) och Ida Drougge (M).

Samtalen med dessa förklarar varför det inte finns någon verklig rättspolitisk opposition i Sveriges riksdag idag.

Ingen av dem ville nämligen uppmärksamma eller åtgärda systemfel inom rättsstaten.

En av dem var inte tillräckligt kaxig för att göra det. En annan ansåg att frågan var för abstrakt, inte väckte känslor och därför var politiskt omöjlig att genomföra. En tredje förstod inte frågan över huvud taget.

Samtalen förklarade även varför det inte är tillräckligt med en svensk resningsdomstol för att säkerställa att enskilda garanteras Europakonventionens rätt till en rättvis rättegång i Sverige.

De förklarar vidare varför allmänheten inte kan förvänta sig att enskilda ledamöter följer sin politiska övertygelse i omröstningar i riksdagen och varför ett utökat ämbetsmannaansvar inte skulle ge fler fällande domar för brottsliga tjänstefel.

För riksdagsledamöterna är lojala med det egna partiet i första hand och den egna familjen i andra hand.

Därutöver har vi sedan många år tillbaka en situation där åklagare inte vill väcka åtal för fel och försummelser i myndighetsutövningen.

Uppklarningsprocenten för tjänstefel är nästan noll och därmed lika låg som för cykelstölder.

Detta är givetvis anmärkningsvärt.

För cykelstölderna saknar ju, till skillnad från de brottsliga tjänstefelen, nästan alltid en utpekad gärningsman.

Men så länge åklagare kan fortsätta att begå brottsliga tjänstefel genom att inte väcka åtal för anmälda tjänstefel kommer inte ett utvidgat tjänstemannaansvar att medföra någon ändring i sak.

För detta krävs det en politisk vilja och någon sådan finns uppenbarligen inte i Sveriges riksdag idag.

 

1. Inledning

Jag hade inför och efter riksdagsvalet 2018 diskussioner med tre riksdagsledamöter från tre olika riksdagspartier tillhörande den politiska oppositionen (KD, SD och M) om det systematiska åsidosättandet av lag inom rättsväsendet.

En av dessa riksdagsledamöter var inledningsvis mycket intresserad, men hon tackade nej till en granskning när hon hade fått ett antal inledande handlingar som visade på omfattningen av maktmissbruket.

Denna riksdagsledamot var Caroline Szyber (KD) och hon var då rättspolitisk talesperson för sitt parti, ledamot i Justitieutskottet och hade suttit i riksdagen sedan 2010.

En annan av riksdagsledamöterna hade nyss blivit invald i riksdagen 2018. Denne hade gjort en snabb politiska karriär inom SD på att opinionsbilda kring de rättsosäkra beslut som fattades systematiskt av en myndighet i en viss rättsfråga. Det skulle dock visa sig att riksdagsledamoten, trots detta, ändå inte var intresserad av att arbetat för att myndigheten fattade rättssäkra beslut i alla frågor.

Denne andre riksdagsledamot var Jonas Andersson (SD). Han var vänlig nog att avsätta mellan två och tre timmar för att träffa mig personligen och ge mig chansen att visa på ett systematiskt åsidosättande av lag i allmän domstol och av Justitiekanslern i två fall.

En tredje riksdagsledamot, som suttit i riksdagen för M sedan 2014, såg det som sin största politiska framgång när riksdagen under våren 2018 kom att bifall en motion från hennes parti om att utreda ett vidgat ansvar för straffbara tjänstefel även för tjänstemän.

När jag påpekade att detta inte löste det större problemet, nämligen åklagare som inte vill väcka åtal för det som redan idag är brottsliga tjänstefel, verkade hon uppriktigt förvånad och slutade sen svara.

Denna tredje riksdagsledamot var Ida Drougge (M). Hon kom sen så sent som i juni 2020 att uppge att anledningen till att hon och hennes parti ville återföra ett tjänstemannaansvar var “att med dagens system görs det upp bakom stängda dörrar istället för domstol” och att “partiskheten är total”.

 

2. Caroline Szyber (KD), riksdagsledamot 2010 – 2018

Caroline Szyber (KD) var mellan 2010 till 2018 Kristdemokraternas rättspolitiska talesperson. Hon avgick som riksdagsledamot för Kristdemokraterna den 24 september 2018 efter att det avslöjats i granskningen “Maktens kvitton” inför riksdagsvalet 2018 att hon låtit skattebetalarna stå för privata semesterkostnader för hennes familj både i Sverige och utomlands (“KD-topp semestrar med familjen – låter skattebetalarna betala hotell”, Aftonbladet 2018-08-23).

Dessförinnan hade Caroline Szyber (KD) ansett sig vara “en kaxig jurist” som behövdes i Sveriges riksdag. Inför riksdagsvalet 2014 hoppades hon få väljarnas förtroende och lovade då att göra sitt “yttersta för att bygga ett ännu bättre Sverige” (“Personalvalsfolder – Det behövs en kaxig jurist i riksdagen!”, Carolineszyber.se, 2014-06-13).

Jag hade därför kommit att skriva ett mejl till Caroline Szyber (KD) den 15 februari 2018 med rubriken “Fråga till Sveriges kaxigaste jurist!” för att få veta om hon verkligen var så orädd, juridiskt kunnig och intresserad av rättssäkerhet som hon påstod sig vara:

“Hej Caroline,

Med anledning av att du anser att vi behöver dig som kaxig jurist i riksdagen och att du har lagt fram en motion om ett oberoende resningsinstitut undrar jag nu om du kan tänka dig att uppmärksamma ett systemfel som såväl medier som tunga rättsdebattörer anser vara för stor för att granska?

Nämligen att Sverige i dag saknar allt det som kännetecknar en rättsstat, att åklagare och de allmänna domstolarna systematiskt åsidosätter lag och Europakonventionen och att detta sanktioneras av staten genom JK.

[…]

Mvh, Johan Svensson”

Caroline Szyber (KD) svarade mig redan samma dag, det vill säga den 15 februari 2018:

“Hej!
Maila gärna det du har! Läser gärna men kan inte lova jag sedan driver det men systemfel måste uppmärksammas.
Perongen resningsinstitut får jag mkt kritik för och har även haft mina duster med advokatsamfundets gd Anne Ramberg så inte rädd uppmärksamma något om jag delar kritiken.

Med vänlig hälsning,
Caroline”

Jag besvarade Caroline Szybers (KD) mejl den 19 februari 2018. I detta skriver jag inledningsvis att jag nu skulle sammanställa två exempel på systemfel inom rättsväsendet och sedan skicka dem till henne:

“Det första exemplet framgår av ett inlämnat klagomål till Europadomstolen, där jag i egenskap av målsägande har nekats en rättegång i strid med lag och en brottsling går fri trots att de inlämnade handlingarna styrker brott.

Det andra exemplet är hämtat från ett pågående brottmål där hovrätten först nekat den målsägande en prövning av hennes lagliga rätt till att få frågan om kränkningsersättning prövad och sen i strid med regeringsformen och Europakonventionen avvisat mig som ombud för den målsägande.”

Jag avslutade sen mitt mejl till  Caroline Szyber (KD) den 19 februari 2018 med att kommentera Advokatsamfundets hyckleri om rättssäkerhet:

“Noterar till sist att Advokatsamfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, fortsätter att hyckla om vikten av rättssäkerhet på sin blogg i dag. I inlägget “Regeringsformen har en människosyn, Neuding” (2018-02-19) skriver hon “den statliga värdegrunden” och att den bland annat bygger på rättsprinciperna om “legalitet” och “objektivitet”.

Dessa rättsprinciper är bara viktiga för hennes och hennes medlemmar om de kan tjäna pengar på dem, annars inte. Sveriges bästa advokatbyrå för utsatta, Advokatbyrån Fritz Massi, besvarade till exempel aldrig min förfrågan att åta sig en resningsansökan för min tidigare målsägande, trots att hon är kvinna och har utsatts för en grov kränkning av staten när denna har nekat henne en prövning av kränkningsersättning. Jag kan även visa att ungefär 6-8 andra advokatbyråer har tackat nej till uppdrag där staten är motpart, antingen direkt eller indirekt (som delägare).

För det är helt enkelt inte sant att “den offentliga makten utövas under lagarna” eller att “allas likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet ska respekteras”. Rättsväsendet åsidosätter systematiskt lag, grundlag och Europakonventionen i sin rättstillämpning.

Åklagare och domare bryter samtidigt lika systematiskt mot Riksåklagarens riktlinjer och domareden.

https://annerambergs.wordpress.com/2018/02/19/regeringsformen-har-en-manniskosynneuding/

Mvh, Johan Svensson”

Caroline Szyber (KD) skriver därefter den 26 februari 2018 att hon har läst de handlingar som jag hade skickat till henne med de två fall där jag beskriver systemfelen, men att hon väljer att blunda för den genom att uppge att hon “har svårt att engagera sig i enskilda fall”:

“Hej,
Läst hel del. Och känslan är att det är svårt engagera mig i enskilt fall men din
erfarenhet visar verkligen hur viktigt ett resningsinstitut är.
Med vänlig hälsning,
Caroline”

 

Jag kom därför att skriva till Caroline Szyber (KD) igen den 27 februari 2018 för att motbevisa hennes påstående om att min “erfarenhet visar verkligen hur viktigt ett resningsinstitut är” och att det inte bara handlar om “enstaka fall”:

Hej Caroline,

Ja, ett resningsinstitut är viktigt.

Men det är inte tillräckligt, då många fall inte ens når så långt att de kan beviljas resning…

I detta fall tog det t ex åtta (!) år för Polisen att ens inleda en förundersökning om brott – och då bara efter det att detta granskats i Expressen:

https://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/smabarnsmamman-hangs-ut-paporrsajter-av-stalker/

För mina exempel visar att det behövs en fristående myndighet som prövar åtal mot poliser, åklagare och domare.

Inte heller detta är dock tillräckligt, då JK, vars huvuduppgift är att just upptäcka systematiska fel i myndighetsutövningen, själv är en del av systemfelet…

JK lägger ned anmälningarna, utan att sakpröva dessa, kunna motivera detta rättsligt eller ens kunna skriva korrekta fullföljdshänvisningar.

Så systemfelet är på statsnivå, något som bara Europadomstolen kan ändra.

På samma sätt som att det behövdes en fällande dom i Europadomstolen för att Sverige skulle ändra sin tidigare praxis med dubbelbestraffning vid skattebrott.

I varje fall det inte finns någon politisk vilja att förändra detta. Du kan välja att, liksom andra politiker i första och andra statsmakten (regering och riksdag) att fortsätta blunda för detta maktmissbruk.

Detta på grund av att ingen politiker i dag vågar gå ut och medge att Sverige inte är en rättsstat och att enskilda medborgare inte annat än i undantagsfall kan räkna med att brottslingar fälls, att oskyldiga frias och att brottsoffer få sina rättigheter enligt lag. Domare, åklagare och poliser kan dessutom fortsätta att begå brott mot målsägande (!) och enskilda, utan att riskera åtal för detta.

För inte heller den tredje statsmakten, dvs medierna, vill granska detta. Antagligen för att det finns en osynlig vänskapskorruption mellan medier, riksdag och regering.

Just detta är ju anledningen till att det behövs ett resningsinstitut. Vänskapskorruption inom rättsväsendet omöjliggör rättvisa domstolsprövningar, trots att rätten till detta slås fast i både regeringsformen och Europakonventionen.

Högsta domstolen redan i förväg har bestämt att den under ett kalenderår inte ska pröva fler än 130 plus/minus 30 mål per år (dvs 100-160 mål per år, se Domstolsstatistisk 2012-2016), oavsett hur många mål som uppfyller villkoren för prövningstillstånd.

Detta är lika dumt som att polis och åklagare endast skulle inleda förundersökning om brott och väcka åtal i ett på förhand bestämt antal ärenden per år, oavsett hur många våldtäkter eller mord som begås.

Eller som att vården bara skulle bevilja vård för ett visst i förväg antal cancerpatienter eller att bara ett visst antal gravida kvinnor skulle beviljas förlossning på BB.

Givetvis är det det faktiska behovet av prövningstillstånd, cancervård och förlossningsvård som ska avgöra hur många mål eller patienter som behandlas under ett år. På samma sätt som vi  av uppenbara patientsäkerhetsskäl inte kan ha en vård som ges av planekonomiska skäl kan vi av rättssäkerhetsskäl inte ha en domstolsprövning som bygger på samma skäl.

Norges erfarenhet visade, om jag minns rätt, att 15 % av målen beviljades resning 2016 av det nya och fristående resningsinstitutet. Sveriges Högsta domstol har nu redan bestämt att inte fler än 2-3 % av alla mål ska kunna beviljas resning. Det troliga är att det verkliga antalet mål som uppfyller villkoren för resning under ett år är 12-18 % av alla mål.

Så du kan välja hur du vill vill att din politiska gärning ska bli ihågkommen. Du kan bli bortglömd som en systempolitiker i mängden eller bli ihågkommen som en systemkritisk reformpolitiker med allmänhetens bästa i åtanke.

För efter riksdagsvalet i september 2018 är det med dagens [opionions]siffror för KD, högst osäkert om du får chansen att förändra systemet inifrån igen…

[…]

Mvh, Johan”

Caroline Szyber (KD) besvarade dock aldrig detta mejl. Någon chans att förändra rättsstaten Sverige under mandatperioden 2018 till 2020 fick hon inte heller.

För Caroline Szyber (KD) tvingades, som sagt, lämna riksdagen den 24 september 2018 efter det att Aftonbladets granskning “Maktens kvitton” avslöjat att hon bland annat låtit skattebetalarna stå för privata semesterkostnader för hennes familj både i Sverige och utomlands.

Det bör till sist nämnas att Caroline Szyber (KD) aldrig kom att åtalas för bedrägeri på grund av dessa resor (“Bedrägeriutredning mot den tidigare riksdagsledamoten Caroline Szyber (KD) har lagts ner”, Omni/TT 2018-12-19). Hon lovade dock i samband med detta att betala tillbaka de 35 000 kronor för familjens hotellkostnader som hon låtit skattebetalarna stå för under resor till Rom och Venedig.

 

 

3. Jonas Andersson (SD), riksdagsledamot sedan 2018

Inför riksdagsvalet 2018 hade fritidspedagogen och opinionsbildaren Jonas Andersson (SD) gjort en snabb politisk karriär innan han blev invald i riksdagen för mandatperioden 2018 till 2022.

Det var först den 27 februari 2018 som han genom ett inlägg på sin sida i Facebook som Jonas Andersson kom att offentliggöra sin kandidatur till riksdagen för SD. Mindre än sju månader senare, det vill säga den 24 september 2018 blev han invald som ordinarie ledamot i riksdagen.

Jonas Andersson hade redan 2010 skrivit en artikel om de rättsosäkra åldersbedömningar som gjordes av Migrationsverket för de ensamkommande barn som kom till Sverige och sökte asyl.

I en intervju i Nyheter idag kommenterade Jonas Andersson (Sd) bakgrunden till denna artikel så här (“‘Hoppas att det kan öppna dammluckorna’ – Sverigedemokraterna värvar opinionsbildaren Jonas Andersson”, 2018-02-28):

“– Jag såg att många var betydligt äldre än de var och skrev om att göra åldersbedömning så att inte unga barn ska behöva bo med vuxna.”

Denna uppfattning hade Jonas Andersson utvecklat ytterligare i en annan debattartikel i Dagens Samhälle där han skrev i egenskap ungdomspedagog och anställd på ett boende för ensamkommande (“Ålderstester moraliskt rätt – för barnens skull”, 2015-08-13):

Bevisbördan för att kunna styrka identitet (där ålder är en viktig del) samt skyddsbehov ligger hos den asylsökande. Väldigt många asylsökande har vid asylutredningen inga ID-handlingar. Medicinska åldersbedömningar är ett sätt att göra Migrationsverkets bedömningar av ålder mindre godtyckliga, och således öka rättssäkerheten för både myndighetsutövare och asylsökande.”

Med anledning av Jonas Anderssons (SD) intresse inte bara för migrationsfrågor, utan även alltså även rättssäkerhet, tog jag därför med den nyblivne riksdagsledamoten Jonas Andersson (SD) den 27 oktober 2018. Jag frågade då honom om han ville veta mer om det systematiska åsidosättandet av lag i svenska domstolar och av svenska myndigheter:

“Hej Jonas,

Med tanke på den långsamma processen med att bilda ny regering undrar jag om du vill titta på detta nu (se nedan)?

Vilken epostadress kan jag nå dig på?”

[…]

En annan sak är att Sverige systematiskt bryter mot rätten till en rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen och att detta är sanktionerat av staten genom JK. Om detta vill varken regeringen eller medierna tala om. När vi nu har fått en ny regering för 2018 – 2022 kommer jag att göra ett nytt försöka att få frågan att lyftas i riksdagen. Först i tur: Jonas Andersson (SD)!

Jonas Andersson (SD) svarade:

“Inte mitt område, men maila gärna så jag kan läsa på om hur du tänker.”

Innan jag hann Jonas Andersson (SD) uppmärksammade jag honom på ett inlägg i Facebook som han skrivit samma dag, det vill säga 2018-10-27, och där han felaktigt anklagades av DN för att anonymt ha skrivit rasistiska kommentarer på “rasistiska sajter”:

“Jonas Andersson
känner sig förbannad.

27 oktober 2018

Genierna på Wolodarskis DN kopplar alltså i pappersupplagan mitt ansikte till saker som sagts om ”parasiter” av en helt annan person.

Hur många läsare har de, och hur högt skadestånd bör jag begära?”

Med anledning av detta inlägg skriver jag på nytt till Jonas Andersson (Sd) den 27 oktober 2018:

“Hej igen Jonas,

Ser på ditt senaste inlägg att ibland hinner verkligheten före…

Jag hade längre fram i diskussionen tänkt konstruera ett fiktivt exempel där du blir anklagad för ett brott som du inte har begått och därefter ställa frågor med anledning av detta.

T ex:

– Skulle du då tycka att det är viktigt att du får en rättvis rättegång för att kunna bevisa din oskuld?

– Skulle du då tycka att det är viktigt att åklagaren inte får lägga fram falska bevis i domstolen för att bevisa
din påstådda skuld?

– Skulle du då tycka att det är viktigt att domstolen inte åsidosätter svensk lag för att kunna döma dig för
det påstådda brottet, trots att brott inte kan styrkas enligt bevisningen i målet?

– Skulle du då tycka att du får rätt till ekonomisk ersättning för den skada som du har åsamkats genom det falska åtalet?

Mvh, Johan Svensson”

Jag kom sen att träffa Jonas Andersson (SD) för en pratstund på hans hemmaplan i Skellefteå den 7 december 2018. Till mötet hade jag tagit med mig två pärmar med två olika fall där jag hade överklagat ändå upp till Europadomstolen, utan av få någon av de rättsliga frågorna prövade i sak av svenska åklagare, domstolar eller JK.

Ett av dessa var “Fallet Sienna” (“Medborgarrättsjurist räddade Sienna när rättsstaten svek”, Fria Tider 2019-04-29). I detta hade Migrationsverket 2015 kommit att avslå hennes ansökan om svenskt medborgarskap med motiveringen att hon hade levt ett ekonomiskt klandervärt leverne i Sverige, då hon hade stora skulder hos Kronofogden.

Att Siennas före detta man kom att fällas för bedrägerier och urkundsförfalskningar i både tingsrätten och hovrätten efter att ha tagit stora lån och obehörigen förfalskat hennes namnteckningar på lånehandlingar och Kronofogdemyndighetens delgivningskvitton gjorde inte att Migrationsverket kom att ändra sitt beslut.

För avslaget från Migrationsverket stod sen fast i ett omprövningsbeslut 2016 med motiveringen att myndigheten “inte fattat ett uppenbart oriktigt beslut” när den avslog Siennas ansökan om svenskt medborgarskap.

Hur det inte kunde spela någon roll att skulderna aldrig hade varit “Siennas”, att det fanns en tingsrättsdom där hennes före detta man dömts för bedrägeri och urkundsförfalskning, Sienna vunnit elva mål om domvilla i hovrätten och därefter fått rättelse för samtliga skulder hos Kronofogden förklarade dock inte Migrationsverket i sitt beslut.

“Sienna” blev därför tvungen att lämna in en ny ansökan om svenskt medborgarskap 2016. Denna kom sen att att beviljas av Migrationsverket 2018, det vill säga mer än tre år efter det att hon felaktigt och rättsstridigt kommit att nekas detta.

Efter mötet kom Jonas Andersson (SD), som alltså tycktes anse att det var tillräckligt att Migrationsverket fattade rättssäkra beslut endast avseende ålderbedömningar av ensamkommande barn, att svara på ett privat meddelande där jag tackade honom för att ha träffat mig tidigare under dagen:

“Hej och tack själv! Hoppas du inte är alltför besviken på mina svar, men jag kör helst med så raka rör som möjligt. Det var i alla fall intressant att höra, och du har sått några frön hos mig som jag får fundera vidare över. Med vänlig hälsning, Jonas”

Under detta möte kom Jonas Andersson (SD) nämligen att uppge att han inte ansåg att ett (1) enda fall eller fyra tusen (4 000) fall av maktmissbruk visade att detta skedde systematiskt i Sverige. För enligt honom bevisade ett fall ingenting och fyra tusen fall gjorde frågan “för abstrakt”.

När jag hade frågat Jonas Andersson (SD) om han inte förstod hur dumt detta påstående lät, det vill säga att fyra tusen fall skulle göra frågan “för otydlig för att visa något”, medgav  han detta direkt men sa att han ändå inte ville gå vidare med detta.

För Jonas Andersson (SD) ansåg att han “hade rätt att tycka så”. Det råd jag fick av honom var att istället välja en begriplig fråga, som kunde väcka känslor. Det var så han hade gjort. Detta svar förvånade mig. För det är normalt endast vänsterpolitiker som använder sig av känslomässig argumentation för att föra fram sin politik.

En annan samhällsdebattör, Ann Heberlein, även författare och lektor i etik vid Lunds universitet, anser till exempel att känslor inte hör hemma i politiken. Inför riksdagsvalet 2018, då hon ville kandidera för Moderaterna, skrev hon så här om detta i en debattartikel i Expressen (“Kärlek och godhet hör till privatlivet till, inte politiken”, 2017-06-16):

“Emotionaliseringen av det offentliga och politiska samtalet måste dämpas, till förmån för förnuft och fakta.”

Anledningen till detta var enligt Ann Heberlein att Sverige “i decennier styrts av en banal godhet, en oreflekterad vilja att göra gott utan att beakta de konsekvenser handlingen får” och att “den offentliga debatten, liksom politiska beslut, har i allt för hög grad präglats av känslomässiga utspel, identitetspolitik och relativism”.

För konsekvenserna av en sådan politik, var enligt Ann Heberlein, är normalt de konsekvenser som just Sverigedemokratiska politiker säger sig vilja bekämpa:

“Det har lett Sverige in i ett kaos – med utanförskapsområden, gängkriminalitet, ökat sexuellt våld, kvinnoförtryck, terrorism, minskat förtroende för polisen och ökade klyftor.”

Innan vi skiljdes åt frågade jag Jonas Andersson (SD) hur det komma sig att svenska riksdagsledamöter så sällan röstar emot partilinjen. Jag nämnde England som ett föredöme i detta avseende och påpekade att engelska ministrar inte sällan avgick på grund av att de inte längre ansåg sig kunna stå för den politik som deras regering förde.

Jonas Andersson (SD) förklarade att man i Sverige inte kan förvänta sig av en undersköterska, med ett ekonomiskt ansvar för sin familj, att hon eller han skulle avstå från det höga arvode som riksdagsuppdraget medförde.

För mig var denna syn på riksdagsuppdraget svår att förstå. Jag anser nämligen att det är självklart att man som svensk riksdagsledamot har en personlig skyldighet inför väljarna att alltid företräda den svenska allmänheten och agera i Sveriges bästa.

En riksdagsledamots lojalitet ska givetvis inte kunna köpas av vare sig staten, det egna partiet eller familjen. Anser man inte som riksdagsledamot att den demokratiska rättsstaten och dess principer är överordnad alla andra intressen ska man enligt min mening inte vara riksdagsledamot.

Jonas Andersson (SD) höll till sist inte med mig om att det var nödvändigt att åtala personer inom rättsväsendet som gjorde sig skyldiga till brottsliga tjänstefel för att komma tillrätta med det systematiska åsidosättande av lag. Det var i så fall bättre att ta upp problemen och diskutera dem.

Det motsägelsefulla i att hans riksdagsparti, det vill säga Sverigedemokraterna, samtidigt ville höja straffen för grova brott för att tycktes han inte kunna se. Vissa brott skulle man uppenbarligen straffa bort genom ny och hårdare lagstiftning, andra kunde man tydligen prata bort?

 

4. Ida Drougge (M), riksdagsledamot sedan 2014

Ida Drougge är riksdagsledamot för Moderaterna sedan 2014.  Hon är ledamot i konstitutionsutskottet och har tidigare varit suppleant i utbildningsutskottet. Ida Drougge har även  haft kommunala förtroendeuppdrag i Lidingö kommun sedan 2010, då hon valdes in som ledamot i kommunfullmäktige.

Ida Drougges mamma är författaren och journalisten Unni Drougge. Hon är nog mest politiskt känd för att ha dödshotat Jan Björklund (FP) på Twitter (“Författare dödshotar Björklund på Twitter”, Aftonbladet 2013-07-06).

Unni Drougge var vid tidpunkten missnöjd med att Jan Björklund (FP) som utbildningsminister “raljerade om Miljöpartiet i sitt tal” och “att han talade om andras brister i stället för sina egna förtjänster”. Det fick Unni Drougge att skriva;

“Kan någon skjuta Jan Björklund?”

När hon inte fick den respons som hon önskat twittrade hon igen:

‘Meh? Måste jag skjuta en politiker helt själv?'”

Till en person som då ifrågasatte hennes inlägg på Twitter skrev Unni Drougge uppmaningen “Gå och skjut dig i munnen”.

Den 18 april 2018 kom riksdagen att bifalla den  motion om “Ett utvidgat tjänstemannaansvar” (2017/18:3119) av Beatrice Ask (M) med fler, som Ida Drougge (M) hade arbetat politiskt för.

Riksdagen kom genom detta att tillkännage för regeringen att det behövdes “ett utökat straffansvar för tjänstefel i den offentliga förvaltningen” i syfte att “förbättra medborgarnas rättssäkerhet och öka förtroendet för den offentliga verksamheten”.

Det som beslutades av riksdagen var att ett fullt tjänstemannaansvar skulle komma att återinföras, men att det var regeringen som skulle lägga fram ett lagförslag som gjorde det möjligt att åtala statliga och kommunala tjänstemän för tjänstefel även i ringa fall (“Riksdagen har beslutat att tjänstemannaansvaret ska återinföras”, Cornucopia 2018-11-08).

Jag skrev därför ett mejl till Ida Drougge (M) den 9 december 2018 för att få veta mer om hur hon såg på möjligheterna att det återinförda tjänstemannaansvaret skulle komma att få någon praktisk betydelse:

“Hej Ida,

Tack för att du har motionerat om och arbetat för ett tjänstemannaansvar!

Med anledning av att motionen Ett utvidgat tjänstemannaansvar (2017:3119) av Beatrice Ask (M) med fler vann bifall i riksdagen 2018-04-18 undrar jag nu hur du och Moderaterna vill gå vidare med detta och säkerställa att det inte bara blir tom symbolpolitik?

För problemet med bestämmelsen om tjänstefel enligt 20 kap 1 § brottsbalken har ju inte varit att för få gärningar har varit brottsliga, utan att för få anmälda brottsliga gärningar har gått till åtal och fällande domar.

Att kanske endast 0,3 % eller 3 av 1 000 anmälningar går till åtal, trots att så många som hälften av dessa leder till en fällande dom (0,15 % eller 1,5 av 1 000 anmälningar), visar ju att vi har ett systemfel där åklagare inte vill väcka åtal för brottsligt tjänstefel mot statliga tjänstemän och kollegor inom rättsväsendet.

Att utvidga antalet gärningar som omfattas av bestämmelsen om brottsligt tjänstefel enligt 20 kap 1 § brottsbalken löser ju inte grundproblemet med den låga andelen väckta åtal, det vill säga att åklagarna själva gör sin skyldiga till tjänstefel när de i strid med lag lägger ned  anmälningar om tjänstefel utan någon prövning i sak och med standardiserade skäl för dessa beslut.

Att lägga hela ansvaret på enskilda att själva föra talan mot staten i allmän domstol för att få statliga tjänstemän som begår brott i sin myndighetsutövning är inte en fungerande ordning.

Det måste givetvis vara staten som ska fullgöra detta ansvar gentemot medborgarna och inte vice versa.

I varje fall om syftet med det utvidgade tjänsteansvaret verkligen är att “stärka förtroendet för den offentliga verksamheten” och ytterligare inskärpa “betydelsen av rättssäkerhet, likabehandling och objektivitet”.

För i annat fall riskerar ju utvidgningen att bli kontraproduktiv och endast komma att “förstärka misstro och misstänksamhet gentemot etablerade institutioner som parlament och myndigheter”.

Mvh, Johan Svensson

Från “Rädslan att utkräva ansvar av det offentliga” (SvD 2014-04-19):

“Har Sverige en närmast felfri förvaltning? Trots att antalet anmälningar om tjänstefel nästan fördubblats det senaste decenniet, och det första halvåret år 2013 låg på 3 800 stycken, angavs det första halvåret i år endast 14 till åtal. Om tidigare år är vägledande kommer kanske hälften att leda
till fällande domar.

Där det saknas förövare är uppklarandeprocenten mycket nära noll.

Trenden är sjunkande.

Justitierådet Thomas Bull konstaterade i sin nyligen utkomna samling
uppsatser “Fundamentala fragment” (Iustus Förlag, 2013) att det betyder att tjänstefel har ungefär samma uppklarandeprocent som cykelstölder.”

https://www.svd.se/radslan-att-utkrava-ansvar-av-det-offentliga

Ida Drougge (M) svarade mig den 20 december 2018. Hon skrev då som svar på min fråga om hur hon ska säkerställa att det utökade tjänstemannaansvaret inte bara blir ord på papper:

“Hej!
När åklagare överväger att väcka åtal så spelar prognosen över fällande dom roll. Ett vidgat tjänstemannaansvar skulle således påverka. Sen behöver vi också ökad resurser för åklagare och fler åklagare med kompetens inom detta område. Ensamt riskerar ett vidgat tjänstemannaansvar göra allt för lite, det har du helt rätt i.

Mvh
Ida Drougge”

Som svar på Ida Drougges (M) påstående om att mer “resurser för åklagare” och “fler åklagare med kompetens inom detta område” skulle lösa problemet med att åklagare inte vill väcka åtal för brottsliga tjänstefel mot personer inom rättsväsendet påpekade jag det följande i ett nytt mejl till henne den 20 december 2018:

“Hej Ida,

Tack för ditt svar! Varken ökade resurser för åklagare eller fler åklagare löser dock problemet med att åklagare inte vill väcka åtal mot främst poliser, åklagare och domare. Detta är ett systemfel som måste lösas med andra åtgärder. Jag har både konkreta förslag på sådana åtgärder och många exempel på ärenden där anmälningar om styrkta tjänstefel av personer inom rättsväsendet läggs ned av åklagare utan prövning i sak. Det är som du kanske vet så att domare som begår brott både inom och utom tjänsten än i dag skyddas av rättsväsendet och företrädare inom staten. Vill du veta mer får du gärna höra av dig för en fortsatt diskussion om detta. I annat fall måste jag nog tyvärr konstatera att M-förslaget om ett utvidgat tjänstemannaansvar inte är något annat än tom symbolpolitik i syfte att stärka rättsstaten på pappret, men alltså inte i verkligheten.

Vid en fortsatt diskussion kan jag uppge mina personuppgifter samt styrka all mina påståenden med kopior av allmänna handlingar, som beslut och domar, och hänvisningar till offentliga uttalanden och andra skriftliga svar.

Mvh, Johan Svensson”

Något ytterligare mejl från Ida Drougge (M) fick jag emellertid aldrig. Viktigare än så var det uppenbarligen inte för henne att återupprätta rättsstaten Sverige annat än på pappret.

I maj 2020 kom regeringen att ge en särskild utredare i uppdrag att överväga och ta ställning till OM det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel bör utvidgas och vid behov lämna nödvändiga författningsförslag (“Ett förstärkt straffrättsligt skydd för vissa samhällsnyttiga funktioner och några andra straffrättsliga frågor”, dir. 2020:54).

Den 18 juni 2020, det vill säga två efter det att  riksdagen hade beslutat att införa ett utvidgat tjänstemannaansvar, meddelade Ida Drougge (M) att regeringen hade anmälts till Konstitutionsutskottet för sin hantering av ärendet (“Återinför tjänstemannaansvaret”, JMM.nu 2020-07-08).

Ida Drougge (M) menade då att “med dagens system görs det upp bakom stängda dörrar istället för domstol” och att “partiskheten är total”.

Detta är dock inte sant. För med dagens system prövas frågor om brottsliga tjänstefel i princip inte alls. Den totala partiskheten skulle därför mest sannolikt bestå även med ett återinfört ämbetsmannaansvar.

Den särskilda utredarens uppdrag ska redovisa senast i november 2021.

 

5. Avslutning

Sedan riksdagsvalet 2018 har egentligen inget förändrats i de rättspolitiska frågor som jag vid tidpunkten för detta diskuterade med Caroline Szyber (KD), Jonas Andersson (SD) och Ida Drougge (M).

Det tycks idag inte finns något riksdagsparti som vill införa en resningsdomstol i Sverige.

De frågor som jag mejlade den 22 mars i år till Lars Adaktusson (KD) om Kristdemokraternas nuvarande syn på en svensk resningsdomstol är fortfarande obesvarade:

“2) Hur ser KD idag på införandet av en svensk resningsdomstol och varför reserverade sig inte KD mot riksdagens beslut 2018-04-25 att avslå Caroline Szybers motion ‘Det måste bli lättare att få resning i Sverige’ (2017/18:11)?

För både Caroline Szyber och KD ansåg ju när motionen lämnades in till riksdagen 2017-09-12 att en resningsdomstol var viktig.

Från motionstexten:

 

 

När det gäller frågan om ett utvidgat straffrättsligt ämbetsmannaansvar har inte heller något hänt.

Ida Drougge (M) och Moderaterna driver fortfarande denna, trots att åklagare i princip aldrig väcker åtal för brottsliga tjänstefel.

2019 anmäldes 69 900 cykelstölder. Enligt Brottsförebyggande rådet kom 250 av dessa fall att personuppklaras, vilket ger en personuppklarningsprocent på 0,36 %.

Antalet anmälda tjänstefel var samma år 7 200 (“Snart kan det bli lättare att straffas tjänstefel”, Dagens Samhälle 2021-03-21). 2019 var det endast 16 personer som dömdes för tjänstefel. Med ungefär dubbelt så många åtalade blir personuppklaringsprocenten  0,44 %. Påföljden blir dock nästan alltid böter. De senaste tio åren har ingen dömts till fängelse för tjänstefel.

De systemfel som fanns inom rättsstaten i samband med riksdagsvalet 2018 finns med andra ord kvar i dag och kommer nästan helt säkert att finnas kvar även nästa år riksdagsval, det vill säga 2022.

Det enda som är lite nytt är att frågan om riksdagsledamöternas lojalitet vid omröstningar har kommit i ljuset efter det att ett antal ledamöter från S kom att reservera sig mot regeringens beslut i den nya migrationsuppgörelsen.

För det ansågs vara en “unik protest” när ett antal riksdagsledamöter från S reserverade sig mot den nya migrationsöverenskommelsen (“Löfven bör lyssna på kritiken om migration”, Aftonbladet 2021-04-22):

“I morse avslöjade Ekot att flera socialdemokratiska riksdagsledamöter har reserverat sig mot den nya och mer restriktiva migrationslagstiftningen. Det är något nästan helt unikt i svensk politik.”

Riksdagsledamoten Elin Lundgren (S) förklarade sitt beslut att reservera sig så här:

“‘Att reservera mig i riksdagsgruppen är inget som jag gör lättvindigt, men för mig finns i den här frågan inget annat sätt’, skriver Elin Lundgren, S-ledamot från Gävleborg.

Hon har sedan flera år profilerat sig på partiets vänsterflank och för en mer human flyktingpolitik.

Detta gjorde alltså Elin Lundgren (S), trots att hon var högst medveten om de förväntade konsekvenserna av beslutet:

“Men att reservera sig mot regeringens politik är att ta allt ett steg lägre, och även riskera sin riksdagsplats. S belönar av tradition lojalitet. Innan beslut fattas är det högt i tak men efteråt förväntas alla följa dem.”

Jonas Andersson (SD) förklarade visserligen varför det sker så sällan redan i december 2018 och av den tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M) 2011 i boken “Knapptryckarkompaniet: en rapport från Sveriges riksdag”, där hon beskriver riksdagsledamöterna som statister och röstboskap åt partiledningarna.

Men det nya är nu att riksdagsledamöternas lojalitetskonflikt nu även har uppmärksammas av medierna och att konsekvenserna för de riksdagsledamöter som sen avviker från partiets uppfattning påminner om de som Uppdrag Granskning berättade om i reportaget “Håll käften och lyd” (SVT 2021-03-03).

Detta reportage handlade nämligen om det höga pris som de offentligt anställda som vågar larma om missförhållanden och kritisera sina chefer öppet riskerar att få betala.

Frågan blir då varför vi ska ha 349 ledamöter i Sveriges riksdag när de ändå bara röstar som partiet vill och därför i princip bara är högavlönade knapptryckare utan prestations- eller närvarokrav, då riksdagsledamöter fortfarande kan strunta i alla sina åtaganden och ändå få arvodet på 69 900 kronor per månad utbetalt (“Riksdagsskolkare ska kunna straffas med indraget arvode”, SR 2021-02-25).

Jag har tidigare förespråkat en minskning till 149 riksdagsledamöter, men omröstningen om till EU:s skuldsättningsfond på ungefär 7 700 miljarder kronor den 24 mars 2021 visade att de kan bli ännu färre (“Här är ledamöterna som röstade ja till EU:s stödpaket”, Nya Tider 2021-03-25).

Då röstade nämligen efter en överenskommelse mellan riksdagspartierna bara 56 av riksdagens 349 ledamöter. Övriga 293 var frånvarande.

Eftersom att M och KD valde att lägga ned sina totalt 14 röster gav de indirekt sitt stöd till majoritetens beslut. Det innebär att Sverige nu ska bidra med 150 miljarder kronor eller 20 000 kronor per svensk i bidrag till EU:s återhämtningsfond (“Nationalekonomen reder ut – så blir EU:s coronafond”, SVT 2021-03-24).

Om däremot M och KD hade röstat med SD och Vänsterpartiet, så hade fonden stoppats med 29 nej-röster mot 27 ja-röster.

Men viktigare än så anser alltså inte riksdagens 349 ledamöter att det är att stå upp för de mänskliga rättigheter som Sverige förbundit sig att följa. En sådan rättighet är Europakonventionens rätt till en rättvis rättegång.

För i valet mellan att vara lojal med den demokratiska rättsstaten och dess medborgare, eller det egna partiet och den egna privatekonomin, vinner alltid de senare över de förra.

Johan Svensson

Sidan uppdaterad 2021-05-01.