Bild: “Riksdagshuset Stockholm Sverige“, den 22 maj 2013 av Hampusrosbo, CC BY-SA 3.0.


Inlägg #16: Johan Svensson förklarar hur det kan komma sig att Sverige idag inte uppfyller villkoren för den demokratiska rättsstaten i 1 kapitlet 1 § tredje stycket regeringsformen.

För denna är trots allt fastslagen i svensk grundlag och Sverige har genom Europakonventionen förbundit sig att garantera alla svenska medborgare har en ovillkorlig rätt till rättvisa rättegångar.

Vilket ansvar har egentligen riksdagens partier och ledamöter samt de etablerade medierna och deras journalister för detta?

Varför röstade en enig riksdag 2018-04-25 nej till införandet av en svensk resningsdomstol och hur kan det komma sig att svenska journalister inte granskar rättsväsendet kritiskt och ifrågasättande?

 

1. Riksdagens hantering av motionen om en svensk resningsdomstol 2017-2018

Den 12 september 2017 lämnade riksdagsledamoten och juristen Caroline Szyber (KD) in motionen “Det måste bli lättare att få resning i Sverige” (motion 2017/18:11) till riksdagen. Kristdemokraterna hade då länge talat om ett resningsinstitut och ville nu att frågan utreddes.

Detta med anledning av Caroline Szyber och KD ansåg att det var “grundläggande att det finns ett förtroende för rättsväsendet” och det “genom att förtydliga möjligheten till resning stärks också rättssäkerheten”.

I motionen framhölls det att flera rättsfall under de senaste åren hade kommit att påvisa behovet av en kompletterande instans till Högsta domstolen, vilken har “makt att både avslå och bevilja resningsansökningar från människor som anser sig oskyldigt dömda”.

Detta nålsöga var enligt Caroline Szyber för “litet”, eftersom att Högsta domstolen i princip bara beviljar resningstillstånd i mål där någon helt ny omständighet har tillkommit, till exempel ny bevisning.

Enligt Caroline Szyber var det i Sverige inte heller rättsväsendets förtjänst att felaktiga domar omprövades och att oskyldiga frikändes:

“I flera uppmärksammade fall har personer som dömts för allvarliga brott blivit frikända efter omprövning – men upprättelsen har inte varit resultat av självsanering. De sällsynta upprättelserna har istället berott på journalisters, juristers, prästers, polisers och vanliga medborgares mångåriga ideella arbete.”

Caroline Szyber såg i juni 2014 med oro på att “likgiltigheten har ökat i samhället” och ville därför se “ett tryggare Sverige med ökat civilkurage” genom en ökad rättssäkerhet för enskilda och ett förtroendeskapande arbete:

“Det börjar i det brottsförebyggande arbetet och i att vi kan lita på varandra. Genom förstärkta resurser till rättsväsendet kan fler brott bekämpas. Hur förtroendeingivande är det när man inser att ens polisanmälan bara läggs på hög hos polisen?”

Riksdagen ställde sig den 13 oktober 2017 bakom det som anfördes i Caroline Szybers motion “Det måste bli lättare att få resning i Sverige” (2017/18:11) om att tillsätta en utredning för att se över behovet att en resningskommission och tillkännagav detta för regeringen.

Frågan kom att behandlas i Justitieutskottet. I betänkandet “Processrättsliga frågor”, 2017/18:JuU15. Utskottet kom att bereda frågan förenklat under punkten 18 i betänkandet.

Den 19 april 2018 kom Justitieutskottet att föreslå att frågan om ett svenskt resningsinstitut skulle avslås. Ingen av de riksdagsledamöter som deltog i beslutet reserverade sig mot detta.

Några av de riksdagsledamöter som deltog i beslutet var Tomas Tobé (M), Susanne Eberstein (S), Johan Hedin (C), Roger Haddad (L), Annika Hirvonen Falk (MP), Magnus Oscarsson (KD), Linda Snecker (V) och Adam Marttinen (SD). Samtliga riksdagspartier fanns alltså representerade i Justitieutskottets beslut.

Riksdagen avslog sedan genom ett beslut samtliga motionsyrkanden under punkt 18 den 25 april 2018. Inte heller vid denna omröstning fanns det någon riksdagsledamot som reserverade sig mot beslutet att avslå Caroline Szybers motion “Det måste bli lättare att få resning i Sverige” (2017/18:11).


2. Behöver Sverige verkligen en oberoende resningsdomstol?

Den enda rimligen tolkningen av riksdagens beslut att avslå motionen om en svensk resningsdomstol är att det inte finns någon politisk opposition i frågan. För det är ju bevisligen så att de svenska riksdagspartier helt saknar intresse av att säkerställa att är en demokratisk rättsstat som garanterar enskilda rättssäkra beslut och domar.

Detta trots att den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen kommer till uttryck i svensk grundlag. Enligt 1 kapitlet 1 § tredje stycket regeringsformen ska “den offentliga makten utövas under lagarna”, vilket anses innebära att all maktutövning ska vara grundad på lag eller annan föreskrift.

Det gör att det framstår som att riksdagspartierna endast slåss om den politiska makten att styra Sverige, den status och lön den medför samt rätten att administrera rättsstaten för sina egna syften.

Lagar stiftas utan en verklig avsikt att de ska följas av myndigheter och domstolar samt för att skapa en bild av riksdagspartierna som handlingskraftiga inför väljarkåren, den som ger enskilda partier och ledamöter mandat att företräda allmänheten och staten.

För bland de som har en insyn i och en förståelse för hur rättsväsendet fungerar idag är det få som anser att det skulle vara möjligt för Sverige att vara en rättsstat utan en oberoende resningsdomstol.

I Thérèse Juels dokumentärfilm “Döms oskyldiga i Sverige?” (2017), om brister i rättssäkerheten för tilltalade i svenska sexualbrottsmål, anser bland andra Högsta Domstolens tidigare ordförande och justitierådet Stefan Lindskog (2008-2018) och den moderate riksdagsmannen Finn Bengtsson (2006-2018) att det är dags för en svensk resningsdomstol.

Stefan Lindskog menar att det går att “sätta ett frågetecken för domstolens oberoende” i resningsärenden, då dessa nästan alltid redan har överklagats till och nekats prövningstillstånd i Högsta domstolen. Han menar vidare att justitieråden är “prejudikatdomare” och att Högsta domstolen “egentligen arbetar med ren juridik och gör prejudikat”. Det, tillsammans med de goda erfarenheterna av oberoende resningsdomstolar i England och Norge, medför enligt Stefan Lindskog “att man borde överväga det även här”, även om han vet att det inte är så många som tycker honom i den frågan.

Utöver de redan nämnda tidigare justitierådet Stefan Lindskog och den tidigare riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M), medverkar bland andra även Högsta domstolens tidigare justitieråd Johan Munck (1987-2010) och Mari Heidenborg (2016-2018) samt journalisterna Jan Guillou och Oisin Cantwell, båda från Aftonbladet, och Dagens Juridiks chefredaktör Stefan Wahlberg.

Enligt Stefan Wahlberg är det en förklaring till att journalister många gånger väljer att lita blint på det som poliser, åklagare och domstolar gör gällande är att de inte har förstått sitt egentliga uppdrag, det vill säga att granska och kritiskt ifrågasätta makthavarna och rättsväsendet. Stefan Wahlberg menar därför att journalisterna måste “förstå att det inte alltid handlar om enstaka misstag i arbetet, utan det kan också handla om systemfel även i land som Sverige”.

I Norge har den norska resningskommissionen sedan 2004 kommit att bevilja resning i 15 % av fallen (“Fler vill ha ett oberoende resningsinstitut”, Dagens-Nyheter 2018-02-04). Av de drygt 2 000 ansökningar, vilket motsvarade ungefär 150 ansökningar per år, hade då 15 procent fått medhåll till resning. Av de nästan 300 resningsmål vars nya domstolsbehandling då var avslutade hade 84 procent av de tilltalade kommit att frikännas.

Med samma siffror för en svensk resningsdomstol kan innebära att Högsta domstolen i strid med Europakonventionens rätt till en rättvis rättegång i artikel 6.1 har kommit att avslå mellan 800 och 1 000 mål per år de senaste åren, trots att det alltså har funnits skäl att bevilja prövningstillstånd.

Till Högsta domstolen inkom under förra året, det vill säga 2020, 6 982 mål. Antalet avgjorda mål var 6 781 och antalet beviljade prövningstillstånd var 123 mål (Se “Domstolsstatistik 2020”, Domstolsverket, s. 26). Det motsvarar 1,81 % av de avgjorda målen. Den låga andelen är ingen tillfällighet, utan resultatet av de reformer som genomfördes för Högsta domstolens arbete 1971, 1981 och 1989.


3. Medförde reformeringen av Högsta domstolen mellan 1971 och 1989 en nedmontering av rättsstaten i syfte att ökad rättseffektiviteten?

År 1970 kom Högsta domstolen att bevilja prövningstillstånd i 14,8 % av antalet avgjorda ansökningar om prövningstillstånd (se “Högsta domstolen – en jubilar i utveckling”, Svensk Juridisk Tidskrift 1989, Olof Höglund, justitieråd och Högsta domstolens ordförande, s. 178-196).

Syftet med 1971 års reform var att stärka underrätternas ställning och funktion och därmed begränsa behovet av fullföljd till högre instans och begränsningar i Högsta domstolens prövning med nya regler avseende rätten till fullföljd. Reformen innebar i princip ett införande av ett tvåinstanssystem i de allmänna domstolarna.

Förhoppningen infriades inte, utan utvecklingen kom istället att gå i motsatt riktning. Antalet fullföljda mål till Högsta domstolen ökade kraftigt och kom 1987 att ha mer än fördubblats till 3 090 mål under en tioårsperiod. Antalet prövningstillstånd som beviljades 1987 var 138, vilket motsvarade 4,2 % av målen.

1981 års reform tog sikte på Högsta domstolens arbetsformer. Syftet var dock detsamma, nämligen att minska arbetsbördan för Högsta domstolen och därigenom främja dess rättsbildande verksamhet. Reformen bidrog i hög grad till en ökad “målavverkning”, det vill säga en större möjlighet till en “effektivare behandling”.

Antalet beviljade prövningstillstånd i Högsta domstolen 1981 var 204, vilket motsvarade 7 % av det totala antalet avgjorda mål (2 783). Vid utgången av 1981 var antalet balanserade mål 1 800, vilket innebär att det under 1981 inkom 4 583 mål i Högsta domstolen.

En av de ändringar som infördes 1981 var skyldigheten för den som söker prövningstillstånd (dispens) att ange skälen för prövningstillstånd. Det skulle inte längre godtas att en sökande endast med återgivande av lagtexten påstod att “det är av vikt för ledning av rättstillämpningen” att hans talan prövas.

Anmärkningsvärt nog kom inte motsvarade skyldighet att gälla för Högsta domstolen, som tvärtom kan avslå ansökningar om prövningstillstånd med att lagtextens dispenskrav inte var uppfyllt. Att skyldigheten att ange individualiserade domskäl vid avslag om prövningstillstånd enligt Europadomstolen även gäller ett lands Högsta domstol tycks vara av underordnad betydelse i Sverige.

Här fortsätter exempelvis såväl Högsta domstolen som Högsta förvaltningsdomstolen och Justitiekanslern och Riksåklagaren, för att nämna några, att avslå överklaganden med standardiserade skäl för domarna eller besluten. Det innebär att rätten till en rättvis rättegång, vilken ska garanteras enskilda enligt artikel 6.1 av Europakonventionen, i Sverige är underordnad statens önskan om att hålla nere kostnaderna för rättsväsendet genom möjligheten till summariska avslag, beslut och domar.

Syftet med 1989 års reform var begränsa möjligheterna för överklagande till Högsta domstolen i syfte att ytterligare begränsa antalet inkommande mål och att se till att domstolen så “snabbt och billigt skulle kunna få fram vägledande prejudikat”. Återigen var alltså statens intresse av effektiv handläggning överordnad enskildas rätt till rättssäkra beslut och domar.


4. Har Sverige en riksdag utan annat intresse än att administrera en orättsstat och en tredje statsmakt som inte vill vara den yttersta garanten för rättsstaten?

Trots andra länders goda resultat för oberoende resningsdomstolar har intresset hittills varit mycket litet för en resningsdomstol i Sverige. Redan i samband med rapporten ”Felaktigt dömda” (2006) förslog 2006-12-21 den dåvarande Justitiekanslern, Göran Lambertz, att regeringen skulle utreda frågan om inrättandet av en särskild ”resningsnämnd” (5953-06-22). Ändå har inget nt sedan dess.

Riksdagsledamoten Gustav Fridolin (MP) ställde ändå med anledning av slutsatserna i Justitiekanslerns rapport “Felaktigt dömda” en skriftlig fråga 2006-06-30 till justitieminister Tomas Bodström (S) om “vilka åtgärder han avser att vidta för att stärka rättssäkerheten och förbättra möjligheten för oskyldigt dömda att få sina fall prövade av en oberoende instans” (2005/06:1902).

Justitieminister Tomas Bodström (S) svarade 2006-07-07 att han “har gett en utredare i uppdrag att se över vissa förfarandefrågor när det gäller resningsinstitutet” och att han därför “vill avvakta utredarens arbete och förslag för att därefter ta ställning till vilka åtgärder som eventuellt bör vidtas”.

Några sådana åtgärder kom varken Justitieminister Tomas Bodström (S) eller någon efterkommande regering att vidta, vilket får anses vara anmärkningsvärt med tanke på att slutsatserna i rapporten “Felaktigt dömda” från 2006 visade på allvarliga rättssäkerhetsbrister.

Några av dessa slutsatser var:

2. Resningar som leder till att den dömde frikänns efter att först ha dömts för grova brott förekom i stort sett inte före 1990 men har sedan ökat kraftigt i antal. 

4. Kravet på rättvis rättegång har i flera fall inte tillgodosetts; den tilltalade har inte blivit juste behandlad. 

6. Fällande domar har grundats på ett ofullständigt underlag och utan att domstolen har tagit det ansvar för utredningen som lagstiftaren tycks ha avsett att den skall ha.

10. Det förekommer flera exempel på spekulativa bedömningsgrunder i de undersökta domarna, alltså att domstolens ställningstaganden har grundats på subjektiva föreställningar om verkligheten hos de domare som dömt.

13. I tre ärenden borde resning ha beviljats, enligt projektgruppen, redan på grundval av den första resningsansökan. De omständigheter som låg till grund för senare resningsbeslut förelåg redan vid det första tillfället.

Det är därför uppenbart att inga åtgärder för att stärka rättssäkerheten i domstolarna och möjligheten för oskyldigt dömda att få sina fall överprövade i en resningsdomstol kommer att vidtas så länge motioner om detta röstas ner av en enig riksdag.

För så länge vi har riksdagspartier utan annat intresse än att administrera en svensk orättsstat för sina egna syften kommer den demokratiska rättsstaten Sverige aldrig att kunna återupprättas och därför inte heller existera annat än på pappret.

Att vi därutöver saknar etablerade medier, en tredje statsmakt, som kan eller vågar granska rättsstaten i syfte att fungera som den yttersta garanten för denna, gör att systemfelen inom rättsväsendet tillåts bestå.

Johan Svensson