Om uppdrag utan granskning i SVT och Aftonbladet

Bild överst på sidan: “Uppdrag granskning vann Kristallen 2013 “, Wikimedia Creative Commons, foto av Frankie Fouganthin, den 30 augusti 2013.

Inlägg #15: Johan Svensson granskar SVT:s Uppdrag granskning.

Lever redaktionen upp till sitt uppdrag att synliggöra missförhållanden, maktmissbruk och att utkräva ansvar för detta?

Eller finns det frågor som är för stora för att granska och makthavare som därför aldrig ställs till svars?

För att få svar på frågorna undersöker Johan Svensson om det finns något som Uppdrag granskning inte berättar i sina program.

Utgångspunkten för granskningen är de tips som Johan Svensson mejlade till Uppdrag gransknings redaktion under åren 2017 till 2019.

Detta för att kunna avgöra om Uppdrag granskning förtjänar tittarnas förtroende genom att vara “noggranna, rättvisa och modiga”.

Den överraskande slutsatsen visar på något som bäst kan beskrivas som ett moment 22 för den granskande journalistiken i Sverige, vilket får långtgående konsekvenser för den svenska rättsstaten.

Hotet mot denna kommer nämligen inte, som företrädare för den indirekta demokratin och staten påstår, utifrån.

Den kommer oväntat nog inifrån, från den svenska staten själv.

Inte från främmande makter som Ryssland och Kina eller Donald Trumps amerikanska presidentadministration och andra anti-demokratiska grupperingar inom Europa och Sverige.

Att det verkligen är så är också lätt att bevisa.

För det första saknas helt anledning för medborgarna och andra att, genom hot och hat, stoppa medierna från att granska varför staten systematiskt tillåts kränka rätten till en rättvis rättegång.

För det andra känner inte medborgarna inte till att den svenska staten systematiskt kränker av denna rätt, de allra flesta tror nämligen på den bild av Sverige som en demokratisk rättsstat som regeringen, riksdagen och traditionella medier som SVT och Aftonbladet målar upp.

För det tredje är den enda som har ett intresse av att stoppa en granskning av rättsstaten den som har allt att förlora på detta, det vill säga den svenska staten.

___________________________________________________________

Kortare versioner av den här texten har tidigare publicerats av Nyhetsbyrån Nota Bene i en reportageserie i sex delar under perioden 18 oktober till 2 november 2020 (se “Vox Populi: Reportage i sex delar om den undersökande journalistiken i Sverige”, Orättsstaten 2020-10-24).

_____________________________________________________________

DEL 1: UPPDRAG GRANSKNING

1.1) OM UPPDRAGETS INNEHÅLL OCH STORA MAKT – FINNS DET SÅDANT SOM INTE KAN BERÄTTAS I TV?

Uppdrag granskning i SVT är Sveriges ledande redaktion för undersökande journalistik. Deras granskningar får ofta ett stort genomslag i samhällsdebatten och har sedan starten 2001 fått många nationella och internationella utmärkelser.

Programmet fick 2013 tv-priset “Kristallen” för årets granskning med reportaget “TeliaSonera – Uzbekistanaffären”.

Enligt riktlinjerna för Uppdrag granskning (“Så här arbetar vi på Uppdrag granskning UG”, 2016) beskrivs redaktionens uppdrag så här:

“Vårt uppdrag är att blottlägga missförhållanden och maktmissbruk och att utkräva ansvar. Vi ska ge medborgarna verktyg för att kunna ta ställning i olika samhällsfrågor i det demokratiska samhället. En förutsättning för det är att vi har tittarnas förtroende. Detta förtroende förutsätter att vi är noggranna, rättvisa och modiga.”

Forskaren Magnus Danielson har granskat Uppdrag granskning (“Han granskar Uppdrag granskning”, Sveriges Radio 2016-11-29). I en avhandling från 2016, framlagd vid Institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet i november samma år, studerade han alla de mer än tusen inslag som sändes mellan 2001 och 2014 och kunde då konstatera att “de som granskar makten utövar själva en avsevärd makt”.

Magnus Danielson kunde nämligen se hur Uppdrag gransknings program ofta kom att fungera som “en slags rättsinstitution”. Han menade att de ofta var uppbyggda som en rättsprocess där reportrarna följde upp ett tips om missförhållanden, intervjuade offer och vittnen samt ställde makthavare till svars.

Nils Hanson, projektledare och ansvarig utgivare på Uppdrag granskning, medgav att de visserligen hade stor makt men att allt de gör skedde i offentligheten och att eventuella felaktigheter i programmen spreds snabbt i sociala medier.

Det intressanta blir därför att undersöka vilka felaktigheter som Uppdragning granskning inte granskar. Finns det missförhållanden och maktmissbruk som redaktionen inte är modiga nog att utkräva ansvar för?

Det var en av de frågor som jag vill ha svar på när jag för fjärde gången sedan december 2016 tog kontakt med Uppdrag granskning i mars 2019 om tips i fallet Sienna (“Medborgarrättsjurist räddade Sienna när rättsstaten svek”, Nya Tider 2019-04-25).

1.2) TIPSET OM KRONOFOGDEMYNDIGHETENS BRIST PÅ RÄTTSSÄKER HANDLÄGGNING PÅ MYNDIGHETSNIVÅ VÄCKER INGET INTRESSE 2016

Första gången jag tog kontakt med Uppdrag granskning var 2016-12-22. Då tipsade jag redaktionen om att jag under ett och ett halvt hade varit ombud för en målsägande som hade fått “ett stort antal betalningsanmärkningar och stora skulder hos Kronofogdemyndigheten på grund av att hon har blivit utsatt för bedrägerier och urkundsförfalskningar”.

Jag skriver att jag kan “visa att det inte bara saknas rättslig kompentens hos enskilda handläggare”, utan att detta även gäller på chefsnivå och att Kronofogdemyndighetens “brist på korrekta rutiner och arbetsmetoder gör att den inte kan utföra sitt uppdrag på ett rättssäkert sätt”.

Ett sådant exempel var att Kronofogdemyndigheten “i ärendet bland annat först förnekat att det inte fanns någon legal möjlighet för gäldenären att riva upp de utslag om betalningsförelägganden som fanns hos den”, vilket man senare medgav, men “trots detta ville Kronofogdemyndigheten inte medge att den hade gjort sig skyldig till fel vid handläggningen av ärendet.”

Ett annat var att jag som ombud för den målsägande tvingades “ansöka om handräckning mot Kronofogdemyndigheten, då myndigheten vägrade att återbetala den lön som felaktigt kommit att utmätas av den brottsutsatta gäldenären”.

Kronofogdemyndigheten kom då att bestrida “betalningsföreläggandet mot sig själv och tvingade ombudet att få frågan prövad i tingsrätten, även om myndigheten inte bestred skulden som sådan.”

Jag skriver avslutningsvis att det i ärendet gick “att visa att samtliga de beslut som Kronofogdemyndigheten tog, oavsett om det var bifall eller avslag, var materiellt felaktiga.”

Uppdrag granskning kom dock aldrig att höra av sig till mig med anledning av de uppgifter som jag lämnade till redaktionen 2016-12-22.

1.3) UPPGIFTER OM EN SVENSK RÄTTSPROCESS SOM FÅR KAFKAS ATT “FRAMSTÅ SOM ETT UNDER AV RÄTTSSÄKERHET” UTAN INTRESSE 2017

Andra och tredje gången jag tar kontakt med Uppdrag granskning är 2017-10-18 och 2017-11-15. Dessa gånger skickas i varje fall automatiskt genererade svar från redaktionen där man skriver “tack för ditt tips!” och att “det kommer att läsas av någon av våra redaktörer”, men att dessa inte kan “ge personlig respons på alla tips”.

Det blev dessvärre inte heller nu aktuellt att göra ett reportage i fallet Sienna. Redaktionen skulle nämligen vid båda tillfällena ha hört av sig “inom kort” i så fall och några personliga svar från Uppdrag granskning får jag aldrig.

Den 18 oktober 2017 skriver jag till Uppdrag granskning igen och frågar om de är intresserade av att granska det svenska rättsväsendet, då “de allmänna domstolarnas,  åklagarnas och JK:s rättstillämpning endast undantagsvis följer de lagar och regler som gäller”.

Jag beskriver först dagens situation inom den svenska rättsstaten:

Domar och beslut där rättstillämpningen inte […] åsidosätts kan i dag [ses] som lyckliga undantag, vilket får rättsprocessen i Franz Kafkas klassiska roman “Processen” från 1925 och listad på en tredje plats på Le Mondes lista över 1900-talets viktigaste böcker, att framstå som ett under av rätts[s]äkerhet.”

Därefter ger jag redaktionen konkreta exempel på det påstådda och systematiska åsidosättandet av lag i svensk i svenska domstolar:

“I ett fall frias t ex en brottsling, utan att det finns något lagstöd för detta. 

I ett annat fall kränker domstolarna ett brottsoffer ytterligare genom att neka denna sin lagstadgade rätt till skadestånd pga brottet.

I ett tredje fall gör sig domare skyldiga till grova brott under handläggningen av ett mål och skapar nya brottsoffer, trots att de enligt domareden svurit att “döms efter Sveriges lag och laga stadgar” och “aldrig lag vränga  eller orätt främja”. “

Jag skriver till sist om vad jag anser vara den största skandalen i svensk rättshistoria:

“Och varför inte börja berättelsen “in medias res” genom att börja med att förklara för läsarna varför Högsta domstolen nu för andra gången (!) måste återförvisa samma fråga (!!) för ny prövning i hovrätten på grund av grovt rättegångsfel?

Detta torde vara första och enda gången det händer i svensk rättshistoria som detta inträffar. Skandalen är redan ett pågående faktum och den största inom svensk rättshistoria.

Rättegångarna mot Tomas Quick, Kaj Linna och till och med Sveriges rättsstridiga dubbelbestraffning av skattebrotten bleknar i jämförelse med denna skandal.”

Men inget av dessa påståenden om rättsliga övergrepp och systemfel inom rättsväsendet får någon på Uppdrag gransknings redaktion att höra av sig.

1.4) INTE HELLER UPPGIFTER OM VÄNSKAPSKORRUPTION PÅ HÖGSTA NIVÅ INOM STATEN VÄCKER REDAKTIONENS INTRESSE 2017

2017-11-15 skriver jag andra mejl till Uppdrag granskning på mindre än en månad och det tredje totalt i fallet Sienna:

“Hej,

Uppdrag granskning lyfter ofta fram korruption och grov brottslighet inom olika branscher och myndigheter (Paradisläckan, Digitala utpressare, Helikopteraffären i Sjöfartsverket, Telias mutaffärer i Uzbekistan).

Gemensamt för dessa granskningar är att de oftast innebär att personer inom rättsväsendet kommenterar dessa i programmen.
 
Åklagare väcker sen ofta åtal för brott och att domstolar meddelar domar med anledning av era granskningar.

Nu undrar jag om det inte är dags för Uppdrag granskning att granska den vänskapskorruption och de brott som systematiskt begås av högre åklagare, hovrättsdomare och domare i Högsta domstolen?”

Därefter ger jag redaktionen på Uppdrag granskning ett konkret exempel på detta:

“Jag kan vidare visa att detta sker systematiskt och är sanktionerat av JK. Det finns därför inga möjlighet för enskilda att få sina rättigheter enligt lag och Europakonventionen tillgodosedda i Sverige, varför jag nu förbereder ett antal klagomål Europadomstolen där jag stämmer Sverige för kränkning av rätten till en rättvis domstolsprövning enligt artikel 6.

Att inte ens ordföranden för Brottsofferjouren, en före detta överåklagare och en i medierna ofta anlitad rättsexpert , vågar ta strid för ett brottsoffer som helt uppenbart har fått sina rättigheter enligt svenska lag och Europakonventionen kränkta visar enligt min mening hur stor rädslan är för att ifrågasätta de som har makten inom rättsväsendet.

För Sven-Erik Alhem kom nämligen den 22 februari 2017 att tacka nej till 50 000 kronor till valfritt välgörande ändamål mot han kunde visa att mitt överklagande av en hovrättsdom var felaktigt i sak.

Sven-Erik Alhem tackade nej, trots att överklagandet inte skulle ta honom mer än 20 minuter att läsa igenom och trots att Brottsofferjouren”.

Inte heller detta tips till Uppdrag granskning får alltså någon av programmets redaktörer att höra av sig.

1.5) HÅRD SÅLLNING GÖR ATT UPPGIFTEN OM HÖGA DOMARE SOM SKAPAT FALSKA BEVIS I BROTTMÅL INTE GRANSKAS 2019 – ELLER ÄR DEN FÖR STOR FÖR ATT GRANSKA?

Den fjärde, och förmodligen sista, gången jag tar kontakt med Uppdrag granskning i fallet Sienna är 2019-06-12. Jag hade då kommit att skicka en förfrågan 2019-03-22 till kontakt@svt.se först.

Då får jag faktiskt ett personligt svar av redaktionen. Den som svarar är Anna Engholm, en av redaktörerna på Uppdrag granskning. Jag mejlar 2019-06-12 en fråga till redaktionen om vilken reporter jag ska kontakta, om jag vill lämna “ett tips om maktmissbruk inom rättsväsendet”.

Anna Engholm svarar 2019-08-06 att jag kan mejla detta till granskning@svt.se, “så fördelar någon av oss redaktörer mejlet till den mest lämpade reportern, om tipset väcker intresse”:

Jag skriver därför redan samma dag ett nytt mejl till Anna Engholm. Jag tillsände samtidigt kopior av detta till Uppdrag gransknings båda programledare, Ali Fegan och Karin Matsson.

Anledningen var att jag hoppades att programledarna skulle vilja “göra en uppföljning av granskningen “Utredning nedlagd – en granskning av rättsväsendets arbete med våldtäktsanmälningar”, som visades i SVT 2019-03-21.

Jag skriver med hänvisning till att det nu inte handlar om våldtäktsutredningar som läggs åt sidan, utan bland annat anmälningar om brott av höga domare:

“Fast den här gången handlar det om sex juristdomare i en hovrätt (!) som begår brott i myndighetsutövningen (!) för att kunna döma till nackdel (!) för en målsägande (!), två riksdagsledamöter och  högprofilerad professor i rättsvetenskap som begår brott genom att vägra följa vägledande praxis i brottsskadeärenden för att kunna neka ett brottsoffer närmare än halv miljon kronor i skadestånd, Högsta domstolens vägran att pröva en målsägandes yrkande om kränkningsersättning på över 100 000 kronor – trots att detta innebär att Högsta domstolen bryter mot svensk lag, sin egen praxis och rätten till en rättvis rättegång i artikel 6-1 av Europakonventionen – samt JK:s, Riksåklagarens och Högsta domstolens brottsliga skyddande av de sex juristdomarnas brottsliga tjänstefel.

Jag kan visa att mina påståenden är sanna med hänvisning till objektiv bevisning, främst lagakraftvunna beslut och domar men även andra allmänna handlingar såsom myndighetskorrespondens.”

Jag avslutar med att be dem höra av sig till mig så snart som möjligt och påpekar vilket som är mediernas huvuduppgift i en rättsstat:

“För i en rättsstat är medierna den yttersta garanten för denna genom att granska rättsväsendet och avslöja de rättsövergrepp som begås av företrädare för detta. Utan denna granskning hade t ex Kaj Linna ännu suttit fängslad på livstid för ett mord, trots att det inte fanns någon bevisning till stöd för detta.”

“Skulle även ett program som Uppdrag granskning sakna modet att granska rättsväsendet finns det ingen rättsstat, då det som bekant är de granskande medierna som är den yttersta garanten för denna.”

Jag passar även på att jämföra de ekonomiska konsekvenserna för den målsägande i fallet Sienna med de konsekvenser som enskilda kommuner, regioner och andra statliga myndigheter i Uppdrag gransknings reportageserie “Sverigefakturorna” (SVT 2018-10-10 och 2018-10-24):

“Till sist vill jag framhålla att det handlar om en kvinnlig målsägande som genom de brottsliga tjänstefelen, åsidosättandet av lag och tvingande rättspraxis, har nekats lagliga skadestånd på över 600 000 kronor. Detta motsvarar över tre årslöner för henne.

I Uppdrag gransknings sommarprogram “Sverigefakturorna” som sändes i går kunde det visas att Sveriges kommuner, kommunbolag, landsting/regioner och statliga myndigheter under perioden 2012 – 2016 betalat närmare 88,5 miljoner kronor till bluffbolag på de svarta listan. Per år under femårsperioden har alltså 17,7 miljoner kronor betalats ut. Med minst betalande 300 kommuner, kommunala bolag, landsting och myndigheter handlar det om i genomsnitt 59 000 kr per år och betalare.

Enbart kommunernas och landstingens totala omsättning under 2018 var enligt SKL 1 042 miljarder kronor. Det innebär att det totala beloppet på 88,5 miljoner inte ens utgör en tiondels promille av deras årsomsättning.

För enbart den målsägande handlar det här som sagt om tre årslöner efter skatt som hon i strid med lag, dvs på grund av brott, har nekats av rättsväsendet.”

I den första delen avslöjade Uppdrag granskning hur svenska kommuner köpt varor, bland annat issmältningsmedel, våtservetter och rengöringsmedel, från oseriösa företag och lurats på miljoner av skattebetalarnas pengar. I den andra delen granskade programmet personerna bakom bluffen.

Min jämförelse visar dock tydligt att Anna Engholms påstående om att Uppdrag granskning “måste sålla väldigt hårt” bland alla de tusentals tips som kommer in visserligen är sant, men att det inte förklarar varför man inte ens vill ta del av den objektiva bevisningen för mina påståenden.

Kommunerna och regionerna i reportagen om “Sverigefakturorna” drabbades av en sammanlagd årlig ekonomisk skada som motsvarade mindre än 0,1 % av deras årsomsättning. Samtidigt uppgick enbart den ekonomiska skadan för brottsoffret i fallet Sienna till mer än 211 % av hennes heltidslön före skatt 2018.

1.6) SILAR UPPDRAG GRANSKNING MYGG OCH SVÄLJER ELEFANTER?

“– Det här är ett enormt slöseri med skattemedel, säger antikorruptionsrevisorn Louise
Brown” (“Experten om bluffakturorna: ‘Jag vill kalla det här korruption 2.0′”, SVT 2018-10-24).

“Uppdrag gransknings kartläggning visar att kommunanställda runt om i Sverige betalat tusentals fakturor som skickats till dem från oseriösa aktörer. Företag har lockat med gåvor och presentkort – för att sedan hota om att berätta för chefen. Enligt antikorruptionsrevisorn Louise Brown handlar det om strukturerad utpressning.”

Till sist:

“Om samma granskning görs igen om tre år, ser det likadant ut då? 

– Jag hoppas inte det för det här är ett enormt slöseri med skattemedel och det urholkar gemene mans förtroende för kommunpolitiker och tjänstemän. Jag hoppas att vi nu sett tillräckligt för att pådriva en diskussion om de ändringar i lagstiftningen som krävs, säger Louise Brown.”

Det bör här framhållas att bara för att någon har gjort en dåliga affär så innebär detta att denne har blivit utsatt för ett brott. Köplagen utgår ifrån att avtal mellan företag ingås mellan två jämbördiga avtalsparter.

Som köpare är här kommunerna och regionerna betydligt större sett till omsättning än säljarna i “Sverigefakturorna”, varför de förutsätts ha kunskapen att kunna avgöra om de erbjudna varorna säljs till marknadsmässiga priser eller inte.

Samtliga fem bolag som fanns med i den första delen av programmet “Sverigefakturorna” fanns dessutom med på på Förenande Bolags varningslista (“Ang. Uppdrag Gransknings Avsnitt ‘Sverigefakturorna'”, Internet Sweden 2018-10-14).

Vidare är de 88 miljoner som kommuner, regioner och statliga myndigheter köpt in varor som issmältningsmedel, våtservetter och rengöringsmedel inte en ren förlust. Beloppet måste rimligen minskas med varornas faktiska marknadsvärde.

Till sist känner jag inte heller till att någon person skulle ha kommit att fällas för utpressning, bestickning eller mutbrott med anledning av Uppdrag gransknings reportage om bolagen bakom “Sverigefakturona”.

Det troligaste är att de gåvor, främst biobiljetter och presentkort på Systembolaget, som strider mot kommunernas och regionernas etiska riktlinjer för mutor och gåvor har kommit att skickas tillbaka till bolagen utan någon rättslig prövning i domstol (“Blufföretag snärjer kommuntjänstemän med dyra gåvor”, SVT 2018-10-12).

DEL 2) DEN GRANSKANDE JOURNALISTIKENS MOMENT 22

Jag kontaktar i början av den 6 januari 2020 en “oberoende” journalist för att höra efter om det finns någon möjlighet för journalisten att granska de uppgifter som jag hade kommit att lämna till Uppdrag granskning i fallet Sienna.

Det första jag vill veta är om journalisten anser sig “vara bunden av en lojalitetsplikt gentemot svenska medier och svenska myndigheter”. För i så fall finns det ingen anledning för mig att skicka journalisten “stora mängder handlingar” i fallet Sienna, det vill säga det fall som SVT:s Uppdrag granskning så sent som i augusti 2019 inte ens ville ta del av handlingarna i, “och mina fullständiga personuppgifter”.

Detta då jag av erfarenhet vet att journalisten i så fall inte kommer att “våga eller vilja berätta att i Sverige tystas visselblåsare ner av inte bara av myndigheter som Högsta  domstolen, Riksåklagaren och Justitiekanslern – utan även av de traditionella och alternativa svenska medierna”.

Journalisten svarar redan samma dag “självklart är jag det”. Den 7 januari 2020 förtydligar journalisten svaret:

“Jag är självständig och lyder inte under någon som helst lojalitetsplikt till de aktörer du nämner. 

På detta erbjudande svarar då journalisten samma dag att det saknas möjligheter att åta sig uppdraget ens mot betalning:

Att medierna inte granskar systemfel inom rättsstaten Sverige beror alltså på att de själva är en del av detta systemfel.

DEL 3: DET DEMOKRATISKA SAMTALET – FINNS ETT SÅDANT OCH VEM ELLER VILKA ÄR DET SOM HOTAR DET I SÅ FALL?

I en intervju kommenterade Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) uppgifter om att SVT-medarbetare nu tvingas få livvaktsskydd efter hat och hot så här (“Stefan Löfven om hoten mot SVT-profilerna: Avskyvärt”, Aftonbladet 2020-09-22): 

“Det är en så grundläggande del av vår demokrati att vi har undersökande media. Att krafter då använder de här medlen är avskyvärt. Det är något vi måste arbeta väldigt, väldigt strukturerat emot”.

Ändå är det uppenbart att vi inte har några “undersökande media” i egentlig mening. För det finns ingen granskning av systemfel inom varken rättsstaten eller medierna. Det finns därför inte heller någon svensk rättsstat, då en sådan garanterar alla medborgare rätten till en rättvis rättegång samt har just medier, en tredje statsmakt, som granskar rättsväsendet.

Det finns i dag ingen som talar öppet om detta. Då och då yttras kritik mot att rättsstatens principer inte efterlevs på systemnivå, men den är då indirekt och får läsas mellan raderna. Ofta används uttryck som “hot mot rättsstaten” för att beskriva frånvaron av en rättsstat.

I debattartikeln ”De vita fläckarna – ett hot mot demokratin” (Europaportalen 2019-11-27) skriver exempelvis Gunnar Hökmark (M), tidigare ledamot i Europaparlamentet 2004-2019 och svensk riksdagsledamot 1982-2004, att ”den som tror att bara högerpopulism hotar rättsstaten bör vidga perspektivet och se socialdemokraternas agerande”.

I en intervju om rättsväsendet och om hans misstankar om att domstolarna höjer beviskraven i publika mål svarar chefsåklagaren Stefan Lundberg så här på en fråga om vi “verkligen har självständiga och oberoende domstolar” (“Åklagaren: ‘Det springer runt massor av skyldiga på gatorna'”, Expressen 2020-10-02):

“Ja, det kan man fråga sig.”

Stefan Lundberg borde rimligen veta vad han talar om. Har har ändå över 30 års erfarenhet som åklagare och är idag, utöver chefsåklagare, även strategisk samordnare för det brottsförebyggande arbetet vid Ekobrottsmyndigheten.

Carl Heath, särskild utredare för att värna det demokratiska samtalet, har i ett betänkande lämnat till regeringen den 29 september 2020 dragit slutsatsen att “näthatet i dag är så omfattande att det stör det demokratiska samtalet och därmed utgör ett hot mot demokratins funktionssätt i Sverige” (“Allvarligt – näthat slår mot demokratin”, SvD 2020-09-29).

Enligt Carl Heath medför förekomsten av “hård kritik, hat och hot” att en av fyra undviker att utrycka sina politiska åsikter på nätet, att “var tredje politiker som utsatts för trakasserier, hot eller våld undvikit att uttala eller engagera sig i en viss fråga” och att en av “fyra av tio journalister har någon gång avstått från att bevaka vissa ämnen eller personer på grund av risken för hot”.

Carl Heath menar även att den digitala tekniken har gjort det enklare att sprida desinformation och propaganda. Enligt honom är det inte bara ryska aktörer som sprider detta, även om dessa är särskilt aktiva:

“Desinformation och propaganda sprids också av högerextrema grupperingar, det kinesiska kommunistpartiet, den amerikanska presidentadministrationen liksom av andra, ofta anti-demokratiska, grupperingar inom Europa och Sverige.”

Ett av de förslag som Carl Heath lämnar för en “stärkt demokratisk motståndskraft” är att regeringen bör anta en nationell strategi mot “desinformation, propaganda och näthat”.

Rebecca Weidemo Uvell har kritiserat de slutsatser som Carl Heath lämnar i sitt betänkande. Enligt henne hotas inte det demokratiska samtalet “av att åsikter man ogillar finns och sprids och att vissa av dessa ifrågasätter sådant som det finns en konsensus kring” (“Yttrandefrihet ska inte skydda makthavare”, SvD 2020-10-01).

Hon menar att yttrandefriheten inte heller ska användas för att “skydda makthavare från att kritiseras” och anser vidare att det är fel att klumpa ihop jobbiga åsikter “till näthat och propaganda och kalla det ett hot mot demokratin”.

EU-parlamentarikern Jessica Stegrud (SD) blev nyligen avstängd från Facebook i ett dygn för att hon ansågs bryta mot bolagets uppföranderegler när hon kallade en person som hade sammankopplat Sverigedemokrater och nazister i ett inlägg som hon hade skrivit för ”okunnig”.

Enligt en ledarskribent är avstängningen ett exempel på ”en av de mest oroande tendenserna för det demokratiska samtalet i dag” (”Stegrud tillbaka men problemet består”, SMP 2020-10-15). Att ”ett privat företag som har rätt att stänga av och censurera” efter eget godtycke gör det är nog så allvarligt, men att vi nu har en svensk regering som föreslås göra detsamma är betydligt allvarligare.

För det skulle innebära att rätten att delta i det demokratiska samtalet begränsas ytterligare och att demokratin inte tillhör oss alla.

DEL 4: VAD KOSTAR RÄTTVISAN DEN SVENSKA STATEN OCH VAD HAR VI EGENTLIGEN “RÅD” MED?

Rättvisa kostar pengar. Stora pengar. Allt från polisens brottsutredningar till åklagarnas väckande av åtal, försvarsadvokaternas och målsägandebiträdenas arvoden, domstolarnas rättegångar, de tilltalades och de målsägandes överklaganden samt kriminalvårdens verkställande av utdömda straff medför stora kostnader för staten.

Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet samt juridisk kommentator i SvD och rättsexpert i TV3:s “Trolljägarna”, skriver i ett inlägg på sin Twitter-sida 2020-07-27 att “rättsstaten kostar”, det vill säga att den måste få kosta väldigt mycket.

Detta som en kommentar till ett konstaterande av Hanna Gadban samma dag om att en mördares advokat fått en miljon kronor i ersättning. Eller som hon också utrycker det: “En miljon!”

2019 var statens kostnader för rättsväsendet 49,4 miljarder kronor (“Statsbudgetens utgifter”, Ekonomifakta 2020-09-30). Kostnaderna för internationellt bistånd, migration och nyanlända invandrares etablering uppgick samtidigt till 73 miljarder kronor.

När regeringen presenterade sin höstbudget för 2020 fanns inga extra pengar till Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Sveriges Domstolar. Detta trots en allt större arbetsbelastning och trots att Åklagarmyndigheten tidigare har varnat för att man kan behöva minska sin verksamhet och säga upp ett hundratal åklagare utan ökade anslag (“Höstbudgeten gör att åklagare tappar hoppet”, Aftonbladet/TT 2020-09-24).

Åklagaren Emma Berge, som var mycket pessimistisk till Åklagarmyndighetens fortsatta möjligheter att fullgöra sitt uppdrag, kommenterade budgeten så här:

“– Den här höstbudgeten gör att åklagare tappar hoppet, trots att det är åklagare som behövs för att det ska bli effekt av alla straffskärpningar som skett”.

Hon tyckte att det var “obegripligt att satsningen på polisen inte går hand i hand med motsvarande satsning på Åklagarmyndigheten” och ansåg att “dagens knappt 1 000 åklagare [skulle] behöva öka till 1 200 för att åklagarna ska få en rimlig arbetsbelastning”. Enligt Emma Berge hade 80 nya åklagare rekryterats fram till och med augusti i år, men att det samtidigt hade slutat 42.

Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) tillbakavisar dock åklagarnas kritik och menar att både han och regeringen följer hela rättskedjan “jättenoga”. Stefan Löfven menar vidare att Åklagarmyndigheten dessutom hade “fått rejält tillskott” sedan 2014, varför hans uppfattning var att den skulle ha “ett överskott också i år” (“Löfven: Åklagarmyndigheten har överskott”, Aftonbladet 2020-09-22).

Även justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) bemötte kritiken mot att det saknades särskilda satsningar på domstolarna och Åklagarmyndigheten med samma argument:

“– Domstolarna går med över 180 mkr i överskott i år, som kan föras över till nästa år. Åklagarmyndigheten har fått ökade anslag med över 30 procent sedan 2014, och går också med överskott både i år och nästa år”. 

Regeringens uppfattning delas däremot inte av riksåklagare Petra Lundh, som uppger att Åklagarmyndigheten kommer att behöva minska bemanningen genom att inte anställa nya åklagare när de som nu är anställda slutar för att få en budget i balans till 2022-2023. Hon ser vidare följande ekonomiska behov för de kommande tre åren:

“Det vi behöver är framför allt stabila planeringsförutsättningar med en långsiktig inriktning. Generellt behövs en årlig anslagshöjning med åtminstone 50 miljoner kronor per år för att behålla en oförändrad bemanning”.

Enligt Petra Lundh blir det nedskärningar för åren 2022 och 2022 om det inte kommer nya anslag (“Riksåklagaren: Vi riskerar att bli en flaskhals”, Aftonbladet 2020-09-24):

“– Nästa år kommer vi klara det eftersom vi har överskott i år. Men sedan, 2022–2023 kommer vi att behöva dra ner om vi ska ha en budget i balans.”

Något som Petra Lundh ser som en oundviklig konsekvens av regeringens höstbudget:

“– Det skulle kunna innebära att vi blir en flaskhals i systemet, om polisen levererar en massa till oss och vi inte kan ta hand om det. Och det blir ju kontraproduktivt när det gäller kriminalpolitiken, när man nu försöker vidta en mängd andra åtgärder.”

Det innebär sammanfattningsvis att vi har en regering med en justitieminister som inte anser sig ha råd att ge Åklagarmyndigheten 100 miljoner kronor i nya anslag för att bibehålla oförändrad bemanning under åren 2022 och 2023.

Att regeringen under samma period anser sig ha råd att sänka arbetsgivaravgifterna för unga med till en kostnad på 10,38 miljarder kronor gör att motiveringen går att ifrågasätta (“Reformtabell – En kraftfull ekonomisk omstart”, Regeringen 2020-09-21).

Särskilt då många menar att det är osäkert om det verkligen leder till lägre arbetslöshet för unga (“Skarp kritik mot budgetförslag om sänkta arbetsgivaravgifter för unga – igen”, SVT 2020-09-16).

John Hassler, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, kallar sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga för “en felaktig prioritering”, då “de flesta unga har inga större problem att ta sig in på arbetsmarknaden” och stödet istället borde ha gått “till de som riskerar att bli kvar i arbetslöshet; äldre eller boende i glesbygd”.

Tidigare hemligstämplade uppgifter från Polisen visar dessutom att antalet poliser i yttre tjänst har minskat de senaste fem åren, trots att befolkningen som helhet har ökat (“Desperata brevet till Löfven: Polisen kommer inte”, Fplus 2020-10-06):

“Siffrorna säger att det fanns 9 226 poliser i yttre tjänst år 2015. Den siffran sjönk till 9 049 år 2019, vilket innebär en minskning från 94 till 88 poliser per 100 000 invånare i Sverige.”

Samtidigt som antalet poliser ute gatorna minskar så ökar våldet, inbrotten och antalet ligor. Brotten är nu så många att Polisen inte längre med att utreda alla dessa. Att detta kan få katastrofala konsekvenser för tilliten till Polisen, rättsstaten och samhället i stort inser nog alla, utom Stefan Löfven och regeringen.

Vi har dessutom en justitie- och migrationsminister, Morgan Johansson (S), som i valet mellan rättssäkerhet, lag och ordning eller ökad migration och nya undantagsregler för personer utan asylskäl, väljer det senare framför det förra genom bland annat nya lättnader i den så kallade gymnasielagen (”Regeringen överens om migrationspolitiken”, Aftonbladet 2020-10-07).

På regeringens hemsida uppger Morgan Johansson (S) att han vill Sveriges ”migrationspolitik ska vara långsiktigt hållbar och brett förankrad”. Ändå är det i dag enligt den senaste opinionsundersökningen från Sifo/SvD bara 8 % av landets befolkning som vill se en ökad invandring (“Ökat flyktingmotstånd kopplas till kriminalitet”, SvD 2020-09-30).

Förklaringen till det ökade motståndet mot invandringen är enligt Sifo att ”allt fler kopplar svenskar kopplar invandringen till kriminalitet”. Uppfattningen ”att utomeuropeiska invandrare har varit starkt överrepresenterade inom grov vålds- och sexualbrottslighet åtminstone sedan 1980-talet fram till i dag” får stöd flera studier och Brottsförebyggande rådets egna rapporter (“(”Minst 58 % av svenskarna vill se en minskad invandring”, Nya Dagbladet 2020-10-05).

Det bör här framhållas att kopplingen mellan invandring och kriminalitet inte är tagen helt ur luften. När det gäller ökningen av sexualbrotten framstår den nästan helt som importerad. Uppdrag granskning kunde i programmet ”Dömda för våldtäkt” (SVT 2020-08-22) visa att 58 % av de som hade dömts för våldtäkt födda utanför Europa, främst i Afrika eller i Mellanöstern.

En annan granskning av Expressen visade att 98 % av de som hade dömts för gruppvåldtäkt under åren 2016 till 2017 var antingen födda utomlands eller i Sverige av två föräldrar som var födda utomlands (”De är män som våldtar tillsammans”, Expressen 2018-03-20).

Men denna koppling blundar uppenbarligen justitieminister Morgan Johansson (S) och regeringen för, då både migrationsminister Morgan Johansson (S) och regeringen nu vill se en ökad invandring.

Samma dag som Socialdemokraterna och Miljöpartiet kom överens om att remittera Migrationskommitténs förslag med ett antal tilläggsförslag ställde Marcus Oscarsson, journalist och politisk expertkommentator på TV4, en fråga om den fortsatta migrationen i ett inlägg på Facebook (“S säger ja till MP-förslag. M och SD rasar. Analys: Löfven lovar en sak men levererar något annat”, Marcus Olofsson 2020-10-07).

Två dagar senare hade 29 201 personer röstat om de ville se en ökad, oförändrad eller minskad migration till Sverige alternativt ingen alls under de kommande åren. Då var det 95,6 % som uppgav att de ville se en minskad migration och bara 2,6 % som ville att den skulle öka. Av de som ville att migrationen skulle minska var det hela 80,4 % som inte ville ha någon migration alls.

Det bör här nämnas att Marcus Olofssons konto i Facebook enligt Medieakademien är det som har det femte störst inflytandet i Sverige på Twitter, Instagram, Facebook och Youtube (“Maktbarometern: JLC mäktigast i sociala medier”, SVT 2020-10-06).

Räknar man bort rena nöjeskonton,  så finns förutom Marcus Olofssons konto endast Greta Thunberg (7) och Sverigedemokraterna (9) bland de tio konton som har flest följare. Marcus Olofssons konto är alltså störst när det gäller politik.

En annan journalist med stort inflytande är PM Nilsson. Han var mellan 1999 och 2008 chef för ledarredaktionen på Expressen och tillträdde 2013 som politisk redaktör på Dagens industri. I en ledare med anledning av Socialdemokraternas och Miljöpartiets migrationsöverenskommelse kritiserar han starkt Morgan Johanssons (S) sju år som justitieminister (“Dags för missförtroende mot justitieministern”, Di 2020-10-07).

PM Nilsson menar att rättsstaten under denna tid har förvandlats till ett “skämt” och att “det sakliga läget nu är sådant att det finns starka skäl för riksdagen att markera mot en person som misskrediterar regeringens just nu viktigaste ministerpost”.

För under de sju senaste åren som Morgan Johansson (S) varit justitieminister har “den brottsutveckling som skadar och skakar landet […] eskalerat under hans vakt” med “handgranatsprängningar, kraftiga detonationer, skjutningar och avrättningar på öppen gata” samt “kriminella nätverk tar kontroll över bostadsområden, näringsverksamheter och i praktiken rättsprocesser”.

Detta är samma bild som enligt PM Nilsson tecknas i kriminalreportern Lasse Wierups bok ”Gangsterparadiset”:

“I mötet med en allt råare och välorganiserad brottslighet är det tydligt att Sverige systematiskt har gått in för att försvåra för fällande domar, minimera strafflängden och sätta uppenbart skyldiga och farliga personer på fri fot. Rättsstatens principer ska värnas men den allt bredare erfarenheten av den svenska rättsstatens principer är att de gynnar brottslingar på ett oproportionerligt sätt. Unika svenska domstolsregler gör till exempel att övertygande bevis i åklagarens och polisens förundersökningar inte erkänns i domstol. Rättsstaten framstår som ett skämt.”

Trots detta kan alltså Morgan Johansson (S) troligen sitta kvar som minister fram till riksdagsvalet 2022. För i rättsstaten och gangsterparadiset Sverige framstår numera allt, från det politiska skådespelet i riksdagen till det rättsliga skådespelet i domstolarna, som ett skämt.

Under tiden kan aktörerna i detta skådespel – de grovt kriminella och deras försvarsadvokater, de folkvalda yrkespolitikerna och andra höga företrädare för staten – fortsätta att skratta hela vägen till banken.

På de svenska skattebetalarnas och brottsoffrens bekostnad.

DEL 5: KAN MEDIER SOM AFTONBLADET OKRITISKT HYLLA STATENS RÄTTSPOLITIK OCH SAMTIDIGT VARA TROVÄRDIGA I SIN KRITISKA GRANSKNING?

Oisín Cantwell, journalist på Aftonbladet, fick 2014 Advokatsamfundets journalistpris med motiveringen att han “dag ut och dag in” kommenterar “aktuella rättsfrågor på ett pedagogiskt, initierat och nyanserat sätt” samt för att “hans journalistik präglas av ett konsekvent rättssäkerhetsperspektiv och bidrar till att motverka kriminalpolitisk populism” (“Fullmäktige sa ja till konsumenttvistnämnd”, Advokatsamfundet 2014-06.

I en av sina krönikor hyllar Oisín Cantwell regeringens rättspolitik (“Morgan Johansson stod upp för rättssäkerheten”, Aftonbladet 2020-09-18) efter en direktsänd tv-debatt mellan justitieministern Morgan Johansson (S) och Ulf Kristersson (M), partiledare för “högerpartiet”:

“Med allt detta sagt stod Morgan Johansson i går i en uppjagad och alarmistisk samtid och sa i en tv-studio att Sverige ska bevara sin position som en av världens mest respekterade rättstater.

En hållning som är värd respekt.”

Det är alltså samme Oisín Cantwell som har påstått att det var en högerextrem och främlingsfientlig myt att  “Tommie Lindh mördades då han försökte avbryta en våldtäkt som en man från Sudan var i färd med att begå” och kallat den nyhetsförmedling som Aftonbladet och andra “gammelmedia” tillhandhåller för en “journalistik som tar ansvar” (“Berättelsen om mordet på Tommie Lindh är falsk”, Aftonbladet 2020-05-20).

Att det i själva verket är Oisín Cantwells och Aftonbladets berättelse som är falsk framgår av förundersökningsprotokollet i det brottmål i Ångermanlands Tingsrätt där Tommie Lindhs mördare, Abubaker Mohamad Awad, den 19 oktober 2020 dömdes till livstids fängelse för mord, mordförsök, två fall av grov våldtäkt och olaga hot (”Mördade Tommie Lindh – får livstids fängelse” Nya Tider 2020-10-20).

Journalisten Chang Frick kan nämligen visa att åklagaren Stina Sjöqvists påstående om att våldtäkterna och mordet på Tommie Lindh skulle ha varit skilda i ”tid och rum” inte stämmer med de uppgifter som lämnats i polisförhör (“Förundersökningen visar att åklagaren ljög om Tommie Lindh”, Nyheter Idag 2020-09-30):

“Denna uppgift är också falsk då mordet och den ena våldtäkten ägde rum på samma toalett. Den orala våldtäkten, enligt gärningsmannens egen berättelse, ägde rum direkt efter att Tommie knivhöggs – det vill säga nära i tid och i samma rum.”

Enligt ett annat så kallat alternativt media, Nyhetsbyrån Nota Bene, var mordet på Tommie Lindh även politiska motiverat (“Politiskt motiv bakom mordet på Tommie Lindh”, NB Nyhetsbyrån 2020-09-30):

“Abubaker ska ha skrattat medan han brutalt knivhögg Tommie Lind, och sa: ‘Jag har mördat honom’.  

Den utlösande faktorn var att Abubaker ansåg att Tommie Lindh var rasist för att han ägde en SD-keps.”

Den sanna berättelsen om mordet på Tommie Lindh tycks alltså berättas av det som Oisín Cantwell anser vara de “goda” och “ansvarstagande” etablerade medierna till “vänster”, utan av de medier som han benämner som “populistiska”, “främlingsfientliga” och  “högerextrema”.

Fast frågan är varför Oisín Cantwell anser att hans och Aftonbladets “hållning” i rättspolitiska frågor är värda den “respekt” som de anser sig förtjäna?

De klarar ju bevisligen inte ens av att stava ordet “rättsstat” korrekt. För i den ovan nämnda rättskrönikan “Morgan Johansson stod upp för rättssäkerheten” (Aftonbladet 2020-09-18) skriver Oisín Cantwell nämligen “rättstater” med ett ”s”.

Det ska givetvis vara två “s” i ordet ”rättsstater”, något även en tidning som anser sig vara “oberoende” och “socialdemokratisk” borde klara av.

När jag kontaktade Oisín Cantwell 2017-09-12 med uppgifter om yrkesdomare i hovrätt och Högsta domstolen som systematiskt åsidosatte lag i fallet Sienna (”Medborgarrättsjurist räddade Sienna när rättsstaten svek”, Nya Tider 2019-04-25) visade han aldrig något intresse av dessa, något som framstod som en märklig prioritering för mig.

Han hade nämligen nyligen uppmärksammat ett fall i en migrationsdomstol där domare hade åsidosatt lagen och därmed brutit mot domareden, men saknade alltså intresse att uppmärksamma det faktum att domare i tingsrätterna, hovrätterna och Högsta domstolen gör det systematiskt.

Oisín Cantwell hade nämligen i maj 2017 avslöjat att tre nämndemän i strid med lagen hade beslutat att bevilja ett sjukligt äldre par uppehållstillstånd. Dessa skulle egentligen ha kommit att utvisas till Grekland istället.

Han kommenterade då Justitieombudsmannen beslut att inleda en förundersökning om brott så här (“Nämndemän stoppade utvisning – misstänks för brott”, Aftonbladet 2017-09-01):

“– Jag välkomnar att JO inleder en förundersökning och har aldrig stött på något liknande. Även nämndemän svär domareden och vi kan inte ha domare som åsidosätter lagen, säger Oisin Cantwell.”

Sist i mitt mejl till Oisín Cantwell den 12 september 2017 framhöll jag vad som blir konsekvensen av att det systematiska åsidosättandet av lag i svenska domstolar inte uppmärksammas:

“Jag kan nämligen visa att det inte finns någon rättssäkerhet I Sverige. Den är endast en illusion som existerar i teorin och inte praktiken. Din granskning av nämndemännen som stoppade en utvisning  är ett exempel på detta. För där kom JO att inleda en prövning först efter det att domen uppmärksammades i Aftonbladet.
 
Utan mediebevakning kan rättsväsendet fortsätta att åsidosätta lag, grundlag och Europakonventionen.”

Genom sin tystnad kom Oisín Cantwell att varken han eller Aftonbladet bryr sig om rättsstaten och dess principer. Tystnaden visade också tydligt att Aftonbladets politiska hållning inte är ”oberoende” socialdemokratisk, utan regeringsvänlig.

Aftonbladets granskning av svensk rättspolitik är därför inget annat än en ”falsk berättelse” och dess syfte tycks alltså endast vara att upprätthålla vänstermediernas myt om Sverige som ”en av världens mest respekterade rättsstater”.

 

DEL 6: ÄR SVERIGE EN RÄTTSTAT OCH VEM ELLER VILKA ÄR DET I SÅ FALL SOM SKULLE FÖRLORA PÅ EN GRANSKNING AV DENNA?

Europakonventionens rätt till en rättvis rättegång i artikel 6.1 garanterar alla svenska medborgare just detta. Denna mänskliga rättighet, som även förutsätter att hela förundersökningen har varit rättvis, anser sig dock inte den svenska staten ha “råd” med.

För genom att lägga ned brottsutredningar, inte väcka åtal eller bevilja prövningstillstånd sparar staten stora pengar. I Uppdrag gransknings program “Utredning nedlagd” (SVT 2019-03-12) visades det att andelen uppklarade våldtäktsbrott hade minskat och att inte ens ett av tio fall klarades upp.

Hur mycket det skulle kosta staten per år att garantera alla en rättvis rättegång är givetvis svårt att säga. Även om det kanske inte handlar om en fördubbling av de 49,4 miljarder som rättsväsendet kostade oss förra året, så står det klart att det handlar om mångmiljardbelopp.

Pengar som den svenska staten helt säkert inte anser sig ha råd med. Den har inte ens råd att att ge åklagarmyndigheten de 50 miljoner per år under 2022 och 2023 för att kunna behålla sin bemanning oförändrad.

Detta samtidigt som regeringen i sin höstbudget för 2020 anser att det finns utrymme att sänka arbetsgivaravgifterna för unga till en kostnad av nästan 18 miljarder kronor under de kommande tre åren.

Den enda som skulle förlora på en granskning av systemfel inom rättsväsendet är alltså den svenska staten och inte, vilket företrädare för staten hävdar, en främmande makt. Det är inte heller de brottsoffer som nekas upprättelse av staten när deras polisutredningar läggs ned eller åklagare väljer att inte väcka åtal, trots stark fällande bevisning.

En rättsstat förutsätter dock fria och oberoende domstolar samt lika fria och oberoende medier. Sverige har inget av dessa och är därför inte heller någon demokratisk rättsstat. Vi har däremot en regering med en justitie- och migrationsminister som satsar mer pengar på migration och bistånd än på rättsväsendet.

Att tro att svenska medier som SVT, Aftonbladet och andra “gammelmedia” skulle komma att uppmärksamma detta sorgliga faktum framstår som naivt.

Det är lika naivt som att tro att bankerna själva skulle komma att anmäla brott mot lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, om de skulle komma att överta Finansinspektionens tillsynsansvar.

En redaktion för undersökande journalistik som inte vill ta del av objektiv bevisning för systemfel inom staten är enligt min mening lika trovärdig och icke-korrumperad som en polismyndighet som skulle tacka nej till att få provskjuta en revolver som påstås ha använts för att mörda landets statsminister eller en regering som inte bärgar hundratals kroppar efter en färjekatastrof, trots att det hade varit fullt möjligt.

Att tro att traditionella svenska medier som SVT och Aftonbladet skulle komma att uppmärksamma att den svenska rättsstaten inte existerar framstår som naivt. Det är lika naivt som att tro att bankerna själva skulle komma att anmäla brott mot lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, om de skulle komma att överta Finansinspektionens tillsynsansvar.

Tidigare hemligstämplade uppgifter från Polisen visar dessutom att antalet poliser i yttre tjänst har minskat de senaste fem åren, trots att befolkningen som helhet har ökat (“Desperata brevet till Löfven: Polisen kommer inte”, fPlus 2020-10-06):

“Siffrorna säger att det fanns 9 226 poliser i yttre tjänst år 2015. Den siffran sjönk till 9 049 år 2019, vilket innebär en minskning från 94 till 88 poliser per 100 000 invånare i Sverige.”

Samtidigt som antalet poliser ute gatorna minskar så ökar våldet, inbrotten och antalet ligor. Brotten är nu så många att Polisen inte längre med att utreda alla dessa. Att detta kan få katastrofala konsekvenser för tilliten till Polisen, rättsstaten och samhället i stort inser nog alla, även om inte alla vill medge det.

Rebecca Weidemo Uvell anser att det är ”stötande” och ”obegripligt” att riksdagspolitiker som Veronica Palm (S) fortfarande kan ha kvar generösa villkor år efter år efter avslutade uppdrag, samtidigt som de kan fakturera stora belopp i egna bolag (”Stäng av gräddfilen för tidigare politiker”, Expressen 2020-10-24).

Andra som har utnyttjat denna gräddfil är de tidigare statsministrarna Göran Persson (S) och Fredrik Reinfeldt (M). Men förklaringen till att ”detta elitens kryphål inte har täppts till ännu” är att det inte finns någon verklig politisk opposition i Sverige.

Bristen på en sådan opposition förklarar också varför det inte finns någon rättsstat (”Så skapade Sverige en självkorrumperande myndighetskultur”, Ledarsidorna 2020-10-24) och varför Stefan Löfven (S) och hans regering tillåts fortsätta bedriva sin skadliga politik mandatperioden ut.

Det är nämligen bara medborgarna som förlorar på den, inte politikerna.

Johan Svensson