Bild överst på sidan: “Anne Ramberg, generalsekreterare Advokatsamfundet”, Wikimedia Creative Commons, Frankie Fouganthin, den 6 mars 2014.

 

Inlägg #11: Johan Svensson fortsätter att granska Advokatsamfundet och dess tidigare generalsekreterare Anne Ramberg.

I en uppmärksammad skandaldom från Solna tingsrätt 2018-02-19 kom två nämndemän från Centern att fria en tilltalad för att han ansågs komma från en bättre familj än den kvinnliga målsäganden.

Domen fördömdes av politiker, advokater och rättsexperter på grund av att nämndemännens bevisvärdering stred mot grunderna i svensk rätt och kom att bli känd som den så kallade Sharia-domen.

Anne Ramberg, Advokatsamfundets dåvarande generalsekreterare, menade till och med att domen “hör inte hemma i svensk rätt”.

Ändå kom Advokatsamfundets disciplinnämnd 2018-09-20 att fria en advokat, trots att han bevisligen hade kommit att åsidosätta god advokatsed på ett allvarligt sätt.

Den enda rimligen förklaringen till det friande beslutet kan enligt Johan Svensson endast vara, även om det inte sägs uttryckligen, att advokaten ansågs ha en högre social och rättslig status än den kvinnliga målsäganden som anmälde honom.

För i annat fall handlar det om något ännu allvarligare, nämligen ett medvetet åsidosättande av en absolut rättsregel.

Johan Svensson visar dessutom att staten inte bara har varit representerad vid Disciplinnämndens beslut, Advokatsamfundets egen “sharia-dom”, utan att staten även har kommit att godkänna den i efterhand.


SOLNA TINGSRÄTTS SHARIA-DOM

När domskälen i Solna tingsrätts dom 2018-02-19 i mål B 3551-15, den så kallade sharia-domen där två nämndemän från Centern kom att frikänna en 37-årig man från misshandel av sin hustru med hänvisning till bland annat att han kom från en bättre familj än kvinnan, blev kända i medierna (“Friad för misshandel – kom från en ‘bra familj'”, SvD 2018-03-04 ) ledde det till en tävling mellan politiker och jurister om vem som kunde fördöma den hårdast.

De två nämndemännen, Ebtisam Aldebe och Hasan Fransson, kom att uteslutas ur Centern av partistyrelsen redan efterföljande dag och centerledaren Annie Lööf kom att kalla vissa av motiveringarna i domen, som att “det inte är ovanligt” att kvinnor ljuger om att de har blivit misshandlade för att få en egen lägenhet och att det normala för kvinnor som gift sig enligt sharialag, och sen blir misshandlade inom äktenskapet, är att vända sig till sin släkt “så att saken kan lösas inom familjen” och inte till polisen, för ”hårresande” och ”förfärliga” (“Efter kritiserade domen – Centern utesluter nämndemännen ur partiet”, SVT 2018-03-05).

Ebtisam Aldebe var Centerpartiets tredjenamn på riksdagslistan 2006 och har tidigare uppmärksammats för att ha kommit att föreslå möjlighet för muslimer i Sverige att söka dispens från svensk arvs- och familjerätt (“Maud Olofsson har fortsatt förtroende för Aldebe”, SVT 2006-05-11). Ebtisam Aldebe, som även kom att kandidera för Centern till riksdagsvalet 2018, har även hävdat att den svenska lagstiftningen inte duger eftersom den “inte grundar sig på islamiska principer” (“Svensk lag, aldrig sharia. C brister åter i ansvar.”, Sydsvenskan 2018-03-05).

Solna tingsrätt kom sedan, bara tre dagar efter det att nämndemännen hade uteslutits ur Centern, att meddela att dessa stängts av från sin tjänstgöring i domstolen med omedelbar verkan (“Solna tingsrätt stänger av två nämndemän”, Aftonbladet 2018-03-08). Samma dag meddelades det även att det hade kommit in en JO-anmälningar mot ansvarig domare, nämndemännen och tingsrätten med anledning av domen.

JO kom därefter i ett beslut mindre än tre månader senare att kritisera juristdomaren i målet för att hon “inte gick igenom de skrivna domskälen med nämndemännen innan domen expedierades”, eftersom “att den som läser domskälen inte rimligen kan komma fram till någon annan ståndpunkt än att hon borde ha gjort det” (“JO:s beslut 2018-05-24 i dnr 2243-2018 ).

ADVOKATSAMFUNDETS KRITIK MOT SHARIA-DOMEN

Advokatsamfundet kom med anledning av Solna tingsrätts dom att på nytt att rikta kritik mot det nuvarande nämndemannasystemet (“Friande dom skapar debatt kring nämndemän”, 2018-03-05).

Detta på grund av att tingsrätten i domskälen, som alltså hade kommit att bestämmas av de två nämndemän som ville frikänna den tilltalade, hade värderat “bevisningen på ett sätt som strider mot principerna för bevisvärdering i svensk rätt”.

Tingsrätten skrev nämligen att den tilltalade mannens familj ”verkar vara en bra familj” i motsats till den kvinnliga målsägandens familj, och att det hade betydelse för bedömningen av skuldfrågan.

Anne Ramberg, Advokatsamfundets dåvarande generalsekreterare, ansåg därför att det vore lämpligt att ersätta dagens röstsystem med ett där nämndemännen får en kollektiv röst. Detta för att säkerställa att de inte ska kunna “rösta över juristdomaren” (“Anne Ramberg om domen: ‘Hör inte hemma i svensk rätt'”, Expressen 2018-03-05).

Kristdemokraternas partiledare, Ebba Busch, reagerade också starkt på den friande domen i Solna tingsrätt och skrev att “vissa värderingar får inte vara valbara i Sverige” och att för att vårt samhälle ska “hålla ihop så måste vi tala samma etiska språk” (Twitter 2018-03-05).

HOVRÄTTENS ÖVERPRÖVNING AV SHARIA-DOMEN

Svea hovrätt kom genom en dom 2018-12-12 i mål B 2728-18 att fälla den tilltalade mannen för misshandel och dömde honom till tre månaders fängelse.

När det gäller utredningen kom samma bevisning att läggas fram i hovrätten som vid tingsrätten. I de ovanligt utförliga domskälen anger hovrätten tydligt vad som gäller för bevisvärderingen i målet.

Under rubriken “Värdering av muntlig bevisning” klargör hovrätten att det för trovärdigheten av de uppgifter som har lämnats i målet saknas betydelse vilken familj och vilket kön uppgiftslämnaren har:

“För bedömningen av trovärdigheten och tillförlitligheten i de uppgifter som lämnats
– och därmed även vilken tilltro som domstolen kan sätta till dem – saknar det däremot
självständig betydelse vilken bakgrund som den hörda personen har. Till exempel är
det uteslutet att tillmäta en viss utsaga större eller mindre betydelse på grund av att personen som lämnat den tillhör en viss samhällsgrupp eller släkt. Självklart är också att exempelvis dennes kön, etnicitet eller sexuella läggning inte spelar någon som helst
roll för bedömningen.”

Vid bedömningen av skuldfrågan ansåg hovrätten att målsägandens berättelse framstod som trovärdig. Den hade varit klar, lång, detaljrik och nyanserad samt framstod som självupplevd. Berättelsen ansågs därför ha gett fullt stöd för åklagarens gärningspåstående.

ADVOKATSAMFUNDETS EGEN “SHARIA-DOM” I DISCIPLINNÄMNDEN

Som ombud för en målsägande i ett brottmål, Hovrätten för Övre Norrlands mål B 601-16, kom jag 2018-02-19 att anmäla den tilltalades försvarsadvokat till Advokatsamfundets disciplinnämnd.

Advokaten hade 2017-01-11 förelagts att inkomma med bevisuppgift i målet (se hovrättens aktbilaga 130). Hovrätten kom därefter att uppmana honom att inkomma med uppgiften ytterligare fyra gånger mellan 2017-01-19 till 2017-02-17 (se hovrättens händelsenummer 94, 95, 96 och 97).

Trots detta hade advokaten 2018-02-16, det vill säga mer än 1 år och 1 månad efter hovrättens föreläggande, ändå inte kommit att besvara föreläggandet och inte skulle komma att göra det. Huvudförhandlingen i målet hölls nämligen bara tre dagar senare.

Det innebar att han, genom att inte ha kommit att besvara hovrättens förläggande om att inkomma med bevisuppgift i målet, brutit mot regel 6.1.2 i god advokatsed. Advokaten hade vidare inte heller agerat med ”sådan omsorg och på det sätt som god rättsskipning kräver ” och därför brutit mot regel 6.1.1:

“En advokat skall verka för att av rätten meddelade förelägganden följs och att förfrågningar från rättens sida besvaras utan dröjsmål.”

Jag framhöll därför att advokaten skulle tilldelas en varning för sin underlåtenhet att inkomma med ett svar på hovrättens föreläggande, något som han enligt god advokatsed var skyldig att göra.

För detta framgick av Disciplinnämndens avgöranden i till exempel 38/1997, 108/2002, 46/2005 och 14/2006 (se ”Advokatetik. En praxisgenomgång”, Claes Peyron, 2017, andra upplagan, s. 154), enligt vilka sådana förelägganden ”skall” efterkommas.

För “om dröjsmålet varit av mindre betydelse har erinran tilldelats, till exempel i 28/1994” och “har myndigheten tvingats påminna utan resultat har påföljden regelmässigt blivit varning, till exempel i 38/1997, 108/2002, 46/2005 och 14/2006”.

Trots detta ansåg Disciplinnämnden inte skulle föranleda någon åtgärd i disciplinärendet mot advokaten (se nämndens beslut 2018-09-20 i D-2018/0386, bilaga 42). Skälet för detta var att advokaten ansågs ha “tillbakavisat anmärkningarna och redogjort för sitt handlande samt omständigheterna i målet”. Vidare ansåg Disciplinnämnden att det mot advokatens redogörelse “inte presenterats någon utredning som visar att han brutit mot god advokatsed”.

Så frågan är då hur Disciplinnämnden kunde anse att advokaten hade kommit att motbevisa mina påståenden om att han hade brutit mot god advokatsed?

I sitt yttrande 2018-03-05 anförde advokaten att hovrätten den 29 september 2017 hade kommit att avvisa mig som ombud i målet med följande motivering:

“Den oskicklighet som han har uppvisat får dessutom anses ha fördröjt målets handläggning på ett inte obetydligt sätt. Mot denna bakgrund finner hovrätten att Johan Svensson ska avvisas som ombud i målet.”

Advokaten hade med andra ord undgått disciplinpåföljd eftersom att anmälarens ombud, det vill säga jag, påstods ha agerat klandervärt. Detta var givetvis inte sant (se till exempel aktbilaga 1 i Högsta domstolens mål Ö 80-18), men skulle det verkligen spela någon roll om inte även hovrättens andra avvisning av mig som ombud i målet innebar “att en från rättssäkerhetssynpunkt väsentlig regel har åsidosatts”?

För det får anses vara bevisat att beslutet 2017-09-29 att avvisa mig som ombud i målet en andra gång, liksom det första beslutet 2017-05-24, borde ha undanröjts och återförvisats till hovrätten för fortsatt handläggning (se Högsta domstolens beslut 2017-08-24 i mål Ö 2914-17)?

Men vilken roll hade det egentligen spelat för Disciplinnämndens bedömning i ärendet om det hade varit sant att jag hade agerat klandervärt i målet? Rimligen ingen alls, då det fanns objektiv bevisning för att advokaten hade brutit mot en absolut regel genom att inte besvara hovrättens föreläggande om att inkomma med bevisuppgift.

Går det att dra någon annan slutsats att Disciplinnämnden ansåg att varken jag eller anmälaren, en kvinnlig målsägande, hade lägre rättslig eller social status än advokaten och att han därför inte kunde kritiseras (jfr “bra familj”)?

Att hovrätten 2018-03-06 hade kommit att döma anmälarens före detta man för två fall av grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning, fyra fall av bedrägeri och elva fall av urkundsförfalskning genom att ta lån i hennes namn och förfalska hennes namnteckningar spelade däremot ingen roll för nämndens friande beslut.

Denna slutsats, att anmälarens sociala eller rättsliga status har en avgörande betydelse för Disciplinnämndens prövning, får visst stöd av att advokaten senare samma år komma att tilldelas en varning i ett annat disciplinärende (se nämndens beslut 2018-12-13 i D-2018/1523, bilaga 201).

Advokaten hade då anmälts av Advokatsamfundets styrelse för att han, utan giltigt skäl, hade uteblivit från en huvudförhandling i ett brottmål och detta trots att han tidigare hade fått flera tidigare varningar för samma förseelse.

Advokaten kunde med andra ord kritiseras eftersom att anmälaren, Advokatsamfundets styrelse, hade högre social- eller rättslig status än honom.

Disciplinnämndens beslut att inte lämna någon kritik mot advokaten i beslutet 2018-09-20, trots objektiv bevisning för att han hade brutit mot en absolut regel, berodde i bästa fall att jag som ombud för anmälaren ansågs ha en lägre social eller rättslig status än honom. I värsta fall var det ett medvetet åsidosättande av en rättslig regel.

Oavsett visar hovrättens fällande dom i sharia-målet att anmälarens familjetillhörighet, kön och sexualitet saknar betydelse vid värderingen av bevisningen mot en tilltalad. Detsamma gäller därför givetvis om anmälaren har lägre social eller rättslig status än den tilltalade eller om anmälaren tidigare är dömd för samma eller ett annat brott än det som den tilltalade misstänks för.

För i annat fall skulle en högavlönad vd inte kunna dömas för våldtäkt mot en hotellstäderska eller för misshandel mot en man som tidigare dömts för grovt narkotikabrott.

Disciplinnämnden ser dock allvarligt på fall där advokater inte efterkommer Advokatsamfundets förelägganden. Detta framgår bland annat av uppmärksammade disciplinärendet 18/0405 mot advokaten Elisabeth Massi Fritz, som enligt en artikelserie i Aftonbladet under 2018 påstods ha uppmanat biträdande jurister att vid debitering lägga på tid som inte motsvarat nedlagt arbete eller tidsåtgång (“16 tidigare anställda hos Massi Fritz vittnar”, Aftonbladet 2018-02-22).

Nämnden ansåg att advokat Elisabeth Massi Fritz allvarligt hade åsidosatt god advokatsed gällde innehållet i de biträdande juristernas anställningsavtal, men även för att hon under handläggningen inte hade efterkommit Advokatsamfundets förelägganden (se “Disciplinnämndens verksamhet 2018”, Sveriges Advokatsamfund 2019, s. 11-12).

Advokat Elisabeth Massi Fritz tilldelades därför en varning som förenades med den högsta straffavgiften på 50 000 kronor (“Mazzi Fritz tilldelas varning av Advokatsamfundet”, Aftonbladet 2018-08-27). Fyra ledamöter samt den dåvarande generalsekreteraren, Anne Ramberg, var dock skiljaktiga och ansåg istället att hon skulle uteslutas ur Advokatsamfundet.

DEBATTEN OM DAGENS NÄMNDEMANNASYSTEM 

I en analys av Solna tingsrätts dom skrev Rickard Wessman, affärsjurist samt tidigare pressekreterare och politiskt sakkunnig på Justitiedepartementet för M, att Advokatsamfundets och Anne Rambergs kritik mot nämndemannasystemet i den debatt som blossade upp direkt efter domen var “lika skadlig som falsk”, eftersom att den gav “en bild av en permanent rättsröta i domstolarna” (“Efter Solnadomen: Nämnden och eliten”, 2018-03-14):

“Andelen nämndemannadomar ligger runt 1 procent, och av dessa står sig en tredjedel i hovrätten, enligt en undersökning. […] Att nämndemännen skulle vara ett hot mot rättssäkerheten går inte att belägga.”

Med andra ord tycks samtliga “felaktiga” domar i första instans, där nämndemännens röst har kommit att avgöra utgången, att ändras vid prövningen i andra instans, där juristdomarna är i majoritet och därför kontrollerar utgången i 100 % målen.

Rickard Wessmans slutsats var att domstolar helt utan lekmannadomare riskerar att “undergräva tilltron till rättsstaten”. Anledningen till detta var enligt honom att nämnden blir ett oberoende “kontrollorgan som säkerställer att utdömandet av straff inte blir en intern process för yrkesjurister med intressegemenskap”, det vill säga den rättsstat som Advokatsamfundet och Anne Ramberg förespråkar.

Allmänheten har visserligen i dag insyn i rättsprocessen genom nämndemannasystemet, men enskilda nämndemän har inga reella möjligheter att påverka utgången av rättsstridiga domar. Dessa tystas effektivt ned genom att anmälningar om brottsliga tjänstefel och överklaganden läggs ned, avvisas eller avslås utan prövning i sak samt att medierna inte granskar detta när det kommer till deras kännedom.

I den meningen har vi redan en juriststat, en rättsstat utan oberoende kontrollorgan som säkerställer enskildas rätt till rättvisa rättegångar. Intressegemenskapen med staten är både systematiserad och överordnad rättsstatens principer inom både rättsväsendet och medierna.

Att Sverige systematiskt kränker Europakonventionens rätt till en rättvis rättegång i artikel 6.1 har jag redan visat tidigare. Enbart i Högsta domstolen kan det vara så många som ungefär 800 mål per år som nekas prövningstillstånd genom summariska avslag, trots att det sannolikt finns skäl för att pröva överklagandena (“Därför uppfyller den svenska orättsstaten inte villkoren för rättsstaten” (Orattsstaten.se 2019-10-15).

Norge har nämligen sedan 2004 ett oberoende resningsinstitut. Detta inrättades för att just garantera enskilda rätten till en rättvis rättegång. Den norska resningskommisionen har sedan starten kommit att bevilja resning i 15 % av fallen. Av de ungefär 5 000 till 5 500 överklaganden som idag inkommer till Högsta domstolen är det för närvarande endast ca 150 av dessa som beviljas prövningstillstånd. Med samma siffror som i Norge borde det minst vara mellan 750 till 825 som beviljas det.


SLUTSATSER OM ADVOKATSAMFUNDETS SHARIA-DOM

I Advokatsamfundets egen sharia-dom, det beslut i disciplinärende som jag redogjort för ovan (se beslut 2018-09-20 i D-2018/0386, bilaga 42), deltog advokaterna Biörn Riese och Anna Steén samt den före detta landshövdingen Barbro Holmberg, som representant för det offentliga.

Av de tre ledamöter som deltog finns inte längre statens representant kvar i Disciplinnämnden. Barbro Holmberg är i dag 68 år och var mellan åren 2003-2006 Migrationsminister för S.

De andra två ledamöterna, advokaterna Biörn Riese och Anna Steén, finns däremot fortfarande kvar i Disciplinnämnden. De borde rimligen varken kunna sitta kvar i nämnden eller få praktisera som advokater. I varje fall om Advokatsamfundet och staten vill fortsätta låtsas som att Sverige är en rättsstat.

För “nämndemän som driver en partipolitisk eller annan agenda i domstolarna har inget i svenska rättssalar att göra” och “sharia har ingen plats i Sverige.” (Sydsvenskans ledare den 5 mars 2018).

Detsamma måste därför anses gälla både ledamöter och advokater.

Ebba Busch (KD) har redan gjort klart att “vissa värderingar får inte vara valbara i Sverige” och sagt att för att vårt samhälle ska “hålla ihop så måste vi tala samma etiska språk”.

Och enligt Anne Ramberg hör Solna tingsrätts sharia-dom “inte hemma i svensk rätt”.

Det gör i så fall inte heller Advokatsamfundets egen sharia-dom.

Av de elva ledamöterna i Advokatsamfundets disciplinnämnd är tre av dem offentliga representanter, utsedda av regeringen. De andra åtta är advokater. Nämndens samtliga elva ledamöter samt Advokatsamfundets generalsekreterare, som har rätt att delta och att skriva sig skiljaktig, sammanträder bara i ärenden där en prövningsavdelning bestående av tre ledamöter inte är eniga i sitt beslut.

Med anledning av Advokatsamfundets egen sharia-dom tycks det som att de tre offentliga representanterna i Disciplinnämnden utgör en kontrollpost för staten.

Syftet med denna skulle då kunna vara att säkerställa att rättsreglerna följs i ärenden där besluten inte utmanar det rättssystem som staten vill upprätthålla och åsidosätts i ärenden utmanar detta.

Som inte det räckte utövar även Justitiekanslern, “statens jurist”, tillsyn över advokatväsendet. Detta för att helt komma att säkerställa att Advokatsamfundets disciplinnämnd inte fattar “fel” beslut i principiellt viktiga frågor (se “Om oss” / “Om Justitiekanslern” – “Tillsyn över advokaternas disciplinverksamhet”, JK.se).

Justitiekanslern tar del av alla beslut i disciplinnämnden och har möjlighet att överklaga besluten inom fyra veckor. Att enskilda inte har möjlighet att begära omprövning av nämndens beslut innebär ett åsidosättande av rätten till en rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Denna garanterar nämligen enskilda, vid prövningen av deras civila rättigheter och skyldigheter eller av anklagelser för brott, en rätt till en prövning i två instanser (se RH 2012:82).

Detta kan jämföras med ärenden om brottsskadeersättning. Dessa kan inte heller överklagas enligt 24 § brottsskadelagen, men sökanden har enligt 26 § en generell rätt att begära omprövning i Nämnden för brottsskadeersättning inom tio år från Brottsoffermyndighetens tidigare beslut (jfr vad som sägs om preskriptionstiden i 19 § brottsskadelagen; se även “Brottsskadelagen (2014:322). En kommentar”, Anders Dereborg och Ann-Christine Lindeblad, 2018, upplaga 1:1, s. 154).

Bestämmelserna om omprövning i brottsskadelagen har utformats på detta sätt för att garantera att frågan om rätten till brottsskadeersättning, som är en civil rättighet i Europakonventionens mening, uppfyller Europakonventionens krav om domstolsprövning (se “Brottsskadelagen (2014:322). En kommentar”, s. 164-166).

Europadomstolen har tidigare kommit att slå fast att Brottsskadenämndens prövning tillgodosåg de krav som artikel 6.1 uppställde på en domstolsprövning (se “Europadomstolens dom 1997-07-01 i målet Rolf Gustavsson mot Sverige”).

Utan att gå in på frågan om Europakonventionens krav på domstolsprövning inom skälig är tillämplig på disciplinärenden, så kan jag bara konstatera att det givetvis även borde finnas en möjlighet för enskilda att få beslut i Advokatsamfundets disciplinnämnd omprövade.

I varje fall om Sverige ska göra anspråk på att vara en rättsstat och inte en stat där advokater ägnar sig åt att skydda staten mot medborgarna och vice versa.

Post scriptum (efter tips från Peter “LexNoxa” Martinsson):

Att Mari Heidenborg, Sveriges Justitiekansler sedan september 2018, även är medlem i  “Hilda”, Advokatsamfundets nätverk för kvinnliga advokater och jurister i ledande positioner inom det svenska rättsväsendet, gör att det finns anledning att ifrågasätta om inte JK ska anses vara jävig vid sin tillsyn av besluten i Disciplinnämnden.