Bild överst på sidan: “Anne Ramberg, generalsekreterare Advokatsamfundet”, Wikimedia Creative Commons, Frankie Fouganthin, Mars 2014.

Inlägg #8: Johan Svensson granskar Advokatsamfundet och dess tidigare generalsekreterare Anne Ramberg.

I tidningen Advokaten nr 8 2017 hyllade Anne Ramberg rättsstaten och ställde upp ett antal villkor som måste vara uppfyllda i en sådan.

Hon hade tidigare fastslagit att rätten att företrädas av en advokat var en sådan rättsstatlig princip.

Men skulle hon och Advokatsamfundet verkligen komma att stå upp för denna okränkbara rätt?

Jag därför mejlade henne en fråga om detta med anledning av att jag då hade nekats advokat av ett tiotal advokatbyråer i ett mål där staten var motpart.

Läs min fråga och Anne Rambergs oväntade svar på denna.

 

Advokat Anne Ramberg fyller 68 år den 26 augusti i år. Hon var mellan 2000 till 2019 generalsekreterare för Advokatsamfundet och tilldelades 2006 H.M. Konungens medalj av 12:e storleken för ”framträdande insatser för svenskt rättsväsende”.

Anne Ramberg har länge förespråkat en generös flyktingpolitik, bedrivit asylaktivism kallat invandrarfientliga grupper för “bruna råttor” (“Om asylrätt, humanitet och gatans parlament”, blogg 2016-09-21) och sagt att “humanismen kräver att alla kanske måste göra avkall en del på välfärden för att hjälpa till när det blir en flyktingkatastrof” (“Anne Ramberg – en sluten asfaltsblomma men ingen blyg viol”, Sveriges Radio 2016-09-18).

Efter sin tid som Advokatsamfundets generalsekreterare har Anne Ramberg fortsatt att förespråka en generös flyktingpolitik. I debattartikeln “Nu måste de ensamkommande få amnesti” (Uppsala Nya Tidning 2020-07-31) skriver Anne Ramberg och två andra kvinnliga före detta toppjurister och asylaktivister, den tidigare justitiekanslern Anna Skarhed och den tidigare advokaten och hovrättsrådet Nanna Töcksberg Zelano, att “det finns skäl att känna skam och djup sorg över hur Sverige behandlat dessa barn och ungdomar” och att “amnesti nu är det enda förnuftiga och humana!”

Under Anne Rambergs tid som generalsekreterare kom Advokatsamfundet bland annat att tillstyrka den nya utlänningslagstiftning som trädde i kraft den 31 mars 2006. Denna reform, med tre migrationsdomstolar och Kammarrätten i Stockholm som Migrationsöverdomstol, ansåg hon vara “en av de största inom domstolsväsendet som ägt rum i modern tid”, även om det var “en mycket dyr reform” (“Rätten till advokat”, Tidningen Advokaten nr 8 2005).

Anledningen till att Anne Ramberg och Advokatsamfundet kom att tillstyrka reformen var för “att rättssäkerheten för de asylsökande skall öka och advokatens roll stärkas”. Men att det egentligen endast handlade om att öka antalet välbetalda uppdrag för där klientens arvode garanteras och betalas av staten är uppenbart.

Anne Ramberg ansåg nämligen att Migrationsverket i Malmös beslut att enbart låta advokater som var verksamma 10 mil från Malmö förordnas som offentliga biträden i asylmål var “ytterligare ett exempel på inskränkning i det fria advokatvalet” och att hade svårt att förstå “lagstiftarens sorglöshet vad gäller tillhandahållandet av access to justice för medborgarna”.

För med begreppet “medborgarna” kan Anne Ramberg endast avse de i Sverige yrkesverksamma advokaterna. De som söker asyl här är ju nämligen utländska medborgare, utan svenska medborgarskap.

Ett annat “hot” mot rättssäkerheten (läs: hot mot advokaternas rätt till höga ersättningar och betalningar garanterade genom staten) som Anne Ramberg nämner i artikeln är “den mycket låga ersättning som advokater får genom rättshjälpen”, vilket gör att “det snart inte kommer att finnas några advokater som är beredda att företräda enskilda” och inte finns “någon återväxt inom traditionella rättsområden som familjerätt och vanlig vardagsjuridik med enskilda som klienter”.

Andra “exempel på hur klientens rätt till advokat äventyras” eller “ingrepp i rätten till advokat” var enligt Anne Ramberg “att regeringen bejakar en utveckling där advokaten har cirka tjugo procent lägre lön än en rådman” och “Justitiekanslerns intensifierade granskning av advokaters räkningar och hovrättens benägenhet att nedsätta av tingsrätten fastställda arvoden är ett annat”.

Anne Rambergs tidigare uttalande om att “humanismen kräver att alla kanske måste göra avkall en del på välfärden för att hjälpa till när det blir en flyktingkatastrof” gäller därför sannolikt inte “alla”. Att advokater skulle komma att åta sig humanitära uppdrag för lägre ersättningar framstår i varje fall inte som sannolikt, då hon ser sådana ersättningar som hot mot rättssäkerheten.

Märkligt nog verkar Anne Rambergs påståenden om enskildas “rätt till advokat” inte gälla alla, även om det för henne tycks vara självklart att det omvända ska gälla. Det framstår nämligen som att Anne Ramberg anser att advokaterna i rättsstaten Sverige har en rätt till en obegränsad tillgång av statligt ersatta klienter.

För när jag tar kontakt med Anne Ramberg 2017-11-19 med anledning av hennes artikel “Om #metoo och familjen Flinta” (Tidningen Advokaten 2017-8), där hon skriver om vad som kännetecknar ett rättssamhälle, så får jag veta att Advokatsamfundet inte har möjlighet att åta sig eller förmedla uppdrag för min räkning mot full betalning, trots att jag enligt henne har en ovillkorlig rätt till “skydd mot statens maktutövning och en rättstillämpning som inte är godtycklig”.

Att jag ställde frågan till Anne Ramberg berodde på att jag hade “vänt mig till tio olika advokatbyråer och samtliga har tackat nej till att företräda mig” (i dag är det ungefär 20-25 advokater eller advokatbyråer som har sagt nej) och att “inte heller medierna eller de största rättsliga samhällsdebattörerna vill åta sig uppgiften att granska detta”:

Anne Rambergs svar 2017-11-21 fick jag genom Johan Sangborn, chef för Advokatsamfundets rättsavdelning. Han skrev att “det är mycket riktigt som du säger en grundläggande rättsstatlig princip att den som på något sätt är utsatt för statens maktutövning (t.ex. som misstänkt för brott) har rätt till ett rättsligt biträde”, men att “Advokatsamfundet kan och får inte åta sig några juridiska uppdrag”:

Det är värt att notera att det av Johan Sangborns svar inte framgår om han anser att Advokatsamfundet inte kan eller bara inte vill förmedla sådana uppdrag. För det jag frågade Anne Ramberg och Advokatsamfundet var en antingen eller-fråga:

“Min fråga till dig är därför om advokatsamfundet kan åta sig uppdrag som ingen vill åta ta sig eller hänvisa till en advokatbyrå som kan det?”

Detta innebär att Anne Rambergs påstått okränkbara rättsstatsprincip om enskildas rätt till advokat är kränkbar i fall där det inte är staten som de facto är uppdragsgivare.  För målsägande som har utsatts för brott av staten har bevisligen ingen ovillkorlig rätt att ens få betala fullt arvode för att få företrädas av en advokat i ett enskilt åtal. Detsamma gäller brottsoffer i fall där Polisen har kommit att lägga ner polisutredningen eller en åklagare har beslutat att inte väcka allmänt åtal.

Samtidigt anses det vara viktigt att staten inte bara utser advokater som offentliga biträden för misstänkta mördare och våldtäktsmän i brottmål samt för vårdnadshavare som anses ha gjort sig skyldiga till fysisk och psykisk misshandel av sina egna barn i LVU-mål, utan det anses även viktigt att staten betalar advokaternas arvoden för de tilltalade även vid fällande domar.

I det uppmärksammade fallet med “Lilla hjärtat”, där den treåriga flickan Esmeralda dog efter att ha utsatts för våld och förgiftats av narkotikaklassade preparat, dömdes hennes biologiska mamma den 6 augusti 2020 av Norrköpings tingsrätt till grovt vållande till annans död, narkotikabrott och ringa narkotikabrott. Mammans straff blev fängelse i ett år och nio månader (“Esmeralda, 3 år, dog – mamman döms till fängelse”, Aftonbladet 2020-08-06).

Trots detta ansåg tingsrätten att kostnaden på sammanlagt 668 891 kronor för att försvara “Lilla hjärtats” mamma, det vill säga den person som åklagaren åtalade för mord och som domstolen ansåg ha vållat flickans död, ska stanna på staten (se Norrköping tingsrätts dom 2020-08-06 i mål B 353-20, s. 3).

I Anne Rambergs och Advokatsamfundets rättsstat finns med andra ord ingen rättssäkerhet för enskilda och ingen ovillkorlig rätt för enskilda att få företrädas av en advokat. Bara målsäganden, tilltalade och parter som har godkänts av staten har det. Detta trots att ett tvingande system där advokater skulle vara tvungna att åta sig enskilda som klienter vore enkelt att införa.

Vi har ju ett sådant system för enskilda som anses ha rätt till statligt betalda offentliga biträden. Advokater debiterar redan i dag enskilda fast pris eller på löpande räkning, så kreditrisken skulle vara fortsatt låg, om än inte noll.

Den större frågan är dock varför vi har påstått självständiga medier, en tredje statsmakt, som inte uppmärksammar detta och en regering och riksdag, en första och en andra statsmakt, som blundar för det faktum att det inte finns någon svensk rättsstat.

För vi har i dag bara ett skattefinansierat rättssystem som endast finns till för att upprätthålla illusionen av Sverige som en demokratisk rättsstat.

För dess medborgare och med deras pengar.