Bild överst på sidan: “Leif GW Persson, Bokmässan 2013”, Wikimedia Creative Commons, Albin Olsson, 28 September 2013 (med skärmdumpar av Leif GW Perssons två mejlsvar till Johan Svensson 2017-05-31 infogade ovanpå denna). 

 

Inlägg #7: Johan Svensson granskar mediernas bild av Leif GW Persson som en oberoende samhällsdebattör, rättsexpert och sanningssägare. Stämmer den eller är den bara en myt som medierna har skapat för att tjäna pengar på varumärket Leif GW?

Om den stämmer, varför slutade Leif GW Persson i så fall att höra av sig i september 2017 när han och redaktionen på “Veckans brott” i SVT var tillbaka för en ny säsong?

För han hade ju i maj 2017 kommit att lova att granska Johan Svenssons uppgifter om att åsidosättandet av lag inte var “sorgliga” undantag i det svenska rättssystemet, vilket Leif GW Persson hade kommit att hävda i en tidningsintervju i samband med Kaj Linnas resningsmål i hovrätten och fallet Kevin.

Var det för att Leif GW Persson redan visste att tillståndet för det svenska rättssystemet var “väldigt illa” och att han inte ville betala det höga pris som följer av att berätta det?

Och i vems tjänst är det som Leif GW Persson nu har tilldelats kungens medalj “för framstående folkbildande insatser som kriminolog”? Statens eller allmänhetens?

 

KARRIÄREN

Författaren och kriminologen Leif GW Persson, 75 år, är lätt att tycka om. Han är i dag antagligen en av Sveriges mest kända, omtyckta, omskrivna och hyllade tv-personligheter.

2018 utsågs Leif GW Persson till svenskarnas drömgranne för andra året i rad av Hyresgästföreningen. Nästan var fjärde svensk uppgav då att de helst ville ha honom som granne (“Leif GW Persson är svenskarnas drömgranne – i år igen”, Tidningen Hem & Hyra, 2018-07-16). Året innan var det nästan så många som nästan var tredje svensk som ville det (“GW är svenskarnas drömgranne”, Aftonbladet 2017-09-17).

När det gäller Leif GW Perssons meritlista är den onekligen lång och imponerande. Han arbetade mellan 1967 och 1977 som expertrådgivare åt Rikspolisstyrelsen och var mellan 1991 och 2012 utnämnd till professor i “kriminologi med särskild inriktning på polisiära metoder och problem” vid samma myndighet.

Sedan 1998 har Leif GW Persson medverkat i olika tv-program som kriminolog och expert. Mellan 1998 och 2010 var han med i “Efterlyst” i TV3, mellan 2010 till 2018 i “Veckans Brott” i SVT och mellan 2018 till 2020 i “Brottsjournalen” i TV4.

GW:S LÖFTE OM EN GRANSKNING I VECKANS BROTT

Jag kontaktade honom med anledning av en tidningsartikel i Expressen 2017-05-30 (“Leif GW Persson: ‘Kaj Linna kommer att frias'”) där han intervjuades om sin syn på det pågående resningsmålet mot den morddömde Kaj Linna” och fallet Kevin. På tidningens fråga om hur Leif GW Persson anser att det svenska rättssamhället mådde just då svarade han:

“– Ja, det här är lyckligtvis undantag, förvisso sorgliga sådana. Det här ska inte tas som intäkt för att det alltid ser ut på det här viset, för då vore det väldigt illa. Men ibland ser det ut på det här viset. “

Kaj Linna hade då tidigare samma dag kommit att släppas fri i väntan på Hovrätten för Övre Norrlands dom. Han kom sen att bli helt frikänd från sin livstidsdom för ett rånmord i Kalamark utanför Piteå 2014 den 15 juni 2017.

För den tid Kaj Linna hade suttit oskyldigt fängslad i 13 år skulle han sen under 2018 komma att få ett rekordstort skadestånd på 18 miljoner från den svenska staten (se “Linna får 18 miljoner i skadestånd”, Svenska Dagbladet/TT 2018-03-30).

När det gäller Leif GW Perssons påstående till Expressen 2017-05-30, om att Kaj Linnas fall skulle vara ett olyckligt undantag, frågade jag honom om han var intresserad i fall jag kunde visa på motsatsen, det vill säga att det var “väldigt illa”:

Hör av dig om du är intresserad av att få veta mer, i annat fall utgår jag ifrån att du väljer att fortsätta blunda för det faktum att det svenska rättssamhället faktiskt mår mycket dåligt för närvarande.

Leif GW Persson svarade redan samma dag att han var mycket “intresserad” av att få veta mer och att jag skulle få chansen att motbevisa honom i SVT:s “Veckans brott” efter sommaruppehållet (2017-05-31):

“Johan. Klart att jag är intresserad. Problemet är att jag inte hinner just nu men du får gärna återkomma efter sommaren när vi drar igång höstens Veckans Brott. Så kan du få chansen att visa motsatsen. Mvh Leif GW”

Jag tackade Leif GW Persson omgående för förtroendet, utvecklade mitt resonemang om varför jag ansåg att fall som Kaj Linnas och Kevin-fallet inte alls var några “sorgliga undantag” i det svenska rättssamhället och att det därför var “väldigt illa” ställt med detta.

I Kevin-fallet hade 1998 två bröder, då fem och sju år gamla, erkänt mordet på fyraårige Kevin i Arvika efter många och långa polisförhör utan att något offentligt biträde var närvarande. Fallet öppnades igen 2017 efter det att Dagens Nyheter och “Uppdrag Granskning” i SVT började granska det på nytt. Bröderna friades från alla misstankar den 27 mars 2018.

Justitiekanslern kom sedan den 29 juli 2020 att avslå brödernas begäran om skadestånd på tio miljoner kronor var i kränkningsersättning (“Inget skadestånd ges i Kevinfallet”, Aftonbladet 2020-07-29).

Sakfrågan, det vill säga om Polisens förhörsmetoder hade varit “av tortyrliknande karaktär eller i vart fall utgjorde omänsklig eller förnedrande behandling, i strid med artikel 3 i Europakonventionen”, kom dock aldrig att prövas av Justitiekanslern på grund av preskription med följande motivering:

“I aktuellt fall ligger de omständigheter som enligt sökanden utgör skadeståndsgrundande konventionsöverträdelser mer än tio år tillbaka i tiden. Det har inte framkommit att sökanden har vidtagit några preskriptionsavbrytande åtgärder. Skadeståndsanspråket ska på grund av vad som nu sagts avslås.”

Bröderna kan dock enligt Justitiekanslern Mari Heidenborg fortfarande beviljas skadestånd av regeringen “ex gratia”, vilket innebär att skadeståndet i så fall betalas ut “av nåd” och utan juridisk skuld.

I mitt svar till Leif GW Persson 2017-05-31 berättar jag bland annat att jag föregående vecka hade kommit att lämna in:

“[…] ett överklagande till Högsta domstolen där varken tingsrätt eller hovrätt ville pröva ett enskilt åtal, trots att jag visat att Polisen lagt ned förundersökningen på grund av att brott inte kunde styrkas dagen innan bilagorna med bevisen kom att registreras och att jag kunde motbevisa åklagarens påstående om att inte alla rekvisit för brottet var uppfyllda”.

Jag berättar även varför jag behöver Leif GW Perssons hjälp att uppmärksamma detta mål i “Veckans Brott ” i SVT:

“I denna brottmålsprocess har åtta (8!) olika advokatbyråer tackat nej till att åta sig uppdraget att föra min talan, trots att denna varit styrkt av handlingarna. I Sverige tycks det inte som att det finns advokatbyråer som är skickliga och modiga nog att föra talan i detta mål mot en part som gör en årsvinst på flera miljarder kronor och en stat som kränker målsägandens rätt till domstolsprövning.”

Till sist berättar jag om två andra mål där jag förberedde överklaganden till Högsta domstolen. Om det andra av dessa två mål skriver jag:

“I det andra målet har samma hovrätt i sin dom gjort sig skyldiga till grovt förtal, grovt osant intygande och grovt tjänstefel. Syftet är göra sig av med ett ombud som de uppfattar som obekväm, då han ifrågasätter domstolens och åklagarens beslut under handläggningen av målet samt framför yrkanden för att tillvarata den målsägandens rättigheter enligt gällande rätt.”

På min fråga om jag skulle återkomma till Leif GW Persson den 7 augusti 2017 svarade han 2017-05-31:

“Helst i mitten på september när redaktionen finns på plats. Mvh Leif GW”

Några fler svar får jag dock aldrig av Leif GW Persson. Ändå skriver jag som utlovat ett mejl till honom den 4 september 2017 för att få veta om han “fortfarande är intresserad av […] uppgifter som visar att det svenska rättssamhället mår dåligt och att de lyckliga undantag är få?”

Leif GW Perssons tystnad var oväntad. Jag hade nämligen vant mig vid att han besvarade mina frågor snabbt, vänligt och kortfattat.

MINA ANDRA MEJL TILL GW

Min första fråga mejlade jag till Leif GW Persson den 7 oktober 2012. Jag undrade då om han “kunde förklara den principiella [skillnaden] mellan blasfemi och majestätsbrott?” med anledning av hans krönika “Leif GW Persson: Våra minst betydande samhällskritiker” (Expressen 2012-10-07).

Leif GW Persson svarade redan samma dag från sin gamla e-postadress som professor på Rikspolisstyrelsen:

“Nej, det menar jag inte. Måste ha uttryckt mig oklart (eller alltför ironiskt)”.


Min andra fråga till Leif GW Persson kom fyra månader senare när jag kritiserade en krönika som han skrivit i Expressen och jag fick då både svar och medhåll från honom i min kritik  (“GW: I vardagen möter polis aldrig majoriteten av Sveriges invandrare“, 2017-02-12).

Den 12 februari 2017 bemöter Leif GW Persson min kritik i det mejl som jag skickade honom tidigare samma dag i två kortfattade mejl skickade med en minuts mellanrum samma kväll som krönikan publicerades så här:

“Johan. Jo, det där med SvT är illa. Det där med poliserna lika illa. Lagar och förordningar i all ära men när det kommer till saken, när det ska göra något, så är det väl det som finns i vårt huvud som oftast avgöra. Mvh Leif GW”

Och:

“Ja, fast ett elände utesluter väl inte ett annat. Mvh Leif GW”

 

Min kommentar till Leif GW Perssons båda svar på min utförliga och välmotiverade kritik skickar jag till honom den 14 februari 2017. Denna bemöter han visserligen aldrig, men att jag inte var en person som uttalar utan full täckning för mina påståenden borde ha stått klart för honom redan då. I sakfrågorna var han nämligen överbevisad.

Att jag skulle komma att lämna in fullgod bevisning för påståendena i mitt mejl den 31 maj 2017, om allvarliga rättssäkerhetsbrister i det svenska rättssystemet, måste med andra ord ha stått klart för Leif GW Persson när han direkt erbjöd sig att ta upp detta i “Veckans Brott” hösten 2017. Men när han sen hade fått tänka över konsekvenserna av en sådan granskning i “Veckans Brott” över sommaren insåg han nog att det bäst att avstå från att ens ta del av mina uppgifter.

Den 7 september 2017, det vill säga bara tre dagar efter det att jag mejlat Leif GW Persson för att höra mig för om han fortfarande var intresserad av att granska mina allvarliga påståenden om det svenska rättssystemet i “Veckans Brott” i SVT, så skriver jag till honom på nytt.

Den här gången ställer jag kritiska frågor till Leif GW Persson med anledning av den intervju han ger till kvällstidningen Expressen efter det att det hade avslöjats att rikspolischef Dan Eliasson gett privata företag hemlig information om Polisen (“Leif GW Persson: Därför får Dan Eliasson sitta kvar”, Expressen 2017-09-06).

I mitt mejl till Leif GW Persson den 7 september 2017 ifrågasätter jag inledningsvis hans påstående om det eventuella kringgåendet av säkerhetsskyddsförordningen att “det vore jävligt befängt att tro att landets verkschefer och motsvarande känner till regelverk av det här slaget”.

Jag ställer totalt fyra frågor i mitt mejl den 7 september 2017 till “polisprofessorn och kriminologen” Leif GW Persson för att få honom att förklara varför det skulle vara “befängt” att låta samma rättsregler som gäller för vanliga medborgare även gälla för en välbetald statlig chef som Dan Eliasson.

Det står dock snabbt klart att Leif GW Persson har slutat att svara på mina mejl. Frågan är varför? Stämmer inte den bild som han låter medierna måla upp av honom?

MEDIERNAS BILD AV GW

I “Alla har fått Leif GW-sjukan” (Uppsala Nya Tidning, 2011-04-09) granskade Therese Eriksson “fenomenet Leif GW Persson och hans enorma attraktionskraft som tv-personlighet”.

Therese Eriksson skriver att Leif GW Persson är den mest förtroendeingivande av offentliga personer jag kan komma på” och att hon “litar blint på allt karln säger, även när han själv uttrycker viss försiktighet. Detta då Therese Eriksson “tolkar det ändå som att hans tes är 100 procent sann”.

Denna syn på Leif GW Persson delas uppenbarligen av många och förklarar delvis för det han säger sällan eller aldrig tycks granskas i media.

När Aftonbladets Pia Bergström recenserade Leif GW Perssons självbiografiska bok “Gustavs grabb” (2011) på kultursidorna upprepar hon mediabilden av honom. I “Pappas pojke” (Aftonbladet 2011-09-27) skriver hon att han oftast framstår “som nåt slags orakel”, om än “butter och allvetande”.

Förklaringen till att Pia Bergström och “många andra gillar honom” är att han, “till skillnad från andra uppharklade och polerade polisiära makthavare som uppträder i tv”, “inte sällan” är “sarkastisk och öppet kritisk mot polisens arbete”. Att Leif GW Persson “är den han är”, menar Pia Bergström, tycks göra att han kan “fortsätta säga de här ‘sanningarna'”.

Fast det är nog ändå inte alla “sanningar” Leif GW Persson vill berätta för allmänheten längre. Detta står klart för Pia Bergström. Så här skriver hon nämligen om den så kallade Geijeraffären, då Leif GW Persson vad den som bekräftade för en journalist på Dagens Nyheter att chefen för Rikspolisen året innan hade varnat statsminister Olof Palme (S) för att justitieministern Lennart Geijers besök hos prostituerade kunde utgöra en säkerhetsrisk:

“I dag ser han sanningssägandet 1977 som ett misstag.”

Möjligen har det gjort att Leif GW Persson i större utsträckning valt att fokusera pengar och status som drivkrafter i karriären snarare än sanningssägandet och försvarandet av rättsstatens principer. 1977 ledde det till att han var nära att ta livet av sig, då han blev avskedad från Rikspolisstyrelsen och åkte ut till sin sommarstuga för att ta livet av sig, men sen inte klarade av att genomföra det.

Pia Bergström förklarar hur han redan vid 35 års ålder var ‘ekonomiskt oberoende’ och 2011 kunde vara “rik som ett troll”:

“Helt avgörande för honom tycks vara den ekonomiska och materiella framgången, den synliga, som också imponerade mest på föräldrarna. Pengar på banken, dyr bil, stort hus på landet med Sveriges vackraste skrivrum, exklusiva jaktresor, flotta krogvanor …”

För tidningen Resumé berättade Leif GW Persson “om hur han vårdar sitt varumärke” (“Ibland längtar jag efter att peta i mig allt så slipper jag vara med”, Resume 2015-09-15). I intervjun säger Leif GW Persson att han alltid försöker svara så gott han kan när journalister hör av sig och vill att han svarar på frågor i aktuella rättsfall, även om han måste tänka sig för innan han svarar:

“Jag måste tänka mig för. Jag har ett varumärke som jag måste vårda.” 

På en fråga om Leif GW Persson är “mån om den mediala bilden” av honom svarar han att han inte försöker göra sig till. Han uppger vidare att han är den han är, att han “inte kan spela en roll” och vill stå för det han säger, men att det kan bli “knepigt” ibland:

“Kriminologi är kontroversiellt för det innehåller många sanningar som inte får sägas. Det kan vara knepigt att föra ut dem. Då får jag fel kompisar om jag ska uttrycka mig kryptiskt.”

Förklaringen till att Leif GW Persson är folkkär tror han själv att det beror på att många tycker att han ser vanlig ut, uttrycker sig vanligt och för att han inte försöker “att hitta på saker och undviker att ljuga”. Leif GW Persson tror vidare att folk gillar att han medger när han har fel och säger att han inte vet när han inte kan svaren, men säger att han “kan ta reda på det till nästa gång”.

Tidningen Resumé frågar även Leif GW Persson om det finns något han skulle “vilja åstadkomma som du inte får göra?” Han svarar då att han “ibland känner sig lite sugen på att säga saker” och nämner då ett fall där en kobonde blev friad. Om tingsrättens dom säger Leif GW Persson så här:

“Jag vet att jag har rätt och de har fel. Då kliar det i fingrarna att säga det och leda det i bevis inför tv-tittarna. Nu får jag i stället hålla käften och säga: ‘Jag har aldrig haft så fel i hela mitt liv’.”

Leif GW Persson hoppas ändå att han ska kunna säga sådant som han inte får säga öppet “på rätt sätt”, så att tv-tittarna förstår vad han egentligen menar:

“Gör du det på rätt sätt så förstår folk budskapet ändå hoppas jag. Det tror jag inte att TV4 hade haft några problem med. De hade nog tagit debatten och eventuella rättegångar.”

När DN Kultur granskade Leif GW Perssons popularitet ville man förstå varför han “täcker löpsedlarna mer än någon annan”, trots att han själv inte sade sig “söka uppmärksamheten” (“Därför blev Leif GW Persson ett mediefenomen”, Dagens Nyheter 2018-03-24).

GULDKALVEN GW OCH SANNINGEN

Medierna har alltså kommit att måla upp en bild av Leif GW Persson som det ensamma geniet, en orädd och okonventionell sanningssägare på folkets och rättsstatens sida.

Att Leif GW gillar uppmärksamheten och de pengar som följer med denna medger han gärna själv. Han är därför också mån om att vårda det egna varumärket för att vara säker på att det förblir så.

Leif GW Persson har inget att vinna på att granska systemfel inom rättsstaten. Han har byggt sin karriär på att granska fel på fallnivå. Leif GW Persson är beroende av ett rättssystem som ständigt skapar nya “olyckliga” undantagsfall att granska för sin egen framgång.

Den medalj som Leif GW Persson tilldelades den 6 juni i år, nämligen Hans Majestät Konungens medalj i guld av 12:e storleken, “för framstående folkbildande insatser som kriminolog” (“GW och Robyn får medalj av kungen”, Göteborgs-Posten 2020-06-06) bör därför inte främst avse folkbildning i allmänhetens tjänst, utan i statens.

För Leif GW Persson vet ju av egen erfarenhet att det finns vissa sanningar inom staten som inte kan berättas, om man inte är beredd att betala ett väldigt högt pris för detta.

En sådan sanning är den som Leif GW Persson den 31 maj 2017 lovade mig att granska i “Veckans Brott” i SVT.

Nämligen att Sverige har ett rättssystem som systematiskt åsidosätter svensk lag och därför lika systematiskt kränker rätten till en rättvis rättegång, den mänskliga rättighet som vi alla ska vara garanterade genom artikel 6.1 i Europakonventionen.

Sidan uppdaterad 2020-08-08.