Bild: Sven-Erik Alhem (2014-12-19, pressbild, Creative Commons).

Den tidigare överåklagaren Sven-Erik Alhem och advokaten Peter Althin skriver i en gemensam debattartikel med rubriken “Rättssäkerheten hotad efter utpekandet av Skandiamannen” (Expressen 2020-07-15) att “Palmeåklagarens utpekande av Skandiamannen som Olof Palmes sannolike mördare har satt rättsstaten Sverige i obehaglig gungning” och att “Riksåklagaren måste nu reagera”.

Sven-Erik Alhem är född i Malmö den 5 april 1942 och har en lång karriär inom rättsväsendet bakom sig. Han tog sin juristexamen i Lund 1968 och var bland annat sakkunnig vid Justitiedepartementet 1976-1978. Sven-Erik Alhem var sedan chefsåklagare i Stockholm 1992-1994, överåklagare i Stockholm 1994-1996 och i Malmö 1996-2008.

Madeleine Leijonhuvfvud, professor i straffrätt ansåg 2008 att Sven-Erik Alhem hade varit “en ovanlig åklagare genom att han alltid varit beredd att svara på mediernas frågor” och att “nu vid sin pensionering fortfarande har den inställningen beror helt enkelt på att han anser det viktigt och angeläget att öka förståelsen för rättssystemet och att han har ett rättspatos” (se “Porträttet: Sven-Erik Alhem – Mediernas Man”, JUSEK-tidningen Karriär, 2008-05-20).

Till samma tidning uppgav den tidigare överåklagaren och samhällsdebattören Sven-Erik Alhem förra året att hans främsta råd för yrkesverksamma jurister som får mediernas strålkastarljus riktade mot sig var öppenhet: “Att alltid ställa upp för media är väldigt viktigt” (se “Alhem: Säg aldrig nej till media”, JUSEK-tidningen Karriär, 2019-08-23).

Jag har själv tidigare varit i kontakt med Brottsofferjourens förbundsordförande Sven-Erik Alhem om hot mot den svenska rättsstaten. Det var i februari 2017. Anledningen till att jag kontaktade Sven-Erik Alhem var att han efter sin pensionering 2008 ofta har kommit att delta i de allmänna samhällsdebatten och anlitats som rättsexpert och expertkommentator i rättsfrågor.

När jag ringde Sven-Erik Alhem den 22 februari 2017 var han på väg till TV4-nyheterna för att intervjuas i egenskap av rättsexpert i någon fråga. Av detta samtal och mitt obesvarade mejl, som jag skickade strax efteråt, blev det dock uppenbart att hans omtalade öppenhet, starka rättspatos och vilja att svara på frågor möjligen omfattar frågor från medierna, men inte enskilda.

För både i samtalet och mejlet erbjöd jag Sven-Erik Alhem 50 000 kronor, om han kunde visa att mitt överklagande av en hovrättsdom till Högsta domstolen i fallet Sienna (läs mer om detta under “Utmaningen”) var  felaktig i sak. Pengarna för hans arbete kunde jag antingen skänka till valfritt välgörande ändamål eller ge till honom personligen.

Sven-Erik Alhem tackade nej, trots att handlingarna i målet inte skulle ta honom mer än 20 minuter att läsa igenom och trots att Brottsofferjouren Sverige är en ideell organisation som är beroende av bidrag och gåvor för att bedriva sin verksamhet. Timlönen för de 20 minuternas arbete hade gett honom en timlön på 150 000 kronor.

Men viktigare än så var i realiteten inte rättssäkerheten för honom, även om han gärna och ofta försvarar den i teoretiska ordalag.

Möjliga slutsatser med anledning av detta:

1) Sven-Erik Alhem var inte tillräckligt kvalificerad för att uttala sig i rättsfrågan.

2) Sven-Erik Alhem ville inte stöta sig med gamla och nya kollegor inom rättsväsendet.

3) Sven-Erik Alhem ville inte bita den hand som föder honom genom att åta sig en mindre klient (en enskild) och därigenom riskera att förlora en större klient (staten).

Mitt mejl 2017-02-22 till Sven-Erik Alhem (där jag felaktigt anger hans efternamn till “Alheim” i rubriken):

I “Tidningen Brottsoffer nr 2/2018” finns ett antal artiklar under rubriken “Tema: Valår”. På sidorna 10-13 skriver tidningen om det panelsamtal som Brottsofferjouren Sverige anordnade med sju politiker från justitieutskottet inför riksdagsvalet 2018.

Dessa politiker var Andreas Carlson (KD), Roger Haddad (FP), Johan Hedin (C), Ellen Juntti (M), Sanne Lennström (S), Mats Pertoft (MP) och Linda Westerlund Snecker (V).

På sidan 13 i tidningen återges ett intressant uttalande av Sven-Erik Alhem , Brottsofferjouren Sveriges förbundsordförande, från denna paneldebatt:

“Tro inte att alla lycksökare som vill ge stöd åt brottsoffer är lämpliga.”

Tidningen Brottsoffer skriver under bilden av Sven-Erik Alhem att han därigenom “slog ett slag för för Brottsofferjourens kvalitetssäkrande stöd”. Med andra ord varnade han paneldeltagarna från att ge statens pengar till andra aktörer än just Brottsofferjouren Sverige.

När det gäller förhållandet och beroendet till staten framgår inte detta i Brottsofferjouren Sveriges beskrivningar av sin verksamhet. På sidan “Om oss” på sin hemsida skriver man endast:

“Brottsofferjouren är en politiskt och religiöst obunden ideell organisation som ger stöd till brottsoffer, vittnen och anhöriga.”

“Det spelar ingen roll vem du är eller vilket brott du har utsatts för. Grunden i vårt arbete är FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, där alla människors lika värde och rättigheter slås fast.”

På liknade sätt beskriver Brottsofferjouren Sverige sin verksamhet under rubriken “Hjälp oss hjälpa brottsoffer” när organisationen presenterar sitt 90-konto:

Beroendet av staten framgår desto tydligare i Brottsofferjouren Sveriges årsredovisningar. Av “Årsberättelse och Årsredovisning 2017” framgår det exempelvis att gåvorna från allmänheten uppgick till 51 409 kronor under  året och att bidragen från staten uppgick samtidigt till 14 329 458 kronor (se s. 6 i “Årsredovisning för Brottsofferjouren Sverige, Räkenskapsåret 2017”):

Av Brottsofferjouren Sveriges totala verksamhetsintäkter på  15 093 497 kronor  utgjorde de statliga bidragen från Brottsoffermyndigheten, Socialstyrelse och Kulturdepartementet alltså 94,94 % av de totala verksamhetsintäkterna och hela 99,64 % av de totala gåvorna och bidragen (se not 3, s. 11 i “Årsredovisning för Brottsofferjouren Sverige, Räkenskapsåret 2017”):

Det innebär att de 50 000 kronor som jag erbjöd Sven-Erik Alhem i fallet Sienna den 22 februari 2017 kunde ha ökat intäkterna genom gåvor från allmänheten under 2017 med nästan 100 % (eller 97,26 % för att vara exakt). Samtidigt hade gåvan på 50 000 kronor för hans arbete kunnat minska den förlust på lite drygt 1,4 miljoner kronor som Brottsofferjouren Sverige redovisade samma år med lika mycket.

Sven-Erik Alhem och advokaten Peter Althin framhåller i den gemensamma debattartikeln “Rättssäkerheten hotad efter utpekandet av Skandiamannen” (Expressen 2020-07-15) att åklagarens utpekande av Skandiamannen som Olof Palmes mördare “utan några som helst konkreta bevis” strider den objektivitetsplikt som en åklagare är skyldig att följa.

Sven-Erik Alhem och advokaten Peter Althin menar vidare att “grundläggande rättsprinciper måste gälla i alla mål”, att “en rättvis rättegång förutsätter att hela förundersökningen varit rättvis” och att “åklagaren måste alltid värna rättsstaten och rättssäkerheten”.

Dessa uttalanden är dock inget annat än hyckleri. Detta eftersom att Sven-Erik Alhem och advokaten Peter Althin helt säkert vet att Åklagarmyndigheten systematiskt, och utan någon som helst prövning i sak, avslår överklaganden av beslut om att inte inleda förundersökning om brott.

Det är därför troligare att det som egentligen upprör Sven-Erik Alhem och advokaten Peter Althin är att åklagarens rättsvidriga utpekande av Skandiamannen som Olof Palmes troliga mördare har skett “öppet inför världens medier”. Det tycks nämligen finnas en oskriven regel inom rättsväsendet att viktiga rättsprinciper inte får åsidosättas i mediernas strålkastarljus. Så länge åsidosättandet sker i det fördolda, eller när medialjuset har slocknat och riktats mot ett annat håll, går det dock bra.

Ändå anser alltså Sven-Erik Alhem att han som förbundsordförande för Brottsofferjouren Sverige inte alltid måste värna brottsoffer och deras rätt till rättssäkra beslut och domar. I fallet Sienna ansåg han nämligen att det var viktigare att behålla en god relation till Brottsofferjouren Sveriges i praktiken enda bidragsgivare, den svenska staten, än att tillförsäkra ett brottsoffer hennes grundlagsskyddade rätt till en rättvis rättegång.

När det gäller rättsstaten förutsätter Sven-Erik Alhem och advokaten Peter Althin att den finns därför att den finns. Rättsstatens existens bygger med andra ord på ett cirkelbevis:

Sverige är en rättsstat därför att Sverige är en rättsstat.

Detta är något som jag kommer att få anledning att återkomma till fler gånger i kommande inlägg. För rättsdebattören Sven-Erik Alhem och advokaten Peter Althin är inte ensamma om att använda sig att denna argumentation. Även andra politiker, journalister, rättsvetare och samhällsdebattörer utgår ifrån att Sverige är en rättsstat, utan att först visa att den svenska rättsstaten uppfyller villkoren för en sådan stat.

Det är lika fel som det är rättsstridigt att döma någon till ansvar för ett brott, utan att kunna bevisa att samtliga rekvisit  för brottet är uppfyllda.

Ändå är utgångspunkten i den svenska samhällsdebatten att vi har en rättsstat. Ett exempel på detta är den debattartikel där Gunnar Hökmark, europaparlamentariker (M) och Sveriges näst största riksdagsparti. uppmanar statsminister Stefan Löven (S), företrädare för Sveriges största riksdagsparti, att ta sitt politiska ansvar och “klargöra vad som gäller i Sveriges demokrati och rättsstat” (se “Nej, Löfven – politik ska inte kriminaliseras”, Aftonbladet 2018-06-26).

Detta efter att en riksdagsledamot i regeringen polisanmält en politisk motståndare i Stockholms läns landsting. Gunnar Hökmarks uppfattning i debattartikeln sist i denna är tydlig: “Vi hotar inte med att låsa in. Vi debatterar varandras politiska uppfattningar och tar vårt politiska ansvar.”

Politik, politisk maktutövning och politisk uppfattning ska enligt Gunnar Hökmark med andra ord inte kunna kriminaliseras, utan måste respekteras av politiska motståndare.

Jag undrar dock varför inte det inte är lika självklart att det motsvarande ska gälla för alla brottsoffer som får sina mänskliga rättigheter kränkta av polis, åklagare och domstolar i Sverige.

Varför anser sig inte den svenska rättsstaten vara skyldig att respekteras brottsoffrens rättigheter enligt artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna?

Varför tillåter staten att brottsoffren systematiskt får sina rättigheter kränkta genom lagstridig myndighetsutövning, utan att de enskilda beslutsfattarna inom rättsväsendet någonsin ställs till ansvar för sina brottsliga tjänstefel?

I framtida inlägg kommer jag att visa att det endast är brottsoffer som har godkänts av staten som brottsoffer som kan komma att få sin sak prövad i domstol.

För i de fall där polis och åklagare åsidosatt sina huvuduppgifter enligt lag, det vill säga att utreda brott och väcka allmänt åtal, finns det i praktiken ingen möjlighet för enskilda medborgare att utnyttja sin lagstadgade rätt att väcka enskilt åtal.

Sidan uppdaterad 2020-07-18