Jag har sedan 2010 fördjupat mig i ett antal olika frågor i olika ämnen på min fritid. Under perioden 2010 till 2018 granskade jag bristen på svensk språkdemokrati på min sida Detodemokratiskaspråket.se. Sedan 2014 har jag granskat det svenska rättsväsendet. Jag skapade därför bloggen Orättsstaten.se 2018 för att kunna berätta om mina erfarenheter och slutsatser om den svenska rättsstaten.

Bild: “Svenska Akademien, Gamla stan, Stockholm” (2010-10-13), Wikimedia Commons, Evunji.

Min drivkraft för dessa båda granskningar har varit en genuin önskan att förstå min samtid bättre, då det finns företeelser som inte tycks stämma överens med den bild av Sverige som målas upp i medier, litteratur och lagstiftning.

Det jag har upptäckt under min granskning har förvånat mig. För det har visat sig att jag, liksom de flesta andra, har haft en övertro på begrepp som demokrati, patientsäkerhet och rättssäkerhet samt regering, riksdag och myndigheter.

För det uppenbarligen svar på vissa frågor som ingen vill tala om öppet.  Och då menar jag bokstavligt talat ingen, det vill säga varken etablerade eller alternativa medier, nya eller gamla politiska partier, beroende eller oberoende samhällsdebattörer och systemkritiker.

Jag kommer därför genom mina inlägg på denna blogg att fungera som en sanningssägare i verklig mening, en systemkritiker-kritiker. När det till exempel gäller den svenska språkpolitiken finns det ingen verklig politisk opposition.

Samtliga politiska partier värderar nämligen bilden av Sverige i internationella sammanhang högre än det svenska folkets demokratiska rätt till det egna modersmålet, det svenska språket. Detta är förklaringen till att Sverige en gång om året låter en otidsenlig Svensk Akademi dela ut Nobelpriset i litteratur och sen låter de svenska ministrarna sola sig i den kungliga glansen på den direktsända Nobelmiddagen tillsammans med årets Nobelpristagare och andra statschefer.

Bild: Nobelbanketten i Blå hallen, Stockholms Stadshus 2005-12-10, Wikimedia Commons, Hansbaer.

Upton Sinclair Jr. (1878-1968) var en amerikansk journalist, författare, politiker och politisk aktivist med tydliga socialistiska värderingar. Han tog examen med juridik som huvudämne. Upton Sinclair Jr. skrev nästan 100 böcker, blev mest uppmärksammad för sin roman “Vildmarken” (“The Djungle”) från 1906, där han kritiserar arbetsförhållandena i den amerikanska köttindustrin, och vann “The Pulitzer Price” i kategorin skönlitteratur med boken “Drakens tänder” (1943).

Ett antal av Upton Sinclairs verk kom att brännas demonstrativt av nationalsocialisterna under bokbålen i Nazityskland 1933. Ett av dessa verk var romanen “Olja” (1926), som är förlagan till den amerikanska dramafilmen “There Will Be Blood” (2007) om girighet och galenskap inom oljeindustrin.

När Upton Sinclair Jr. talade inför publik påpekade han ofta att “det är svårt att få en man att förstå något när hans lön är beroende av att inte förstår det”(se “I, Candidate for Governor: And How I Got Licked”, 1935).  Citatet användes av Al Gore i filmen “En obehaglig sanning” (2006), en dokumentär om den globala uppvärmningen och dess effekter som han och IPCC fick Nobels Fredspris för 2007.

Foto: Upton Sinclair Jr. 1935.

Upton Sinclairs Jr:s citat kan även användas för att förstå den svenska systemlojaliteten, som medför att den indirekta demokratins företrädare, oavsett politisk tillhörighet, statsanställda och medier väljer att vara tysta om eller till och med tysta ned uppgifter som visar på allvarliga brister inom den demokratiska rättsstaten. Detta trots att samma medier samtidigt klagar högljutt när statsanställda av rädsla för repressalier inte längre vågar tala med medierna och berätta om fel och brister i myndighetsutövningen.

För alla dessa avlönas direkt eller indirekt av staten med skattemedel, eller är beroende av statens underförstådda samtycke för att få vara en del av den svenska samhällsdebatten, erhålla hög samhällsstatus och kunna ta betalt för detta direkt av allmänheten på den fria marknaden.

Detta förklarar varför brottmålsrättegångar, vilka ska garantera rättvisa domar för målsäganden och tilltalade genom att företrädare med motstående intressen uppträder under rättegången – försvarsadvokater, målsägandebiträden, åklagare och juristdomare – i själva verket företräder samma intresse, nämligen den svenska statens intresse av skenbart opartiska rättegångar till en så låg kostnad som möjligt.

Att staten inte anser sig kunna garantera alla dess medborgare den grundlagsstadgade rätten till en rättvis rättegång är det ingen som vill berätta. De yrkesverksamma juristerna belönas med fina titlar, hög samhällsstatus och höga löner för sin tystnad. För åklagare, försvarsadvokater, målsägandebiträden och domare innebär det att de även företräder sitt och andra juristers intresse av tillgången till välbetalda uppdrag, som betalas av staten.

Har man som enskild den sällsynta turen att träffa en advokat med ett samvete innebär det endast att denne utanför protokollet kan kommentera en uppenbart rättsstridig dom med att säga att “det var en konstig dom” eller spontant erbjuda sig att återbetala ett redan erlagt rådgivningsarvode, när han inser att målet handlar om systematiserat maktmissbruk inom rättsväsendet .

Medierna, i sin tur, vill inte riskera att förlora det presstöd, den status och den särställning som de har fått av staten. I gengäld låtsas medierna att ingen orätt är för liten och obetydlig för att prövas eller granskas, trots att det i själva verket finns många frågor som är för stora för att prövas och granskas och att summariska avslag och avvisningar exempelvis är norm inom Polisen och Åklagarmyndigheten.

I “Umeåbo reklamerar reklamerar bageriets tårta” (Västerbottens-Kuriren/TT, 2018-10-26) får läsarna veta att en person som har beställt en laktosfri marsipantårta har lämnat in en anmälan till Konsumentombudsmannen. Detta på grund av att beställaren vid uthämtningen skulle tvingas betala 100 kronor (!) extra för att att tårtan var laktosfri, vilket beställaren inte ansåg sig ha informerats om.

Foto: www.fotoakuten.se.

Att samma dagstidning inte vill berätta om flera fall av lagstridiga beslut och domar där den målsägande i “fallet Sienna” har kommit att nekas skadestånd med över 600 000 kronor av både en myndighet och en domstol inom dess utgivningsområde får dock läsarna aldrig veta (se “Utmaningen“, utmaning 1-4).

Genom denna tysta överenskommelse mellan staten och medierna upprätthålls effektivt illusionen av den demokratiska rättsstaten och oberoende medier inom denna. Den tredje statsmaktens huvuduppgift är att granska den första och andra statsmakten, det vill säga regeringen och riksdagen. Rättsväsendet räknas till dessa.

Allt detta sker på medborgarnas bekostnad. Vi betalar för en ordning med systematiserat maktmissbruk, som avlönas med skatter och avgifter och syftar till att frånta oss våra mänskliga rättigheter. Den statligt finansierade illusionen av medborgarnas okränkbara rättigheter påminner om kejsarens nya kläder och dansen kring guldkalven.

De som är systemlojala advokater, åklagare, domare, journalister, medier och politiker kan fortsätta åtnjuta Kejsarens gunst och gåvor, så länge de lovordar hans kläder och bedyrar att han faktiskt bär med dem. De personer i det kejserliga hovet som överväger att öppet erkänna att Kejsaren faktiskt är naken inser att de skulle komma att straffas hårt för detta och förlora alla sina privilegier för all framtid. Ingen i hovet har därför ännu varit beredd att lämna sin privilegierade tillvaro för att leva en skuggtillvaro på samhällets botten.

Därav av den totala tystnaden och begrepp som systemmedia, systemadvokater, systemåklagare, systemdomare och systempolitiker. Ingen inom systemet vill kritisera det, då dissidenter kan räkna med att straffas hårt. Ingen vill heller ta risken att låta allmänheten få kännedom om det systematiska maktmissbruket av rädsla för den sociala oro som skulle uppstå om den fick veta.

Sidan uppdaterades 2020-07-13.