Foto: Melker Dahlstrand, Östra Riksdagshuset, Sveriges riksdag.


SVERIGES REGERING OM RÄTTSSTATSPRINCIPEN

Så här definierar Sveriges regering den så kallade rättsstatsprincipen (se “Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik”, Skr. 2007/08:109 s. 16):

“Rättsstatsprincipen innebär att ingen får stå ovanför eller utanför lagen, att staten och statsorganen är skyldiga att följa gällande rätt och att det finns garantier mot missbruk av statsmakten.

Förutom formell legalitet som innebär att lagar följs krävs dessutom att lagar stiftas och tillämpas utan diskriminering och med respekt för individens värdighet och mänskliga rättigheter.

Det krävs likhet inför lagen och ett oberoende och fungerande rättsväsende som alla har tillgång till, rätt att få anklagelser om brott utredda och prövade inom en rimlig tid i en rättvis rättegång inför en oberoende och opartisk domstol, samt förbud mot godtyckligt frihetsberövande.

Ett fungerande rättsväsende kräver okorrumperade poliser och åklagare, oberoende advokater, en obunden och opartisk domarkår, samt att domstolarnas beslut efterlevs.”

 

LEGALITETSPRINCIPEN ÄR GRUNDEN FÖR DEN DEMOKRATISKA RÄTTSSTATEN

Grunden för den demokratiska rättsstaten, den så kallade legalitetsprincipen eller legalitetsgrundsatsen inom konstitutionell rätt, återfinns i 1 kapitlet 1 § tredje stycket regeringsformen:

“Den offentliga makten utövas under lagarna.”

Denna innebär att den offentliga makten ska utövas under lagarna.

Den straffrättsliga legalitetsprincipen innebär att det krävs ett stadgande i lag för att en person ska kunna dömas för ett brott. Det medför att både brott och straff måste vara tydligt definierade i lag.

Enskilda måste med andra ord kunna förutse vilka handlingar som är straffbara. Rättsstaten har därför en skyldighet att skydda medborgarna mot godtycklig rättstillämpning. Utan ett sådant skydd finns ingen rättssäkerhet.

I Sverige finns i dag ingen faktiskt skyldighet för myndigheter, polis, åklagare och domstolar att följa lag. Dessa tillåts nämligen systematiskt åsidosätta vad som gäller för myndighetsutövningen enligt svensk lag, grundlag och Europakonventionen.

Myndigheternas systematiska åsidosättande är vidare sanktionerat av staten genom Justitiekanslern (JK).  Detta trots att JK är en statlig myndighet vars huvuduppgift är att i sin tillsynsverksamhet granska frågor om rättssäkerhet och upptäcka just systematiska fel i myndighetsutövningen (se “Tillsyn – Vad omfattar Justitiekanslerns tillsynsverksamhet?”):

“Justitiekanslern har till uppgift att granska att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar och att de även i övrigt fullgör sina uppgifter.

Justitiekanslerns resurser räcker tyvärr inte till någon mera omfattande tillsynsverksamhet. Myndigheten koncentrerar sig därför i huvudsak på frågor om rättssäkerhet, yttrandefrihet, offentlighet och s.k. systemfel hos myndigheterna.”

OM RÄTTSSTATERNAS MOTSATSER OCH DEN SVENSKA ORÄTTSSTATEN

Ordet “rättsstat” skapades av Robert von Mohl, tysk professor i statsvetenskap 1824-1845. Han satte det i motsats till polisstat. Rättsstaten kan kort beskrivas som den enskildes rättsskydd mot staten och rätt till skydd från övergrepp av densamma.

Rättsstaten brukar normalt skiljas från polisstaten, en stat där ordningsmakten är total, och anarkin, en stat där ingen ordningsmakt finns.

Stater som Sovjetunionen, Östtyskland och dagens Ryssland anses vara exempel på orättsstater, det vill säga rättsstatens motsats. Så här skriver Gustaf Almkvist, doktorand i straffrätt vid Uppsala universitet, om Östtyskland (se “Medborgaren, rättsstaten och orättsstaten”, Svensk Juridisk Tidskrift 2015-10-09):

“Godtyckets, övervakningens och människoföraktets stat fanns i Berlin, Leipzig och Dresden ännu för 30 år sedan.”

Och:

“Dessvärre har inte avsmaken inför tanken på en sådan stat fört med sig samma starka engagemang för rättsstatens grundfundament som det som uppstod i Västtyskland efter kriget. Trots det ökade välståndet förekommer såväl nynazister som missnöjesrörelsen Pegida i betydligt större utsträckning i de ‘nya’ delstaterna. Och det reformerade kommunistpartiet, som knappt existerar i väst, samlar fortfarande uppemot en tredjedel av väljarna i vissa delar av det forna Östtyskland. Att det rör sig om ett parti vars ledande företrädare länge vägrade att ta avstånd från byggandet av Berlinmuren verkar inte bekymra väljarna.”

I dagens svenska orättsstat saknas formell legalitet och det finns inte heller någon rätt för enskilda till rättvisa rättegångar enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, då den godtyckliga rättstillämpningen är norm vid rättsskipningen.

OM HÖGSTA DOMSTOLENS OCH JUSTITIEKANSLERNS SUMMARISKA AVSLAG

Högsta domstolen får för närvarande in ungefär 5 000 – 5 500 överklaganden per år av beslut och domar från hovrätterna och meddelar prövningstillstånd i ungefär 110 – 140 av dessa (se t ex åren 2016 – 2018 på sidan 38 i Sveriges domstolars “Årsredovisning 2018”). Enbart detta faktum, det vill säga att Högsta domstolen i förväg har bestämt att den inte kommer att överpröva fler än ungefär 130 +/- 30 mål per år, gör att Sverige inte uppfyller de grundläggande kraven för rättsstaten.

För i de övriga 5 350 – 5 400 målen avslår nämligen Högsta domstolen överklagandena med samma standardiserade skäl för beslutet, det vill säga utan att ange några individualiserade skäl för detta. Europadomstolen har i ett antal domar fastslagit att det inte finns någon rätt för medlemsstaternas högsta instanser att avslå ett överklagande med standardiserade domskäl.

Samma praxis tillämpas även av Justitiekanslern, som alltså är den myndighet som ska pröva enskildas skadeståndsanspråk mot staten på grund av påstådda kränkningar av Europakonventionen.

Europarådets generalsekreterare Thorbjörn Jagland fastslog redan 2015 att summariska rättegångar stred mot den mänskliga rättigheten till en rättvis rättegång i artikel 6.1 av Europakonventionen, då Ungern kom att avslå ansökningar om asyl “inom bara ett par timmar” (“Europarådet: Man kan inte ha summariska rättegångar”, SVT 2015-09-16).

Ett sådant förfarande innebär givetvis att det är missvisande att tala om avslag. Dessa är inget annat än lagstridiga avvisningsbeslut, då det är en självklar mänsklig rättighet att få en ansökan eller ett överklagande i sak och med individuella skäl för beslutet eller domen.

Den som inte förstår varför Högsta domstolens summariska avslag strider mot rätten till en rättvis rättegång kan jämföra det med en situation där vården eller Polisen för till exempel 30 år sedan bestämde hur cancerpatienter som ska få strålbehandling eller hur många våldtäktsanmälningar som ska utredas.

Med tanke på att Sveriges befolkning har vuxit med närmare två miljoner invånare sedan 1980 inser vem som helst att en sådan planekonomisk styrning från vården eller Polisen inte skulle komma att garantera alla medborgare en rätt till vård eller förundersökning om brott.

DEN NORSKA RESNINGSKOMMISSIONEN GARANTERAR RÄTTEN TILL EN RÄTTVIS RÄTTEGÅNG

I Norge inrättades 2004 ett oberoende resningsinstitut. Den norska resningskommissionen har sedan dess kommit att bevilja resning i 15 % av fallen (“Fler vill ha ett oberoende resningsinstitut”, Dagens-Nyheter 2018-02-04). Med samma siffror för en svensk motsvarighet skulle det kunna innebära att Högsta domstolen i Sverige kommit att avslå så många som 800 mål per år, trots att det funnits skäl att bevilja prövningstillstånd.

Ulf Stridbäck, professor i straffrätt vid Oslo universitet, anser därför föga förvånande i Dagens-Nyheters artikel att det svenska resningssystemet, där Högsta domstolen omprövar sina egna beslut att inte bevilja prövningstillstånd utan att ange några individuella skäl för detta, till skillnad från det i Norge inte är “ett transparent system”.

Ulf Stridbäck konstaterar även att personer som anser sig vara feldömda i Sverige får “hoppas att en advokat driver fallet ‘pro bono’ , eller att medier tar upp det”. Rätten till rättvisa rättegångar är alltså inte garanterad i Sverige. I Norge får vem som helst sin sak prövad i den norska resningskommissionen efter ansökan. Staten står då också för alla kostnader för prövningen.

Sidan uppdaterad 2020-07-12.